skisser av tröstlöshet

Melankoli är att bortom fönster finns möten som var mer effektiva och upproriska och där flätade vi varandras hår en gång kan bli flera men inte idag.

”Avkoloniseringen – som syftar till att förändra hela världsordningen – är alldeles uppenbart ett helt igenom anarkistiskt projekt. Men den kan inte åstadkommas genom vare sig magi, en naturkatastrof eller en vänskaplig överenskommelse. Den är en historisk process. ”

Vilken historia. Jag tittar på er och ser en smärta som skimrar, blir till glamour genom språket och bilderna. Kött är inte smuts men inte heller skimmer. Kött är kött. Vi är en såsighet som slumrar.

”Avkoloniseringen är en sammanstötning mellan två krafter som genom själva sin natur står i motsättning till varandra, som blir påtagliga och egenartade just i den koloniala situationen. ”

Men rörelsen gråter och läser detta med begär som aldrig tillfredsställs. Vi fick aldrig en utopi, vi ville ha en plats att vila på, inte heller det fick vi. Det fanns alltid mer än två motsättningar och det fanns inga ansikten som speglades utan att några fräknar var tvungna att skylas. Detta är inget specifikt för ras. Detta är det historiska nederlaget- att benämna något som är ett sår och att försöka hitta skiljelinjen mellan sår och läkande, mellan del och helhet.

En kväll ville jag kyssa en kvinna, jag skrev många kärleksbrev till henne sen. Hon besvarade några av dem, med ett språk som inte antog översättningar i min mun. Jag ville fortfarande kyssa henne men efter det ville jag kyssa henne med vreden av att tvingas bort från hennes tal, hon kände av mitt våld i breven. Vår kommunikation blev mindre tät, vi hade kunnat vara älskade idag, men det är också det enda vi hade kunnat vara. Aldrig speglar. Hon var ren. Hon skrev förtätade dikter.

Det var inte det jag skulle berätta. När jag kysste henne gick jag på en språkfest där alla var vita och undernärda i sin vikt, i sina begär och i sin högljuddhet. Jag var inte bjuden men jag gick dit ändå. Vad gör man inte för kyssar. Jag gick dit med några andra blattar som höll mina synder i sina antal. Det är det vackraste jag varit med om. Det hjälpte mig att ragga, de sa att jag var snygg och blev till glas runt mina skärvor. Senare samma natt.

Du borde vara med oss säger jag till en spinkig exilerad tjej som jag önskade skulle vara en smärtallians.

Hennes vän.

En märklig kvinna, mycket öm. Jag har blivit kysst och kan vara solidarisk med mina kyssar. De skriker Hon är för vit. Hon är så vit. Det är en kör av alkohol och kvinnor som skriker. Det är en raskonflikt. Jag står utanför den just idag men imorgon. Det finns aldrig två till antalet. Det finns alltid hundra smärtor. Det är ingen slump att dessa slag uppstår. Det är de vitaste av oss som visas på filmerna och som blir knullade mest. Det vita blodet i min ådror är mitt största kapital. Jag gör ofta profit på mina solbrännor.

Denna ensamhet hos oss alla.

vem är bödeln.

Det som aldrig sägs utanför

Men hon hade behövt mig som jag behövde dom.

Kom in i mitt underliv jag skall säga att du är så som du aldrig fått höra det förut, jag skall skriva det på facebook så att alla ser. Jag likar aldrig folk som har över 50 likes. Det är en fråga om principer.

Jag vet inte varför jag skriver denna text. Den är opersonlig på det sättet att den inte grundar sig i en bakfylla eller förälskelse. Jag och rörelsen skriver denna text tillsammans. Jag hade velat skriva den med er. jag vet inte vad jag vill säga. jag är inte redo att skriva den. jag kommer aldrig vara det. vad jag vill säga beror på vem som lyssnar. Var är vi på väg? Till

Någon plats där du kan älska mig kanske

eller en spegelsal nej jag vill ha mer

jag vill avskaffa allt jag vill

bränna glas tills det blir hudar

Vilka är våra fiender- det är det enda vi undrar – vi vet vem som slår oss men de lägger sig sedan ner på marken och säger – nej slå mig inte. Vaknar och vet inte vem jag har skrikit på igår. Blev känd på fester för att hälla sprit på folk och slå dem ömt som om jag kysstes. De förstod aldrig om jag var våld eller underordning och inte jag heller för den delen. I mig fanns mycket socker som gjorde min galenskap möjlig. I mig fanns mjuka mjuka bröst

”Förtvivla inte systrar, er kamp är också vår…

Fast vi tjänar era masker, i förtryckets maskerad,

så har vi ändå samma fiender när väl maskerna har rykts av.”

