Treptower park

Det är mitt parti och jag gråter om jag vill det.

Stenplattor av absorberad sol. Att inta något. ”Din förlust ser intagande ut”, drömde jag svenskarna skulle säga mig. Stenen ansamlar branden. Grå och varm. Värmer mig. Har jag feber igen.

Kan vi kalla det sovjetiska nederlaget en infektion. /Om du har en brännande smärta i underlivet kryssar du i den den lägre rutan längs till vänster, under SYMPTOM.

Männen i parken är soldater eller tilltalare. Att tala utan att bli tillfrågad. Det är dikten. Som skär genom deras vackra fallos, det enda de har men de vet redan om att det inte är tillräckligt.

Svenskarna sa aldrig det utan istället: ”Man ska inte bemöta Makt med motmakt.” Talade inte med stenen.”Vi kan vara sjöjungfrur istället och vi lämnar torrheten” Men jag är ingen sjö. Utan monument är jag uttorkad.

Jag har ingenting annat än kukar och vapen. Det kan dekonstrueras men sanningen är att då plockar vi isär det enda vi någonsin varit nära att besitta. För vi längtade efter det så mycket. För vi förkastade det så långt, enda långt bort in i blodet.

Stenarna smeker mig. Också männen, soldaterna smeker mig till jag blir varm och vacker. Deras dröm började på dagen. I medvetandet. Det ömma är aldrig diffust. Våld är så mycket svårare att sätta finger på. Ett tillrättavisande. En microaggression. För det flyttar sig. Fingret.

Det ömma är aldrig diffust. Varma stenplattor. Det är en molnig himmel som är klar. I flygplanen ser man att moln bara är vatten som kokat. Det fick mig att tänka på henne.

Hur hon sjuder i ljus.

”Levande begraven, levande evig” sa rörelsen till oss. Det var mycket oklart. ”Det är vattnets döda i himlen, dom gör konst av molnen, i livet hade de aldrig tid med estetik” sa mor till mig istället. Kanske förstod jag något då. Som jag inte kunde glömma.

Bildar de former bortom kategorierna. Molnen det enda. Och den mjuka fläkten sen. Är min mosters ömma kyss.

En martyr är ett moln som är i rörelse.

En gemensam fläkt av dödade. Jag förbinder min svarta tröja till solen och stenarna. Låter dem säga mig något. Om längtan.

Kvinnorna med barn. Ibland har också kvinnorna vapen. Med livet i ena handen och döden i den andra. Som antikens spinnsystrar. Medusas huvud förstenar våldtäktsmännen. Men slutet är att de våldtagna kvinnorna blir till stenar. /Är alla stenar då kvinnor. Det sovjetiska soldaterna. Och min moster.

Bli till sten för sten är evighet. Bli till sten för sten är mjuk styrka. Är inte kvinnobröstet gjort av småsten. Grus som läcker.

Det är mitt parti och jag gråter om jag vill det.

Flykten till sovjetunionen och väl där behandlades norrlänningarna som förrädare. Han ville ändå att de skulle spela internationalen på hans begravning. Men aldrig mer Stalin och all denna sten.

Flykten till Sverige gjorde oss till invandrare. Enklare att förråda något man inte älskar. Spottar på den vita marmorstaden i vilken jag växte. Men allt saliv tar slut. Harklar mig och jag är språklös.

När svenskarna överfaller finns det ingen sats.

Ibland gråter jag för det är ändå inte mina tårar. Hennes och molnen och vatten är absorberad mänsklighet. Hon utsöndras i mig. Och de sovjetiska soldaterna.

Kysser jag dom ger de mig en spottloska. Den ska ja spara och kasta när någon tar på mina ungars hår. En dyrbar tår att beskydda de dyrbaraste. Sovjet lärde mig hur man kastar tjejkast så att kniven hamnar i ens eget hjärta och att det ändå är en delseger, bara detta att man blöder varma människa.

