vänjer sig inte

köper fem korvar efter en rasistisk jobbkickoff

som om de spottade

men inga loskor

önskade nästan

 

åt bara två

köttet i min hud

lugnar en stund

kan gråta lenare

med mat i munnen

 

vänjer sig inte

låser in en kropp

på toaletten

kroppen är min

eller din i fosterställning

bild på barn

instagram

det som älskas

i en sötare

värld

inte här

sötman får dig

att brinna biter

i läppen

 

kan inte brinna nu

därute finns vitheten

kan inte brinna

kan inte ömheten

vänjer sig inte

men biter sig

äter sig

 

slutar  inte gå till biblioteken

när nazisterna får prata där

någonstans ska man gå

och det var där jag och F

lärde oss

att flörta

på latinocafeet

som va gratis

nästan

för det va ingen där

eller bara blattar

och så F

och några fler

som ingen bryr sig om

som bor på badhus

och bibliotek

som vi bodde

en stund i det lilla

gratis lärde vi oss

att flörta

med förvirrade studenter som ville låna en bok

med varandra

utan att förstå det själva

det finns inte ord

för den kärlek som luktar

så mycket så att man börjar

gråta på en toalett

barn kärleken

F kärleken

 

vänjer sig inte

vid att bli hatad

när man också har

ordlös ömhet

men äter sig

delar upp livet

i fack där finns kärleken

där finns en kropp som

inte får bulta, det är en kropp

de hatar men det är ingen fara

vänjer sig inte

men fortsätter

gå till jobbet

delar ut adventsljusstakarna

på den islamofoba arbetsplatsen

jag och M, som vikkar

bearbetar det vita ljuset

vi delar erfarenheten av

att inte borde vara här

hennes slöja

min brunhet

vi fortsätter med gesten

avslöjar inte varandra

fastän alla redan ser

vem vinner på

om vi slänger vitheten ljus

inte hon

inte jag

kanske handen

för den gör lite ont

av att hålla något så hårt

som hat

 

vänjer inte

knyter sig

äter sig

men går till skolan

där rasseläraren

säger det kommer inte bli

något av dig det är bara

att andas eller att röka

eller att titta på någon

du litar på med dina riktiga

ögon några ögonblick

så att ingen märker

men de vet redan

att vi inte hör hemma här

varför inte våga stanna

kunde vi inte haft fransar som

tänjer intensiteten

i att vara hatade tillsammans

istället

för tänder som biter

ihop

 

som att allt som är

vackert är våldsamt

eftersom de vill

förvägra oss det

så när jag ser ett barn

eller en dikt

eller ett bröst börjar

jag gråta och tänker på

dom

att dom hatar inte bara oss

utan lenheten

vänjer sig inte

äter mig

värjer mig

lägger lenheten

i ett annat rum

så att den inte ska störa

när man delar ut adventsljustakar

eller håller käften

eller kräks efter jobbet

eller inte kan kräkas alls

så att inte barnen smutsas ner

så att inte brösten veknar

lägger min vekhet på en annan plats

vänjer mig inte

 

Annonser

två svarta kvinnor älskade varandra

det var inte mer eller mindre än kärlek

 

det finns saker som är mer än kärlek

lasagne, lösgodis, medicin, materia

 

det finns saker som är mindre än kärlek

vissa kvällsljus hur de får människan att gråta är ingenting

 

om vi var två svarta kvinnor

som en dag träffades för att

bada i en sjö av mycket vardagligt vatten

 

i mitt minne är sjön en hemmafest som torkar

 

aldrig efter oss

kommer vilja

hemma eller fest

dricker inte längre

så mycket som jag brukade

inget är tillräckligt

annat än mammas

fostervatten

det

som du skvätte

sensuellt på mig

tills jag kvävdes

vaknade

Först säger jag ingenting

för

jag har aldrig litat på mina svarta öron.

Mina öron är klumpar fyllda med vax.

De ljuger ofta för mig och människor säger jag ljuger för mycket för andra.

Jag vet jag borde inte lita på mina sinnen.

Jag har en mun som smakar fadd men ibland kysser någon mig och säger att jag smakar sommar.

