novemberspöken

De döda reser sig ur graven i november

och spökena vi ser är vi som tvingas titta på dem

och i deras ögon ser vi våra skuldkänslor

 

varje gång du inte säger ifrån så måste jag kyssa dig för att glömma

 

att det som är outtalat blir till genomskinlig avgas i november

och att mina nätter besväras av spöken

jag kan inte sova och de vägrar snacka med mig

 

nobelvägen är typ världens längsta gatan

och om vi hade ställt oss här i parad och gjort natten mera svart av min hud

och mindre vit av alla dessa spöken

 

de viskar och drar mig i håret

de skriver texter som är oslagbara och jag

kommer aldrig ihåg dom

 

när jag vaknar av kaffelukten och din hud

känner jag mig tryggare och även om vi alltid talar om katastroferna,

blir jag lugnad av dina malande rädslor

 

på nätterna i november kommer allt tillbaka

alla våldtäcker på våra kroppar vandrar

onämnbara på gatorna

varför är det inte vi som drar?

 

och paraderna kommer aldrig likt bussar är de långa tåget och fanorna är tyngre än våra redan tunga kroppar

 

kriser och kritik

säger de som fortfarande vänder blad på boksidorna

jag har fastnat i rutan ett

och vet att i december kommer jag sakna begravningstågen

 

tyngderna på våra fötter

att vakna till dina domedagspredikningar

var det som fick mig att känna mig minst ensam.  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s