om glassplitter

Sluta kasta glassplitter baby

 

Jag dansar redan medvetet,

långsamt, undertryckt med skor av vingar

med buffolos från mellanstadiet

med glitterögonskuggor för att inte blöda

 

dansar för att underlätta,

verkligheten, ensamheten, flyger över dina skärvor

abstraherar alla splittringar

 

paula som

gjort fler fyllor och möten

viskar

felicia

hemlöshet är också hem

där har vi alltid bott

där har vi målat fan på väggarna

där har vi letat efter klister

velat befästa

 

hemlöshet är vi

det rör på sig, det är ett liv

det är en rörelse det går inte

att institutionalisera formalisera

bekräfta oss utifrån

 

det

hjälper inte

tyngden

när gravitationen

vänder sig

emot oss

och allt ditt vardagliga

arbete

det du utgjutit

kroppen , kluvenhete, bara prickar

ur det öga

som skall ena oss

 

i en sekund

var det

en riktig

fet

kväll

 

sprit till alla

låtar

som mina läppar

kunde översätta

och i detta nu i denna heshet, i denna

lokal som följd av längtan

kan jag

dansa

med precision

vet jag

att ramlar

jag

är det för att jag

var så högt uppe

i trädkronona, i turning torso

 

bland falcon bland blombladen bland du som aldrig svarar

 

förlåter

varandra

på detta dansgolv

vi som älskade

som

inte längre

vet vad som hände

med våra bistra kärleksord

kan finna tröst

i de maniska rörelserna

i denna knarkaktiga förträngning

 

snart

är alla synder uppdruckna

under samma himlar

vi rörde oss på som mordförsöket

har vi nu överkommit

ännu en gång

våra egna kroppar

 

men ett dansgolv

är inget partiprogram

 

och de går hem

medan

vi står här

utanför

sökandes

sörjande

över det viet som var

över det som aldrig kan återtas

 

en söndag

upptäcker du

att inga

glasflaskor hon kastar

kan hjälpa mig att flyga utöver

vår existens fortfarande

är vår kärlek kluven

fortfarande är jag också

döende

av ensamhet när jag är i dina armar

i denna

säng

vi delar

är ditt mörker alltid större

står du på alla listor

betalar aldrig inträde

ramlar jag

utan nätter, utan begär, utan det drömska som kunde vara värt det

bara bakfull

bara snubbla

ser det

som jag utgjutit i oss

bli symbolik och socker

 

härifrån

alla kollektiv

och älskare som lovat mig

en plats

som lämnat mig

platslös utan fötter

gitta

innan jag försvinner

i era falska armar

 

Precis som rörelsen

sa

också

alla

monogamier

att de skulle befria

oss

från lidandet

det hände

att de målade

över mina utslag

för att vi skulle

förenas

för att vi

skulle bli ett en enhet

kan inte vara full

med sår och loppor

 

ut ikväll

gå hem imorgon

så länge

vi orkar

så länge all denna planlöshet

inte gör oss till en del

av soffslitaget kan vi säga gå

kom

en annan gång kan vi säga, viska till möblerna

till de som lyssnar varje

solidaritet, organisation, polare

måste börja

i denna känsla

en söndag

och en övergivenhet

jag

inte ens kan uttala

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s