Samtal, stormar

Hon frågar mig om språk men jag vill berätta en kärlekshistoria.

Hon skriver dikter men jag gör brev.

Hon talar om förruttnelsen men har aldrig burit ut komposten.

Vi längtar också men vi har ett möte att gå på. Det finns många människor här vi inte älskar. Ibland kan man känna sig mycket ensam. Att inordna sig i en kollektivitet när är ensam är som att slå sönder småsten mot fingernaglarnas vita ränder.

En kvinna som fött mig förkastar mitt hem. Hon litar inte på de vita männen och deras prydliga fruar. Det gör jag inte heller. Men detta tvivel är inte en utgångspunkt utan ett illamående i mig, ett foster jag aldrig lyckas föda.

La Vanguardia är inte människor utan flygplan

Flykten,                           övergivandet

också splittringen,

är detta krigs sista

utpost.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s