Mina öron är vax och mina ögon är grus. Bakom grusmuren ser jag att någon blir slagen. Kanske är det jag.

Mina ögon är grus, men jag har ingen stenblick.

Sten som skelar. Klyver sig.

Mina läppar är fadda, som om de smakat för mycket, som om allting blandar sig i mig.

Det konstigaste med att bara vara en kropp är att kroppen aldrig har tillhört mig, att jag aldrig har vetat hur jag ska använda den.

Andra gången säger dom det högt och tydligt.

Min fingrar har rivit ut mina fantasier ur mina örons kringelkrokar. Vaxet blöder av osanning. Den dubbla osanningen. Att jag trodde att jag ljög och att jag därmed ljög för mig själv.

Jag säger ingenting fastän jag vet att jag hör.

Men min tunga sväller, paralyseras av deras gift. Jag är en silverfisk, stilla under foten.

De säger det en gång till. Jag äter en påse chips. Det salta feta fastnar i mig. Jag kommer att dö fet och ordlös, som rasismen alltid förutspått att jag skulle. Jag kommer att dö som en fet och feg lögnare, som rasismen alltid förutspått att jag skulle.

De vita rika är feta på ett annat sätt. Dom skrämmer mig mer än vad jag känner förrän jag känner det.

Att jag inte förstår att dom skrämmer mig gör mig till djuret dom säger jag är.

Rum är så små, så små, jag vet att jag inte får plats i dem.

Man ska säga någonting. Jag vet det. Men jag vet aldrig vad jag hör. Man ska säga någonting, jag vet. Men min mun är inte min, det har den aldrig varit. Man ska säga någonting, jag vet. Men om jag skulle säga något skulle jag vara orädd. Och skulle jag vara orädd skulle orden inte ha varit våldsamma.

om våld också är tro

övertygelse,

att veta att man kan bli slagen.

om kropp också är

motsatsen till sinne,

rörelse, nerv

om Rörelsen börjar

i skulden

fet

som chips

Blixtstilla.

 

Treptower park

Det är mitt parti och jag gråter om jag vill det.

Stenplattor av absorberad sol. Att inta något. ”Din förlust ser intagande ut”, drömde jag svenskarna skulle säga mig. Stenen ansamlar branden. Grå och varm. Värmer mig. Har jag feber igen.

Kan vi kalla det sovjetiska nederlaget en infektion. /Om du har en brännande smärta i underlivet kryssar du i den den lägre rutan längs till vänster, under SYMPTOM.

Männen i parken är soldater eller tilltalare. Att tala utan att bli tillfrågad. Det är dikten. Som skär genom deras vackra fallos, det enda de har men de vet redan om att det inte är tillräckligt.

Svenskarna sa aldrig det utan istället: ”Man ska inte bemöta Makt med motmakt.” Talade inte med stenen.”Vi kan vara sjöjungfrur istället och vi lämnar torrheten” Men jag är ingen sjö. Utan monument är jag uttorkad.

Jag har ingenting annat än kukar och vapen. Det kan dekonstrueras men sanningen är att då plockar vi isär det enda vi någonsin varit nära att besitta. För vi längtade efter det så mycket. För vi förkastade det så långt, enda långt bort in i blodet.

Stenarna smeker mig. Också männen, soldaterna smeker mig till jag blir varm och vacker. Deras dröm började på dagen. I medvetandet. Det ömma är aldrig diffust. Våld är så mycket svårare att sätta finger på. Ett tillrättavisande. En microaggression. För det flyttar sig. Fingret.

Det ömma är aldrig diffust. Varma stenplattor. Det är en molnig himmel som är klar. I flygplanen ser man att moln bara är vatten som kokat. Det fick mig att tänka på henne.

Hur hon sjuder i ljus.

”Levande begraven, levande evig” sa rörelsen till oss. Det var mycket oklart. ”Det är vattnets döda i himlen, dom gör konst av molnen, i livet hade de aldrig tid med estetik” sa mor till mig istället. Kanske förstod jag något då. Som jag inte kunde glömma.

Bildar de former bortom kategorierna. Molnen det enda. Och den mjuka fläkten sen. Är min mosters ömma kyss.

En martyr är ett moln som är i rörelse.

