kräldjur

En gång slängde min bästa vän bort min gympapåse. Vi var tretton år. Jag skulle träffa en kille, jag skulle inte träffa henne. Det var på skolgården i regnet och jag såg aldrig var den hamnade. Hon slängde gympapåsen med precisionen och ilskan av en stenkastare, det var verkligen ett vackert våld. I gympapåsen fanns dyra skor och svettiga linnen. I mig fanns en klocka som var gammal och nyfödd, som längtade efter manlig beröring.

Jag fick då göra ett val som jag var alldeles för ung för – mellan min kropp och min kropp. Jag valde att gå till honom, att lämna denna krigare ensam i regnet. Vi återfann varandra kort därefter, vi svek varandra långt tidigare. Ibland gör det ont i mig att det finns saker som hon inte förstår, om min familj till exempel, minor som hon inte vet att hon puttar in mig i. Hennes släkthistoria består  också av avsked, om än inte på samma sätt som mina mödrars farväl. Jag tror därför att hon delar denna upplevelse.  Att även hon kan söka en spegelbild i mig som hon inte kan finna, en smärta som bara är hennes, som hon vill äga och ändå ge bort. En besvikelse- en falskhet, en distans vi aldrig menade.

När en älskare inte svarar kan man skriva igen. Det är smutsigt, men det är också det enda. Vi har svikit varandra så många gånger att sveket också är en del av vår ömhet inför varandra, den där skulden som vuxit in i skrattgroparna, det där vaxet som gror i öronens vrår, för oss som inte äger ögonvrår.

Vi är många människor som inte hittar våra gympaskor. Våra fötter behöver filas. Våra bröst behöver stängas.

En delad erfarenhet av att vara smutsig- en erfarenhet som i sig måste splittra oss, det är som det är. Ser jag dig gå måste jag kasta allt jag har för att kunna välta dig- jag måste hålla fast dig i smutsen, om du stannar så syns inte min lera. En delad erfarenhet av att vara oren – en identitetspolitik- omateriell, antiintelektuell, emotionell. Det är inte politik. Det är strategi. Vi sållar bort de rena, vi begär dem, vi förkastar dem.

Det är en bästa kompis.

Det är ett evigt förräderi.

Det är en kärlek utan tid.

 

Det finns ingen skillnad mellan att ta och att ge. Din smuts är inte din att förtälja. Jag äger inte mitt mörker.

 

En gång kastade min bästis bort ett liv jag kunde haft, men eftersom jag var handbollspelare försökte jag länge fånga det och trotsa mitt öde. En gång frågade vi oss hur många år vi hade på oss innan alla fingrar bar ringar och alla kukar klamydia, vi kände oss mycket ensamma, vi kände oss mycket självsäkra. En gång pekade mannen på oss med hela vithetens exotism och viskade till sin fru: Titta, ett kräldjur! Han pekade på en splittring. Han benämnde oss med samma namn och vi såg varandra för första gången – för aldrig. I någon sekund, kunde vi faktiskt se något annat en det bländande ljuset. Felicia sa till mig då och jag senare till henne:

Titta, ett kräldjur, så vackert…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s