några lögner

Jag ville alltid att allt skulle vara för evigt. Det var en barnslig önskan. När vi pratade om året så var det som en evighet jag ville formulera det, fastän jag själv visste att det var en splittring. Jag får ljuga om jag vill. Det är den enda yttrandefriheten vi besitter.

Vi får ljuga om vi vill. Jag skulle vilja ljuga om oss, jag skulle ha velat säga att vi var en evighet, att vi var en spontanitet som varade i hundra år och inget mindre, inte en tonårsfylla, inte en konsekvens. Något som är heligt blir aldrig någonsin mindre heligt. Det som är kropp blir sällan ande, men det finns änglar i dina ögonfransar, jag vet, inte i mina, där finns klumpar, där finns du.

Det tar tid innan samhällsomvandlingen kommer, säger våra föräldrar när de ser den nyfödda rastlösheten. Vi väntade på andra tider som skulle skaka oss, på andra kroppar som skulle knulla oss, på andra människor som skulle fastlänkas till oss, jag visste inte om det var en mardröm eller en utopi.

Kommer vänstern att stanna eller kommer den att alliera sig med liberalerna i deras begär efter att identifiera sig med Europa? Kommer tjejen jag hånglademed att ha en förklaring eller kommer hon som precis som allt annat i mitt liv bestå av olyckliga slumper och misstag som jag inte kunde förena mig med? Kommer vi lämna varandra snart? Kommer jag att ingå i något som inte utvisar mig? Kommer jag också snart att vifta med en svensk flagga på manifestationerna, i min barnsliga längtan om att då få tillhöra något.

Jag har snygga kläder men jag vet att jag skrattar för högt. Vissa saker kan man ändra på, sättet man skrattar till exempel eller att man alltid pratar utan att veta vad man skall säga och sedan ångrar det i den meningen och att ingen därför längre kan lyssna på en utan att känna med denna ånger. Andra saker är förevigt: kroppstyp, hudfärg, sluddrande. Det är evighet, det är föränderlighet. Om jag hade haft andra kroppar skulle jag drömt andra drömmar om jag hade haft andra kroppar skulle jag ingå i dom och i dig- och jag vet inte om det är en längtan eller en slutexistens.

Året som gått, en dialektisk och fysisk smärtsam process där vi i varje sekund gick in och ut ur varandra. Det var alliansernas år- mellan de konfrontativa och de reformistiska, mellan de antifascistiska och antirasistiska, mellan kulturarbetare och aktivister. Allianser är ett ord som tydlig pekar på en falsk gemenskap. Jag har aldrig haft problem med lögner. Min största emotionella undergång har varit ärlighet- framförallt den manliga ärligheten.

Om jag skulle ljuga skulle jag säga det är det bästa året jag haft. Om jag skulle ljuga skulle jag säga att jag aldrig har älskat så mycket som nu.  Om jag skulle ljuga skulle jag säga att vi utplånade varandra för att bli en gemensam avgrund. Om jag skulle ljuga skulle jag säga att finns det enhet finns det inga avgrunder. Om jag skulle ljuga skulle jag säga vissa tårar spills aldrig utan blir till isskulpturer. Om jag skulle ljuga skulle jag säga att alla mordförsök är en attack mot oss alla. Om jag skulle ljuga skulle jag berätta en kärlekshistoria där hon ringer mig nu, idag och säger, du är min värld, du är Malmös Itgirl, du är ett sexigt geni och jag skulle inte utkräva en förklaring utan nöja mig med hennes tystnad. Om jag inte skulle ljuga skulle jag säga att vi gjorde vad vi kunde för att bli något annat än vad vi var- vi gjorde aldrig vad vi inte kunde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s