felicia

nej jag tror inte på systerskap

det finns kvinnor med ögon som hål

och blickar som pilar

de tycker inte om mig, de tycker inte om oss

det finns brudar som ser män som den enda belöningen som är möjlig

dessa tycker inte om oss, de tycker inte om oss

det finns kvinnor som föraktar dessa brudar

dom tycker inte om oss, dom tycker inte om oss

 

 

men jag tror på systrar

 

och i natt drömde jag att vi dansade, felicia

och igår höll du om mig hårt, när jag frös

och dagen innan det så grät jag mot dina

snygga kläder

 

folk säger, vi e lika

men det var vi inte, förr i tiden

precis som andra familjer hade vi

våra roller, som vi omfamnade missnöjt

och vi drömde om att byta kroppar, ofta, aldrig

att det hände men vi förrådde varandra sällan, kanske inte någonsin

men ändå ständigt i tankarna, att vi kastade bort de stenar som vi lagt på varandras

axlar.

 

Vi hade olika sätt

att söker erkännande i en värld

som vägrade oss det

men gemenskapen i ett patetiskt sökande

som ofta gjorde att vi hamnade

slagna på marken

med asfalt mot platta ansikten

med våra platta ansikten

mot varandras ur

 

och vi blev förbannade av att folk hånade

våra samtal

och skrattade åt våra hetsiga bråk

vi diskuterar bara, sa vi, för vi hade lärt oss

att älskades konflikter skulle paketeras

i fina papper med snören på

 

folk säger vi e lika nu

för de ser kvinnor som visar sina bröst på dansgolvet

vi är på samma möten,

på samma dansgolv

och du beskyddar mig som en drake

mot alla onda andar som

finns i mina drifter

och jag hoppas, jag är en sockerbit, åtminstone

i dina överjag

 

vi är inte lika nu

vi är systrar hundar drömmare

vi är rastlösa sökande längtande

vi gråter över pjäser för de tar oss tillbaka till de delar

av vår barndom som inte fick plats i berättelsen om tonår och ungdom

 

håll om mig, igen

i folkets park, som igår

i dina armar, i denna park

letar jag inte längre efter destruktiva fallos

jag vill inte längre bli knullad tills jag blöder

jag vill bara att du smeker mig varm

att våra narcisistiska brustenheter

kanske kan få plats

i denna park

i denna kärlekshistoria

i denna syster

i morgondagens dansgolv

finns ett kollektiv där vi andas utan

att smutsa ner de andra

med våra högljudda skratt

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s