Jag vill att du sticker hål på hjärtat.

”Min patient lider av ett mindervärdeskomplex. Hans psykiska struktur riskerar att falla sönder.”

En riktning. Det är som att jag aldrig kommer att kunna släppa Lund med blicken, det är som att hur långt jag än rör på mig bort från barndomen så kommer jag aldrig ifrån den ensamhet som jagade mig då. Jag kan inte röra på mig. Jag vet inte vad rörelse är.

Jag föddes i den där staden. Delar av mig måste också dö där, det är som nationalsången sjunger.  Jag hoppas att det blir snart och jag längtar till de fjärilsvingar som kommer växa ur mig när jag överger min förnedring.

Staden. Staden var vit. Den påminde inte om marmor. Den var en fräschör. Det var inte min fräschör. Den var så vit så att jag trodde mig kunna bli osynlig av skenet, den var så vit att jag ibland funderade på när huden i mig skulle förvandlas till fnösken. Om jag skulle kunnat röra på mig så skulle jag frångå dessa drakar.

”Den koloniala världen är fylld av murar och stängsel.” Jag är en mur och ett stängsel. Som törnen mot tinningen, detta, att vara sin egen gräns.

”De inföddas och de vitas stadsdelar kompletterar inte varandra. De båda zonerna står mot varandra, men inte som delar av någon högre enhet. De följer en rent aristotelisk logik och utesluter varandra.” Fanon diskuterar skillnader i jordens fördömda. Av hans böcker är den också den mest politiska eftersom skillnader kan skapa kämpande kollektiv. I svart hud, vita masker handlar det om oss som inte är ett oss. Den boken har blivit läst mycket mer. Vi gråtrunkar till den på universitet och i dikter. Den är fantastisk. Den är den spegelbild vi drömmer om. Vi som upprätthåller en ideologi av ickeskillnad. Vi finns endast på plats för att legitimera våldet. Vi finns på poesiuppläsningar och i poliskårer. Vi gråter oss veka. Vi saknar riktning. Vi är farliga. Vi är potentiella mördare mot våra systrar.

Några veckor sedan pratade jag med någon kille som jag upplevde som makt och jag drabbades jag av denna medvetenhet med kraften av ett gråtande alkoholrus. I små små sekunder övervägde jag att sälja allt jag har till djävulen. Det är så begärligt att få komma in. Det är så sadistiskt detta att man aldrig vet om man är i rummet eller inte. Var är dörren? Jag är dörren.

Jag vet inte vad inne är.

Min familj försökte skydda mig från den där staden. Av min pappa fick jag en kommunistisk arbetsmoral som gjorde mig meningsfull även när kläderna gled mig ur händerna och språket bakvändes i mitt undre. Av min mamma fick jag en fantasi – ett rörelsemönster, i alla fall i tanken. Mina syskon- en livbåt, en tråd, en outplånlig kompass i en förgänglig öken. Hur skall dom kunna skydda mig från mina egna ögon? De finns där när jag faller. Jag springer. Jag springer i luften. Det är en vattengympa. Den tröttar ut det som var jag.

Vad är en förgänglig öken? Lund och Litteraturen. Där jag kände mig så ensam. Törsten oändlig- men platserna föränderliga. Olika scener av samma utplåning. Vinklarna rör på sig, så att man aldrig lär sig att stå upp. Jag försöker balansera. Allt handlar om jord och fötter. Det är allt vi drömmer om.

De vita drömmar andra drömmar. De vill ramla. De vill resa. De vill ”testa nya saker”. Nya fötter, nya jordar. Det är konstanta kolonisatörer. Det räcker inte för dem att stå upp. Det räcker inte för dom, de vill ha fler fötter, andras fötter. De vill ha spänning. Jag är min egen spänning. Jag vill hålla fast allt krampaktigt så att ingen tar det ifrån mig. Alla privilegier upplever jag som skimrade sandkort som lätt kan glida genom mina hål. Under hålet finns ett fall. Där faller jag. Nu ramlar jag.

Vad ville jag med poesin? Jag ville inkluderas. Jag borde ha velat spränga sönder skiten. Men när jag spränger det, måste jag också utplånas. Jag växte upp i den där staden, den är i mig, som en cancer. Det växer i mig. Vad växer? Öknen. Det finns bara sand. Det finns ingen mening. En riktning är en mening. Det är omöjligt att skapa sig en strategi om vi inte vet var slaget utspelas.

I mina ögon.

Om jag hade haft ögon så hade jag velat rikta dem bort från de vita männen och de höga hästarna och jag hade velat titta på enhörningar. Det kommer inga enhörningar ur deras språk. Men jag kan inte flytta på mina ögon eftersom jag inte har några. Jag kan inte röra på mig eftersom jag inte har någon kropp. Jag är en blick. En dag skall jag vara en söndring.

Ur mig kommer bara våld och ursäkter. Det är högst personligt. Det är högst dialektiskt. Det har ingenting med dig att göra. Det har att göra med Lund. Det tryckande. Det har med tidpunken att göra. Det är en mycket sorglig tidpunkt. Det har att göra med universitetet,hur de förstår teorierna utan att drivas till vansinne av det våld som samhället är. Det har att göra med att jag är utan fötter. Det har att göra med att jag lät dom kyssa mina armveck, att jag aldrig helt kommer veta vad jag gav dem i utbyte mot de där munnarna. Det har att göra med festerna på såna platser, hur barnen tidigt tränas in i spex och ironi på skolgårdarna. Det är där de lär sig att allt är möjligt att driva med, att all smärta är önskvärd att driva med. Sedan sitter de på rättegångar med klubban i handen och skrattar åt våra ansikten och tårar. Ansikslösa vita människor. Bakom glasburar bor de.

I mig

Jag vill att du öppnar upp min kropp. Jag förstår att det låter drastiskt, och att det kan verka obehagligt men mina smärtgränser är höga. Jag vill att du öppnar mig med kniv och tittar på mitt inre. Jag vill att du letar efter en ståltråd där. Jag vill att du plockar ut mitt stängsel. Jag vill att du sticker hål på hjärtat.

Jag kommer att gråta och blöda. Mitt ansikte kommer att rinna ut ur mig.

Salt. De jordlösas salt

och vatten. Det är opolitiskt. Att gråta och blöda. Det är individuellt, men detta vi är också högst individuellt, det är iden om det individuella som utgör själva hägringen.

Med våra tårar mot deras öknen. Det är

en riktning

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s