våra minnen är som bomber som briserar eller blattar was here

Hör du inte ljudet av en rörelse som går sönder
när ni inte berättar vår historia
i sagan om antifasister och nassar får våra familjer inte plats
alla vi som bygge barrikader av ölmagar
och kvinnobröst
kommer gå osedda, som spöken, till historien

vi har inte dansen i blodet
vi har inte maten i blodet
vi har inte hatet i blodet

men i vårt blod, det enda vi har är
den konkreta erfarenheten
emotionen
kunskapen
om blodet, blödandet

därför ockuperade vi gatan
med våra barn och mostrar
afrogubbarna på ariman
med sina schackbräden

och latinocommunityt stod där
med halvrökta cigg
talandes i tungor om för er glömda kamper

vi var där. Vi kan inte skriva vår närvaro
så som deras stöveltramp ristade rädslor
vi har inga organisationer som berättar berättelsen
om det upplopp
som består av överlevande

vi var fucking där. Blattar var där
vi var där för att vi ville slåss
eller för att vi inte ville slåss
det var kickersbrudar som kastade tuggumin istället för stenar och som använde
buffalos som ninjor

det var min moster som reciterade pablo neuroda med en halvrökt cigg
det var latinos, afrikaner, asiater, chicanos, adopterade, mestiser- men det är inte ett subjekt?
Det är inte en rörelse? Det har ingen lokal
det är inte enat- det samtalar inte ens
men det fanns och det finns

förintelseöverlevande tanter och coola blattekillar som smällde smällare till mammornas
föargelse
och jag, orörlig, ofarliga blattenördar som jag som bara vågade slänga
biblioteksböcker och skällsord

det är något som går sönder
i mig
för varje minne som inte blir skrivet

för er
är
30 november
berättelsen om den skånska antifascismen
men för mig
handlar den mer om min morsa
som var där
av rädsla

och hennes polare, mina tios
o tias
som barrikaderade svarta hudar
för överlevnad

varje gång
som vi talar om antifascismens berättelse
utan att göra hyllningar
till våra mödrar
som återupplevde exilen om igen
den 30 november i lund
går rörelsen sönder

och jag tror, min kropp blir allt mer delad uti
för varje bok som skrivs, gloria som målas
utan att vara färgad
av våra sagor, hjältar, våndor
våra mammor
som barrikaderade, ockuperade, ängslade, flippade
och försvarade vår rätt att andas, vår huds rätt att finnas till

hör du inte?
Det är ljudet
av en rörelse
som går i sönder
kan ni inte bära våra berättelser
så bär ni inte heller våra röster
våra arbeten
vårat deltagande
våra kroppar

we were fucking there
jag vet det
för jag var där o skraj
och är det
än idag

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s