Frågor kring stenens halveringstid. Tar sorgen slut över att de mördades och att segern stals ifrån dem. Vem tog den. Vem är stalinismen. Frågor om vi har något annat val. Än sten och vatten Frågor om kärlek. Jag gråter mycket i mina relationer. Jag minns sovjet som en älskare som förrådde mig. Jag förrådde mig själv genom att älska honom och ändå älskar jag fortfarande. Gränslös. Öppen. Inte intresserad av förlåt. En ny bild som skapas i molnen.

Är det vårt gråt som födde dig.

än små rum utan ljus

fosterställningar mushänder

inträngda i den gemensamma passivitetenVad gjorde vi av våra mödrar och barn

 

vi sörjde

för

i deras munnar drömmar

 

om inträffande sker

 

om lördagar

eller bara något annat

när ingen utför våld men

 

hon håller formerna av hennes kropp

i sin blöta hand

smaskar sig

hon rinner

 

blött sött utanför

rikliga mörker

bara hemma är gråheten så insprängd i en,

skyddsänglarna vindarna

 

grå blöta utomhus

grå blöta själsljus

där du har dumpat två personer

och blivit dumpad av en

och alltid klippt dig

och skaffat ett jobb

och bjudit folk på dina fester

 

hej läkaren jag har

en sjukdom som går i cirklar

en sjukdom som går i vågor

en cirkel som rinner i hav

en våg som stormar i kvadrater

 

jag behöver ingen själ eller kille för att binda tiden till mig

sjukdomen är tiden eller

i alla fall dess fiende

de förintar varandra

medan jag ligger i soffan

 

ett år ser mycket likt ut ett annat år

det finns många människor som älskar en oändligt

det finns alltid en antal vars kärlek är otillräckligt

det finns nummer

en matematik man kan låta styra en

tex S03E16

tex tio mg

två om dan

eller i sin abstraktion skriv lite fler sms e du snälla

 

om tiden är ett monster

som smakar sommarregn

och din tunga smakade det

när du var alldeles för liten

fick du hunger

för det som var så stort

att det skulle göra dig

till barn äntligen

 

man går till skolan och vidrör bladen i buskarna

med händerna som är för stora redan

var alltid för stor, inte tjock

stor

enorm

oändlig

orkade aldrig lyssna på någon

som förde vardagen med sig

rörde vid buskarna

gör med män på samma sätt

vrider örat när jag orkar

letar grönt och kön

 

var kaxigare när jag var liten

storbarnet skriker leve kommunismen

 

när de mobbade en sa jag inte att jag blev ledsen

det är de sämsta jag lärt mig som vuxen

att säga att jag är ledsen

 

om tiden är ett monster av regn är sjukdomen min moster av vatten

rengöringsmedel                               sprit                                         atlanten                       hennes borgerliga parfym

 

våta fittor som stängs

våta fittor som sprängs

 

dricker så man aldrig torkar ut

dom vill man ska torka ut men vi dricker

du är min syster

jag lovar jag kommer

bli din syster

 

morfinet gör en törstig

det är precis som förra sommaren

och sen spyr man upp vattnet

det luktar salt

som atlant som aldrig kom

….

morsan och farsan är dom piggaste jag känner dom går inte i skogen men dom vaknar varje dag och har barn som har barn och barnen lever trots att i mardrömmarna är allt dött inte svart som är vår färg utan vitblekt i ett radhusområde utanför naturen analkas en katastrof min bae håller mina händer balanserar mig ni vet hur jag är behöver alla andra justerande punkter håller mig uppe men inte själv ett fågelkvitter som saknas jag tittar på alla vackra saker det förklaras för mig att det lever förstår att människor här glömmer en världssmärta försöker förklara för adam

att det där minnet av våld jag inte har upplevt är ett stolt arv för det är det enda jag är och kan ge till någon en kärlekshandling att leta efter människor som kan ta emot bilder av våld det snyggaste jag äger förutom en tröja jag köpte på monkey förra året den är inte för liten en