Tänk att jag sjöng  att våra våldtäcksmän inte är våra fiender. Inte heller våra slavägare. Det är en illusion dessa snaror. Som om du skulle vara fastbunden. Sluta bråka. Det är akut det som händer. Men jag kan ju inte röra mig. Hur skall jag kunna röra mig om jag inte får spotta på den som håller mig fast.

Jag vill röra mig från, in till

Tätt, förtäta ditt språk

allt ni säger vi gör det så mycket att ni kommer att ångra vad ni önskade er

En gång under de döda natthimlarna fick jag hjälp att hångla. Jag har andra ögonblick också. Ofta på fik eller barer när jag har gråtit och de som har räddat mig har varit sårighet varighet rinnighet blötdjur. Det är partikulära berättelser. Det är allmängiltiga ensamheter det här när man är på väg hem men inte vill lämna. Vilka är de vita? Är det jag som borde brinna. För många är det sant att jag är vit.

Det är en förljugen sanning mina språk.

Måste denna överlevnad vara revolutionär? Ja.

Vi måste överleva också. Men jag är inte hemma på en plats där vi pratar om jagets frigörelse. Jag har aldrig kunnat skilja mig ut. Jag vill inlemmas. Som hundra blommor buketteras

nödvändighet. Akut. men jag vill att det akuta skall vara för evigt. Jag kallade mig sällan för feminist för att jag inte tyckte om att prata på det sättet som de gjorde. Nu pratar antirasisterna så också. Vänstern sjunger att en våldtäktsman inte är en fiende. Bli kompis med din lokala sverigedemokrat. Bjud den som kallade dig för troll på kanelbullar. Å andra sidan. Att det är röster som skall höjas. Men jag vill bara förstöra, bränna, bygga. Det är rätten att få vara sig själv det talas om i dessa gemenskaper men jag vill bara ingå och utplånas. Det är akut, för vi är få och den vita vänstern kommer att låta våra bröder fängslas och våra systrars slöjor kommer sönderrivas som deras kroppar och i land efter land stödjer socialister dessa våldtäckter och förbud.

Det är akut men jag vill bygga något oss för evigt. Jag vill alliera mig med någon. Jag kan tänka mig att underordna mig en smärta så länge jag får tilltalas som någon som har kroppar, som har sår.

Det finns två. Tes och antites. Vårat språk rinner av oss. På mötena fungerar dessa uppdelningar. Mellanrummen är sanningar och samtidigt vad hjälper sanning oss. ge mig en lögn som är hållbar. Det är akut.

Men vi kunde vara en, en gång för mig och jag glömmer aldrig brudarna jag crashade festen med och hur jag kysste en kvinna sen på grund av dem och jag borde kanske ha kysst dem

Istället men med vilka munnar

Finns detta vi

Jag längtar inte till förstörelsen upploppen

Men jag börjar tro att det är det enda rimliga

Också jag

bär de vita eldstäderna

Det måste finnas solidaritet. Det måste finnas rörelse. Det måste finnas ett rum eller en gata. Det är en gräns. Jag tar gärna lögner om de kan krossa stat och kapitalet. Men låt mig behålla mina smärtpunkter. Jag tar gärna pluralistiska berättelser om de ger mig möjlighet att andas, men låt mig

Övergå

det handlar inte om lojalitet jag lovar mig till er alla

det handlar om lojalitet för någon gång skjuter vi mot varandra var är jag då
Mafalda pregunta

Todos somos iguales papa?

Si.

Pero iguales a quien?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s