En gemensam fläkt av dödade. Jag förbinder min svarta tröja till solen och stenarna. Låter dem säga mig något. Om längtan.

Kvinnorna med barn. Ibland har också kvinnorna vapen. Med livet i ena handen och döden i den andra. Som antikens spinnsystrar. Medusas huvud förstenar våldtäktsmännen. Men slutet är att de våldtagna kvinnorna blir till stenar. /Är alla stenar då kvinnor. Det sovjetiska soldaterna. Och min moster.

Bli till sten för sten är evighet. Bli till sten för sten är mjuk styrka. Är inte kvinnobröstet gjort av småsten. Grus som läcker.

Det är mitt parti och jag gråter om jag vill det.

Flykten till sovjetunionen och väl där behandlades norrlänningarna som förrädare. Han ville ändå att de skulle spela internationalen på hans begravning. Men aldrig mer Stalin och all denna sten.

Flykten till Sverige gjorde oss till invandrare. Enklare att förråda något man inte älskar. Spottar på den vita marmorstaden i vilken jag växte. Men allt saliv tar slut. Harklar mig och jag är språklös.

När svenskarna överfaller finns det ingen sats.

Ibland gråter jag för det är ändå inte mina tårar. Hennes och molnen och vatten är absorberad mänsklighet. Hon utsöndras i mig. Och de sovjetiska soldaterna.

Kysser jag dom ger de mig en spottloska. Den ska ja spara och kasta när någon tar på mina ungars hår. En dyrbar tår att beskydda de dyrbaraste. Sovjet lärde mig hur man kastar tjejkast så att kniven hamnar i ens eget hjärta och att det ändå är en delseger, bara detta att man blöder varma människa.

Frågor kring stenens halveringstid. Tar sorgen slut över att de mördades och att segern stals ifrån dem. Vem tog den. Vem är stalinismen. Frågor om vi har något annat val. Än sten och vatten Frågor om kärlek. Jag gråter mycket i mina relationer. Jag minns sovjet som en älskare som förrådde mig. Jag förrådde mig själv genom att älska honom och ändå älskar jag fortfarande. Gränslös. Öppen. Inte intresserad av förlåt. En ny bild som skapas i molnen.

Är det vårt gråt som födde dig.

än små rum utan ljus

fosterställningar mushänder

inträngda i den gemensamma passivitetenVad gjorde vi av våra mödrar och barn

 

vi sörjde

för

i deras munnar drömmar

 

om inträffande sker

 

om lördagar

eller bara något annat

när ingen utför våld men

 

hon håller formerna av hennes kropp

i sin blöta hand

smaskar sig

hon rinner

 

blött sött utanför

rikliga mörker

bara hemma är gråheten så insprängd i en,

skyddsänglarna vindarna

 

grå blöta utomhus

grå blöta själsljus

där du har dumpat två personer

och blivit dumpad av en

och alltid klippt dig

och skaffat ett jobb

och bjudit folk på dina fester

 

hej läkaren jag har

en sjukdom som går i cirklar

en sjukdom som går i vågor

en cirkel som rinner i hav

en våg som stormar i kvadrater

 

jag behöver ingen själ eller kille för att binda tiden till mig

sjukdomen är tiden eller

i alla fall dess fiende

de förintar varandra

medan jag ligger i soffan

 

ett år ser mycket likt ut ett annat år

det finns många människor som älskar en oändligt

det finns alltid en antal vars kärlek är otillräckligt

det finns nummer

en matematik man kan låta styra en

tex S03E16

tex tio mg

två om dan

eller i sin abstraktion skriv lite fler sms e du snälla

 

om tiden är ett monster

som smakar sommarregn

och din tunga smakade det

när du var alldeles för liten

fick du hunger

för det som var så stort

att det skulle göra dig

till barn äntligen

 

man går till skolan och vidrör bladen i buskarna

med händerna som är för stora redan

var alltid för stor, inte tjock

stor

enorm

oändlig

orkade aldrig lyssna på någon

som förde vardagen med sig

rörde vid buskarna

gör med män på samma sätt

vrider örat när jag orkar

letar grönt och kön

 

var kaxigare när jag var liten

storbarnet skriker leve kommunismen

 

när de mobbade en sa jag inte att jag blev ledsen

det är de sämsta jag lärt mig som vuxen

att säga att jag är ledsen

 

om tiden är ett monster av regn är sjukdomen min moster av vatten

rengöringsmedel                               sprit                                         atlanten                       hennes borgerliga parfym