barnen blir tröttare jag undrar varför vi har mindre ork om det är den förorenade luften eller en förevändning eller en förnimning om att allt ändå är över snart

jag är så förbannad för att jag inte lärde mig att borsta tänderna förrän jag fick panikångest men kanske om inte alla jag umgicks med hade varit så vita och rena hela så kanske det inte hade gjort någonting det börjar bli en förtvivlan i mig jag smeker dem med tungan så ofta jag får tid över känner dem separera lossnadets långsamma process

som vi

här i denna nation

folk säger jag är galen att jag projicerar men någon gång ska jag tappa dom och någon gång ska de förvisa oss det har jag vetat sen jag var liten och därför borstade jag aldrig

fyll mina händer med småsten

fyll mina händer med småsten

Du som fortfarande tror

vi dammkorn

kan bli stormar

 

En gång var vi barn

mor klättrade jag någonsin i containrar

och stängsel på lek

visste inte men borde ha anat

att yta enbart finns för att stänga ett liv

och öppna en enfald

 

Ställ mig i ett led

jag lovar att marschera

minns inte längre språket

eller drömmarna som två älskare

lärde varandra en kväll i en storstad

efter en affischering och sju åtta bärs

(alla snackade om blodmånen men vi hade fått upp vittring

av ett annat blodspår

hem och hämnd

sa någon, en annan bara satte sig där

på gräset

som om gatorna faktiskt var våra)

 

Och om jag älskade en poet

skulle jag be den om ett ord

som inte ekade av

att det redan är försent att uttala

 

Minns inte längre språket men jag har ben, jag tror

att jag har ben

långa vingliga

som alkoholhalter och uppgivenhet

ska jag röra mig i vemsomhelst takter

som kan leda en sån

idiot som jag

en gång löftesrik och alltför sent ute

injagar jag förlusten för att inte bli besviken

 

Jag ska sluta samla döda

mina händer kan inte längre bära fler namn

eller kroppar, jag tappar en arm med hennes rosa armband

som knöt livet runt en annan slutgiltighet

kunde hon varit en kvinna, för tjock för det armbandet, tur i otyg

otur i kärlek, nu namnlös,armlös,

förintad av det europeiska utrymmet

 

Ingen har bett mig att placera ut gravar

mellan sommarstugorna och vallmon

det har man sina egna döttrar till

 

Mor eller älskare

lägg inte fler döda i mina händer

lägg lite småsten där

grus, blodigt av barnens

dumdristighet när de springer

så snabbt som vi aldrig gjorde

och nu, när allt är för sent

och därmed akut

ställ denna invalid

i leden

ge den lite grus

det kunde ha varit ett vapen

brev till h

 

Det finns fönster. När man öppnar dem hör man barnljud, obegripliga ljusa toner, låter lite som fåglar. Mormors fågel som aldrig pratade. Hon sjöng för den istället, med radion i bakgrunden. Man bli förälskad för att inte förlora de där minnena. Någon att berätta för. Om bilden. På en balkong med morfar: en röd ballong. Kanske ett fotografi. Kanske hittepå. Älskar man svenskar berättar man det värsta eller ingenting alls när man märker att det värsta inte förtär dem.

Det finns fönster. Barnens obehindrade rörelse påminner mig om min tillfälliga invaliditet. Får sån lust att gunga. Eller skrika på en fest. En gång välte vi mitt x musikspelare. De hade spelat vit musik i flera timmar och det var egentligen min fest eller alla kompisar var mina. Jag kunde ingen annan musik men deltog ändå i den politiska aktionen. Jag kunde lite om svart jazz genom min pappa och min farmor men jag antar det inte räknades eller jag vågade aldrig fråga. Hur glad jag var när jag kom till Argentina och en sak min mor hade berättat gav mig den musikreferensen jag behövde. Han var imponerad och jag älskade honom i flera år efter det bara för att han kände igen mig. Vi sågs aldrig mer men på det sättet gav han mig ett naivt hopp. Om hemmahörande och sånt. Det värsta var att vara sjuk i Argentina. Räknade dagarna av förlorad tid. Så mycket misslyckande, inte bara att jag inte kunde visa de vita det jag skulle känna till, utan också mitt personliga nederlag, att jag inte ens orkade gå ut på gatorna, de jag skulle ha återtagit.

