Vilse

Mötet slutar

Människor

söker sig              som

i sömn till, sina systrar, allianser de

återtar på hemvägen

 

Jag känner mig ofta ensam efteråt. Jag känner mig ofta trött senare. Blottad, bortgjord.

Uppstötningar långt in

från min livmoder/ uppstötningar som mödrar mig

varnar mig för vad som kan komma.

 

Hasse och Felicia väntar in mig

de är pelare, de är en bh

De håller om mig och

klär på kläderna

ger värdighet till denna organism

som inte själv såg

att den stod där naken

 

Människor

i krig

 

i rörelse

 

Människor pratar om strategi

 

Vad är strategi?

 

En nödvändighet

i ett samhälle

med kött och levrande

 

Att alla strategier ändå gör våld

mot någons kropp

Vems kropp,

är min

Vems våld

är mot min riktning

 

Det gjorde ont i mig att se dig men det gjorde mig också glad. Allting i denna rörelse är för evigt. Vi kan inte lämna varandra. Vi hittar kanske aldrig tillbaka hem till oss. Jag förstår verkligen inte vem du är och vad du gör nu. Jag förstår att du är här. Att du är vacker. Det hudtecknar jag, som ett minne i min instinkt, om sämre dagar skulle komma.

 

Vi måste dricka mycket kaffe för att orka. Mötena tar slut men människor irrar rastlöst kvar i alla rum. Vill vila, vill

inte

 

Hasse följer mig hem, han håller

mig i handen, han vet, att bortom berättelsen

om styrka finns, en sällsam svaghet, det är den

han söker

när han tar på mig.

 

Många andra

har istället tagit i mig

funnit detta misslyckande

och tillsammans med mina blickar

sett sina händer

bli stela rörelser

av det som skulle vara

ömhet

 

En cigg kan inte rökas om man inte har en tändare. Vi sätter oss i trappan, som när vi var små. Jag och Lisa satt  där då. Vi ville inte gå hem. Vi visste inte vart vi skulle.

 

En strategi är en karta

för oss som inte ser platser

 

Vad bör göras

 

för att få bort spindelväven

under mitt badrums

vackra kakel?

 

Konditoriet stänger. En man ger oss en söt arabisk kaka. Den är ringformad, med mönster. Den är vacker men äcklig. Den är av sirap och den blöder. Vi blir så glada. För denna kaka. Raggar han på oss eller ömkar han oss?

 

Jag skulle hata om folk tyckte synd

om mig. Jag skulle hata att böla, men gråter

ofta, tänker svarta gryn är vackert om

de ser inuti

mina ögons lekfullhet

 

talar ofta om flykt

det är dessa år,

vi levde

 

vi hade det

bra

vi var i plural,

många, okända, men

vi var många,

väldigt

ensamma

 

vi

i plural

hade

ingen plats

vi

frös vi

har så lite kläder

på oss

 

vi vet inte vart vi är

dessa dagar

är morgondagar

då vi kan komma att se

de svar språket aldrig

frågade oss

 

vi vet

att det mycket snart,

faller sönder, omkring denna trappa

 

Någon anklagar, ärligt:

2000 attendade, när dom skulle till möllan,

På värnhem samma dag,  bara 200 som protesterade

 

Vi är inte nöjda, vi

är kanske hungriga,

vi

äter inte

den sista

kakan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s