vi väntar på slut

När vi började begära

Var vi ännu för unga för att förstå vår begärlighet

Därför kysste vi dem som halkade på

våra läppar och

lät med glädje småpojkar

utforska våra lår och troskanter

blötheten var magisk och det gjorde lite, eller inget alls

vilka händer som ritade på oss

vi visste att det var vi som var konstnärerna

 

I parkernas gränslöshet kunde vår rastlöshet mötas

Vi drack och läste och visste att alkoholen och böckerna

Var skrivna om oss, att varje klunk bar våra namn

och drömmar – att varje glas var litterärt

Att varje litteratur var ett komplement- en tröst- en fylld brist när vi inte fick dansa

på lågstadiediscona

 

Några av oss

har farsor som drog

för att knulla eller jobba

Och morsor som grät i pepparkaksdegar och panpizzor

Våra första levnadsår

blev döden vardaglig

odramatisk fram tills vi talade om den en gång

med vår sista älskare som dumpade oss när han såg detta mörker

 

Andra hade en försvunnen bror

Som blivit tyst eller stuckit eller supit eller glömt

Det var så kort tid sen, han brottade ner oss

Och lärde oss att busvissla

Och ändå kan vi inte frammana hans ansikte när vi diskar

 

Vissa var inget av det där.

 

Vissa hade familjer med vykort

Och söndagsfrukostar

Andra något mittemellan

Vi möttes i en rastlöshet

Som livet tvingat på oss

Vi möttes i en levnadsregel som bröt mot all vetskap om vad som var möjligt

Vi ville äta kakan och ha kakan kvar

 

Vi var små och hade aldrig älskat

Vi apropierade andras berättelser

Vi sög synder som socker

I er fann jag den smärta jag själv upplevt

I er fann jag en vägran att vara lycklig

I er fann jag en längtan efter kärlek,

som mödrar till sina barn

är vi mot varandra och applåderar och uppmuntrar och tillrättavisar nästan aldrig varje framsteg varje ord varje uppvaknande

 

Nu

Är vi

För åldrade för att bli älskade med ungdomens fantasi

Nu

Är vi

För smutsiga för att vara begärliga objekt, det finns yngre flickor, renare, med bröst som ännu inte gråter

Våra lår har utslag och sår, bitmärken och blåmärken, vår klitoris vidgar sig utan att den behöver våldföras

 

Då var vi för dumma för att fatta vårt värde

Nu har vi inget värde kvar

 

I våra kärlekshistorier

Söker vi något annat än kapital

Värdelösheten kan bli vår befrielse

Ett sår vi omfamnar

Eller en avgrund lika djup

Som stadsparkens törstande

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s