tiden emellan oss

Och en gång skulle hon också nämna det outtalade, det som låg emellan oss, diffust och enkelt, oupplöst i varje möglig kaffekopp och varje möjligt diskmedel ,

att exilen är ingen berättelse, det är en tystnad.

Det är oförlösta barn och frågor, det är en välgömd sorg i en säng fylld med lösgodis. Det är ett ansvar att minnas människor utan att veta hur de ser ut eller luktar, det är ett språk jag skall lära mina barn fastän de aldrig kommer att kunna uttala axangerna.

Och han säger: det landet är mig främmande, och han fortsätter: Jag är främmande för land, jag tycker om fotbollsånger och öl, jag tycker om massmöten och stjärnor.

Om klockorna stannade var det 2001 när alla började fråga om var morsan varit. Innan dess fanns inget språk, det som fanns existerade ändå, utan grammatiska spelregler och utan Lacans spegelstadier,

Det som fanns i oss då: den instinktiva rädslan på flygplatser, det söta minnet av argentinska rengöringsmedel, hur det fick oss att längta efter mormor…

Jag var yngsta dottern, det gav mig en särskild förskoning, jag fick allt berättat för mig, det är också därför jag skriver. Det är inte en sann berättelse. Alla människor borde beskrivas med förseglade läppar, alla krig borde iscensättas med riktiga vapen, inget annat är dikt, allt annat är lögn.

Vi var två kvinnor, nära förenade och ändå karaktäristiskt olika. Hon var smal och jag var knubbig, hon var rak och jag var ramlandes. Trots detta bar vi fostervattnet i varje sockerdricka. Att bära något tillsammans, gör en närhet som inte går att försumma.

När hon kom hit var hon ännu en barnunge, det tog henne lång tid att börja snacka, varje polisbil var en tystnadens signal.

Jag föddes efter alla murar och berättelser, det var så man beskrev min födsel.Jag förstod att det var annorlunda när jag började skriva om mina förfädrar och insåg textens omöjlighet och tidens oändlighet, att vi fortfarande inte har platser,

att vi inte ens har texter

 

att vi behåller skorna på oss på festerna

utifall att

att vi lärde våra barn att förlora,

för att skona dem från framtida nederlag,

att språket alltid var till låns att

allt vi rörde blev till ränta

 

jag föddes efter alla murar sa dom men vi väntade och

väntade på

dörrarna, på att få komma in, på att få komma ut

jag föddes efter alla murar sa dom men de höll hemligheten om

att rädslor bildar ägg, att ägg skapar

foster, att i mig finns

denna omöjliga

försoningen, att i mig

finns

denna längtan

 

att de enda skiljelinjerna

i hennes barns hemspråk

kommer att vara frågetecken

att de precis som jag kommer

undra när,

om klockorna skulle ta slut

eller i alla fall vridas tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s