Det finns fönster. Jag lovar det finns alltid fönster. Soldagarna blir man så medveten om dem. Om hur förbundna vi är med andra människor, att de rör sig utanför på gatan. Jag hör dem skratta. Det påminner mig om hur kvinnor skrattar när män inte är med. Inga män jag älskat har förstått hur rolig jag är, jag undrar om de någonsin har sett mig gapskratta. När jag gapskrattar får jag flera hakor och munnar och ögon och bröst. Som ett monster ser jag ut men människor begär mig ändå de där ögonblicken, för jag är ljusets medelpunkt. Jag är jorden runt på 80 dagar.

Det finns fönster. Ljus markerar tid. Så våldsamt det är att den för oss framåt. Jag är inte redo. Ska jag berätta om någon jag kände i ett annat ljus som var vidunderlig. Ska jag berätta om den gången vi… Dom som var modigast lämnade rörelsen för länge sedan. Alla de som lärde mig att kasta musikspelare och stenar. Kvar är vi som tvekar och vrider oss i sängen. Ju större del av ljuset som blottar oss desto tydligare blir det, att vi aldrig har klarat oss utan dem.

Det finns fönster och jag är inte ett. Men ibland så öppnar en människa sig och min hängivenhet till den får den att stråla. Kalla mig måne. Egentligen ville jag bara säga att jag minns min morfar, när jag var fyra år, på en balkong med en ballong, och mormors fågel som tyst håller oss sällskap. Jag antar att jag tyckte det var ensamt att komma ihåg det där själv. Att det var därför jag fick vänner som kunde agera, för att jag hoppades att minnet skulle vara produktivt, leda till en handling, inte förtvina i de här smutsiga lakanen, den instängda doften av sjukdom, faktumet att en bild för mig är bara ingenting. Jag antar att stenkastarna lämnade mig för att jag valde att stanna här, i minnet, av saker som morfar och sovjetunionen, av allt som aldrig blev. Jag undrar vad de kastar nu. Jag ber till gud att det inte är bröllopsblommor.

Det finns fönster och du är bara några gator ifrån mig. Tillräckligt långt borta för att jag ska våga fråga om allting verkligen blev som vi hade tänkt oss, om vi inte hade räknat med att ha lite mer tid. Önskar att någon kunde fylla mina händer. I min kropp har jag mediciner, salt, ett högt blodtryck, en känsla av att ha tappat bort någonting jag aldrig ens hade. Jag tror vi försökte göra något vackert och att den där vackra kvinnan jagar mig. Spöklik är den kollektivitet som förlorats.

Det finns fönster. Min mage gör ont. Våren är här igen. Är så rädd för sommaren. Är så rädd för kärleken. Är så rädd för tiden som skall komma. För att samhället bara kommer bli värre och vi har inte hunnit gjort det vi ska. Vi skulle ha druckit fler drinkar i ditt kök på eftermiddagarna. Vi skulle ha organiserat massorna. Vi skulle ha gett oss ett namn. Rädd att vi ska våga och att det ska krossa oss eller ännu värre att jag inte gör en ansats ens. Krossas gör man oavsett. Undrar om det var någons mor eller Rosa Luxemburg som sa det. Sak samma. Det känns tryggt att veta att vi kommer krossas tillsammans. Te quiero.

vilken färg har prekariteten

I vattnet i badkaret växer jag till kvinna överdrivet mycket kropp i det lilla vita äntligen storheten i små utrymmen kan jag känna den jag borde stannat i duschen hela dan jag borde aldrig ha försökt ha fötterna på marken se så svullet allt är