 

våta fittor som stängs

våta fittor som sprängs

 

dricker så man aldrig torkar ut

dom vill man ska torka ut men vi dricker

du är min syster

jag lovar jag kommer

bli din syster

 

morfinet gör en törstig

det är precis som förra sommaren

och sen spyr man upp vattnet

det luktar salt

som atlant som aldrig kom

….

morsan och farsan är dom piggaste jag känner dom går inte i skogen men dom vaknar varje dag och har barn som har barn och barnen lever trots att i mardrömmarna är allt dött inte svart som är vår färg utan vitblekt i ett radhusområde utanför naturen analkas en katastrof min bae håller mina händer balanserar mig ni vet hur jag är behöver alla andra justerande punkter håller mig uppe men inte själv ett fågelkvitter som saknas jag tittar på alla vackra saker det förklaras för mig att det lever förstår att människor här glömmer en världssmärta försöker förklara för adam

att det där minnet av våld jag inte har upplevt är ett stolt arv för det är det enda jag är och kan ge till någon en kärlekshandling att leta efter människor som kan ta emot bilder av våld det snyggaste jag äger förutom en tröja jag köpte på monkey förra året den är inte för liten en

barnen blir tröttare jag undrar varför vi har mindre ork om det är den förorenade luften eller en förevändning eller en förnimning om att allt ändå är över snart

jag är så förbannad för att jag inte lärde mig att borsta tänderna förrän jag fick panikångest men kanske om inte alla jag umgicks med hade varit så vita och rena hela så kanske det inte hade gjort någonting det börjar bli en förtvivlan i mig jag smeker dem med tungan så ofta jag får tid över känner dem separera lossnadets långsamma process

som vi

här i denna nation

folk säger jag är galen att jag projicerar men någon gång ska jag tappa dom och någon gång ska de förvisa oss det har jag vetat sen jag var liten och därför borstade jag aldrig

fyll mina händer med småsten

fyll mina händer med småsten

Du som fortfarande tror

vi dammkorn

kan bli stormar

 

En gång var vi barn

mor klättrade jag någonsin i containrar

och stängsel på lek

visste inte men borde ha anat

att yta enbart finns för att stänga ett liv

och öppna en enfald

 

Ställ mig i ett led

jag lovar att marschera

minns inte längre språket

eller drömmarna som två älskare

lärde varandra en kväll i en storstad

efter en affischering och sju åtta bärs

(alla snackade om blodmånen men vi hade fått upp vittring

av ett annat blodspår

hem och hämnd

sa någon, en annan bara satte sig där

på gräset

som om gatorna faktiskt var våra)

 

Och om jag älskade en poet

skulle jag be den om ett ord

som inte ekade av

att det redan är försent att uttala

 

Minns inte längre språket men jag har ben, jag tror

att jag har ben

långa vingliga

som alkoholhalter och uppgivenhet

ska jag röra mig i vemsomhelst takter

som kan leda en sån

idiot som jag

en gång löftesrik och alltför sent ute

injagar jag förlusten för att inte bli besviken

 

Jag ska sluta samla döda

mina händer kan inte längre bära fler namn

eller kroppar, jag tappar en arm med hennes rosa armband

som knöt livet runt en annan slutgiltighet

kunde hon varit en kvinna, för tjock för det armbandet, tur i otyg

otur i kärlek, nu namnlös,armlös,

förintad av det europeiska utrymmet

 

Ingen har bett mig att placera ut gravar

mellan sommarstugorna och vallmon

det har man sina egna döttrar till

 

Mor eller älskare

lägg inte fler döda i mina händer

lägg lite småsten där

grus, blodigt av barnens

dumdristighet när de springer

så snabbt som vi aldrig gjorde

och nu, när allt är för sent

och därmed akut

ställ denna invalid

i leden

ge den lite grus

det kunde ha varit ett vapen