Det räcker inte att förinta oss
det räcker inte med nagellacksborttagning
det räcker inte med försoning
om raquel skall gå i dessa korridorer
där vi inte ens fått säga våra namn
hur skall jag skydda det jag skyddat från mig själv
de korridorer där vi vantrivdes
där de målade våra håriga armhålor
över skrivbord och tavlor, över fröknarnas likgiltighet
de korridorerna du flydde från
till antiken, iliaden, che guevara,
där du fortfarande kunde benämnas som ett namn, som en bög
jag hade glömt hur farligt det var
tills du ringde och berättade.
vi överlevde de sociala hirarkierna
och befann oss ofta i dess mittpunkt
du genom ditt språk och dina blåa ögon
jag genom min förmåga att slåss och skratta åt alla kroppens blåmärken
låt oss bli dramaqueens tillsammans, så som vi var förr
låt oss ta varje strid som ett bevis för vår styrka
låt oss bli säkrare, argare, ensammare
detta är inte berättelsen om hur de ville förinta oss
utan om dagen
när de bad oss förinta oss själva
så många dagar då de lett åt oss i mjugg och bett oss
att sluta tala om oss
som om talet, ordets besvärjelse vore farligt
så många timmar vi ägnat åt deras känslor
att vi nästan blivit de rationella varelser de önskade
men nu spricker våra hudar
jag vill vägra men jag vågar inte
jag har blivit äldre nu, svagare i kroppen
åldrande människor, kärlekskranska människor
gå med oss och bli
som de bitches vi var i högstadiet
när ingen vågade kasta blickar åt oss
utan att vänta på stenarna som fanns i våra vita ögonhålorna.
Åldrade älskade
smitta mig
du måste smitta mig
det finns inte tipex nog för all försoning.
texter om oss 