Det var min historiska förutsättning som gjorde mig bräcklig. Säger den privilegierade till terapeuten men mammorna svarar alltid Det var ditt privilegie att namnge  dina tårar och i badkaret finns vatten som är skimrande skuld endast i det där badkaret är jag vacker imorgon ska jag inte gå upp

Bara de som har råd med ambitioner kan fråga sig om de står ut med ett misslyckande

var det mamma eller jag som viskade

Sjöjungfrur eller vilken färg har prekariteten

den där gnistrande emaljen Som tandsten eller fjäll Vad det än är så lyser det.

Ett vitt ljus

Våra mammor sa till oss att det bara var vita som blev så där upp och ner vända – in och ut vända kanske var vi vitast av alla

Jävla blattebarn med vita fjäll

Som ruttnade tänder eller överfört kapital?

Blattemödrar lagrar halsband och böcker så att barnen ska dricka språket. Det de inte fick ha i sin mun Lägger det på översta hyllan/Sträcker oss.

Jag omhändertog ingen investering tappade bort glömde borsta Lossnade allt

Andra andas i en påse eller i en flaska sprit

blir aldrig så galen så att jag är spännande Som jag hade tänkt mig. Bara helt banalt orkar man ibland inte leva

Som alla andra du känner.

Och inga barn att skriva till heller

Någon borde säga till barnen det som ingen sa till oss

Knarkarnas syskon blir inte knarkare. Bara tröttare och tröttare och tröttare. Man dör inte av hiv i Sverige men det är ändå inte alls som diabetes. Man blir mer svag och mer bög och jag gillade aldrig svaghet från början.

Lovade att härdas men jag tror småsyskonen är mjukast gråter av ett litet skavsår upp och hoppa.

Överlevarnas barn är katastrofer på att överleva. Det var ball att va som jag för fem år sen. Sjuka människor dom flesta dör inte utan lever rätt länge är ganska jobbiga att leva med. Saker som gör ont fortsätter.

Två månader var vi lyckliga.

Och resten var tid.

Det finns så oerhört lite dramatik i våra liv. Jord och grenar i kroppen som att den fortfarande växter. Ådror smakar halvt i munnen. Vårda din lunginflammation och dina osäkrade vapen.

Någon borde ha tipsat kidsen vi aldrig fick: När du trots dina privilegier känner dig olycklig använd din kropps halva värde till att offra den. lägg dig inte i badkaret med rom och atarax. Ring inte din kille och säg att hans vårdnad inte räcker. Det finns inte ett badkar. Det finns inte en heterosexualitet.

Älska ditt ovärde som din nästa aldrig kunde älska dig. Ta det till dig. Väx in i dina nya kläder. Det finns inget kvar att försvara här. Du kan inte användas längre av härskarnas byggmästare och dess badkarsingenjörer.

E sitter i duschen med ett paraply.

det smattrar lugnande när jag tänker på hans ångest

 

I väntan på det historiska ögonblicket äter jag stenar

somnar vid hans murbruk

huden blommar

slår ut /en gräns

 

mor när ska flickans väntan avlägsna sig

 

inte ens den

låter jag lämna mig

tuggar hårdhänt på ditt bröst

berätta om alla de döda

jag smaskar

 

ingenting ur mig

att fostra

vem ska jag mjölka

denna sjuklighet med

ängsliga okropp

som vilar fötternas förhårdningar

på ännu hårdare murar

och lårens bristningar på

männen som vill söndra mig

 

mor när ska flickans väntan avlägsna sig

i väntan på det historiska ögonblicket

äter jag stenar

kan inte kasta något

 

en annan generation kommer

skölja sig ren

i mitt misslyckande

 

genom min hinna

snälla slå livmodertappen

i taken

som är av hud och senor

alltid måste vi krossa kapital

bland hud och senor

som gör ont

när det vänder sig

bort