samtal/sönderfall

Jag litar inte längre på vita, jag litar inte heller på någon annan.

Men det finns motstånd?

Kanske. men mest förskjutning, denna förskjutning som tar sig början i en abstraktion för att växa in i min kropp, söndra och härska.

Vad kan komma ur denna din kropps jordskalv?

Ingenting. Det kommer ingenting.

Det är eldar omkring mig, röda och svarta eldar, gröna eldar, vita eldar. Människor ber mig om kärlek, är inte detta nästan det mest smärtsamma, hur vi förväntas kyssa våra våldtäktsmän, med den vita naiva fantasin om att berättar vi att det gjorde ont så kommer de att sluta. De vet att det gör ont. Det är därför de slår.

Har vi inte alltid blivit slagna, våldtagna, kränkta, misshandlade? Har våra hus inte alltid varit mögel och våra speglar sönderfall?

Jo. Men detta hot har inte varit direkt riktat mot mig. Även om jag också har skavsår i mina underliv. Nu rädslar jag för döden. Nu rädslar jag för slutet. Nu rädslar jag för de vita.

Är inte detta en romantisk bild av förlopp? En cirkulär förståelse av livet skulle motsäga sig slut och död? Är inte detta som en bra roman med ett dåligt avslut, tvingad i formen, fantasin om avslut.

Jo. Detta våld har inga avslut, eller gränser. Det är sant. Jag vill bara överleva det, så enkelt.

Det är en individuell rädsla?

Ja. Men det är en kollektiv berättelse. Det är en sömnlös allians.

Det finns vita som är kommunister, queera, landsförrädare och bögar

Ja. Det finns det. Det kan till och med vara de som ryker först. Kvarnby brinner igen, har du sett? Det är en gammal eld, den är helt ny. Det finns ingen slutsats. Jag är så rädd. Jag är också ensam. Jag har många efterfester men alla slutar i att folk stänger en dörr, att jag är utanför den.

Lite inte på någon?

Nej. Bara på familjen, bara på familjen. Lite inte på någon.

Du bygger din egen grav och sedan säger du att du aldrig blev älskad?

Nej. Jag bygger min grav, låt mig bygga den själv, men jag älskar också. Kysser varje ärr, slickar varje bristning äter varje smuts, ömkar varje svaghet som de erkänner på fyllan.  även om han inte själv ser det, även om fascisterna inte skulle kunna lukta sig till gyttjan innanför kläderna.

Jag litar inte på någon

men älskar väldigt många

Jag vet att det inte är hållbart

Jag vet att jag sakta förebereder

min egen förmultning

Jag vet, jag borde plocka upp burkarna

istället för att skriva om mitt hems

undergång

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s