mellanperioder

Vi var så himla ensamma.Men det skapades nya livmödrar.

Vi var arbetslösa och brutalt fucking rädda. Varje morgon sov vi bort för att det var så obehagligt att se alla mail som inte fanns i inkorgen.

Vi hade var på samma jobb i fem år. Vi visste om att vi var överexploaterade,vi visste om våran ungdom, vi visste om våran hudfärg. Hade ändå aldrig tankar på att lämna. Det var en plats, det var ett uttryck. Våra arbetskamrater tyckte att vi var galna och vi utnyttjade detta till att förhandla. Men vi var slutkörda, varje morgonmöte inleddes med att vi kastade kaffekopparna på marken i protest och sedan tvingades sopa igen spillrorna.

Eller så satt vi tysta på platser utan att någon någonsing lärde sig säga vad vi heter.

Vi höll på med det vi drömt om att göra och var ändå brutalt fucking rädda. Vi visste att någon skulle ta det ifrån oss. Vi var ännu mer skraja för oss själva än för andra,  att faila och sedan leva med våran idioti eller lathet resten om livet som bevis, för att vi aldrig skulle ha trott oss nånting. Vi visste var vi hörde hemma.

Vi började en utbildning som tog oss tillbaka till det mörker som hade format hela våran barndom och familjestruktur, och det var märkligt när vi insåg att vi frivilligt gick tillbaka till sårskorporna. Hur vi studerade familjerna utifrån, knarkarna och de hemlösa som om inte vi själva var studieobjekt.

Vi tröstade oss. Vi slösade pengar på sötsaker och blötdjur, och ofta trodde vi oss vara barn tills vi snubblade på inkassorräkningarna vid dörren.

Vi var stjärnor. Vi var de som dansade på scenen. Vi var störst i våra luster och därmed odödliga. Vi var den som orkade supa mest för att sedan arbeta tidigt och otröttligt dagen efter. Vi var den som orkade vara gråtmild för att ur snorpapperna bygga ett internskämt. Vi var den som återkom. Vi var den som överkom.

Våra farmödrar och mödrar hade sagt till oss att vara bättre än alla andra. Vad händer annars? Det var en obesvarad fråga som vägde tungt mot våra drömmar. Vi var sociala genier, vi var arbetshästar. Vi sålde oss själva, vi gick ner i vikt, vi lärde känna de man skulle känna och vi var så stolta över det, fast vi också skämdes över stoltheten.

Vi lärde oss inte navigera på platser där tystnaden var en kontrollmekanism. Vi behövde piskor. Vi ville piska.Vi vaknade vi med en sjukdom i kroppen som tvingade oss att erkänna vår svaghet och det var inte alls fint att göra, alltså, det var skitjobbigt.Vi vaknade utan cash men med magsår och självömkan. Vi vaknade och ringde våra morsor som vi skulle ha vuxit ifrån. Vi opererades och ringde våra morsor, vi blev dumpade och vi ringde våra morsor, vi blev tjocka och vi ringde våra morsor.Vi slutade äta och vi ringde våra morsor, men blev förbannade när de svarade.

Vi var arga och ensamma. Vi visste att detta var en mellanperiod, så som vi senare skulle förstå att hela våra liv var mellanperioder, att vi tillskillnad från andra aldrig skulle växa, klippa band och strängar, aldrig ingå, aldrig benämnas. Vi var ett gränstillstånd, lillgammla och osnutna. Vi var ett sånt par som inte stängde dörren om sig. Vi var så himla ensamma. Denna ensamhet höll oss samman.

Vi gick mellan olika demonstrationståg och fester och sa att vi kände oss splittrade. Vi undrade var alla vi kännde hade tagit vägen, men när människor kom för att hälsa på oss hade vi ingenting att säga till dom. Vi ville skrika slagord men hade inga skrik som passade till parollerna. Vi ville efterfesta, vi ville ligga men hade för länge sen förlorat orken. Vi ville gifta oss med någon som kunde kalla oss prinsessor men vi hade för länge sen förlorat den orken också.

Vi diskuterade våra kroppars förfall. Vi trötstade oss med tandblekningar och tabletter. Vi bekände eftertänksamt saker, aldrig när vi fikade eller bärsade men efter banderollmålningar och vid vägskäl när alla som hade en tid att passa redan hade hunnit gitta, då kom det plötsligt saker ur våra språk som vi aldrig hade förväntat oss. Älskare vi aldrig överkom och svartsjukor vi aldrig kunde konstatera.

Vi var vackrare än någonsin. Vi var så himla ensamma. Vi var inget kollektiv. Vi var restprodukter. Vi var avfall. Vi var ett mellanrum. Vi var vackrare än någonsin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s