utan sömn, utan namn

hemma, på natten

här är alla

som förnekar

symbiosens brott jag

är en livmoder det vill jag vara

 

nätterna numera

vi är rastlösa

jag cirkulerar i mina egna

förlopp

 

På natten,

kan inte längre sova istället dekonstruerar jag gårdagens dansgolv, tänker på papper, ville rita kartor som barn men vuxna sorterar papper, febrilt arbete, i mörkret finns vi vakna, finns det något sätt att legitimera våra liv när detta mord pågår intill oss?

 

på natten,

så fint om vi kunde

tafsa lite, tänker jag

på p, ofta

och

på att man aldrig

vet vad som avgör ens ensamhet

förrän

den förevigas

åldras i en

som blommorna

på bordet gör (det är redan över)gjorde

 

på natten,

magkatarr, sömnlöshet, migrän, muskelvärk

en polare jag hade syns på instaflödet

jag gråter, hur kunde

jag tro

att hon fanns, att kollektiv

var reella vi är bara poesi

vi

är allt utom

dikt

inte en abstraktion

 

saknar det vi jag skrev om

jag kan inte sluta

tro på detta

rastlös, letar något att fästa den koloniala processen på letar ett ord

 

klockan

är trött som

vi

 

på natten

i soffan,

bölar över att inte kunna somna, över polare som gittat och att ja e kvar, varför drog jag, gråter också över barnen som stals från våra mödrar, över östeuropa som en gång vi trodde på, gråter vätskelöst över palestina allt vatten är slut ökennatt, öken för att alla sorger är gamla och

 

förbereder

västeuorpas sista gryning

 

jag kan inte sova längre

 

allt,är bråttom,allt, är idag, allt, är snart över

 

På natten,

jag tänker att ni försvinner snart,

de

tyckte jag var ung

men

börjar snart

se

mina rynkor

 

på natten?

sover sällan

nu

mitt hem är öppet

jag känner

nästan

alla i malmö

nej

jag leker

 

sömnlös, den unkna lukten i rummet

som om den sprider sig till mina kläder

som om mina kläder aldrig blir rena

som om jag aldrig kan vara nyduschad

 

på natten har man tid, jag tänker allt oftare på claudia jag tänker på hennes katt och hur vacker hon var ibland när hon sjöng på fyllan, hur hon fick mamma att skratta trots allt, tänker att hon var tung, tänker att man e väldigt ensam här och att hon dog av tortyr och exil och rasism och alkohol men också av monogamin som utrotade henne och oss alla men mest tänker jag

att hon var ball, minns hur hon störtade ut under ockupationen i lund och skrek venceremos och hur stolt jag var över min tia hårdare än alla autonoma snubbar, också svagare än alla dom

 

på natten

tre kommunister kommer hem till mig, röker sista ciggen igen, pratar över varandra lyssnar inte det är nog fint ändå

kommer en deppresiv pojke och berättar om kärlek

han får mig att känna mig ensam, men också glad i att jag är en sådan

som folk kan

komma till

kommer

en snubbe som

jag knullar orklöst, också sexlivet

konstrueras av sömnlösheten

kommer inte

 

här är det natt

hit

kommer vakna nakna

vackra människor med kläder på

ge dom

en kyss

en sömntablett

en sockerbit sjung

alla sånger du inte kan, trösta barnet med bröst

chips och internet

kolla inte fejjan där finns dom

du saknar och begär

där finns dom du aldrig riktigt älskade

här finns jag som skriker

 

trösta den skrikande bebisen,

ungdomen

blir till, om natten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s