Moira

Vi har inte kontroll på våra kroppar längre. Vi duschar i avloppen. Vi har svårt att se om vi blir renare eller inte.

Vi dricker öl eller tindrar oss till sömns. Det är det enda spelreglernas vi kan hantera just nu och till och med de spelreglerna riktar oss mot nederlagen.

Vi väntar på det som lurar mellan skuggorna och midnatten. Vi väntar på det som lurar medan natten övergår i normalitet. Vi ser inte bra ut i det där filtret.

Vi kan inte se skillnad på vuxenlivet, sjukdomen och apatin. Vi väntar bara på att något ska komma och ta oss.

Vi tröstas av att dessa dikter är telegram till vår egen ansiktlöshet.

Vi fattar inte var pengarna försvinner. Vi letar efter tv serier men oavsett vad vi tittar på ser vi bara serier av undergången.

Vi diskuterar på möten vilka begär som kan förteckas i denna väntan på stormar. Vi litar inte på någon solstråle, vi har lärt oss att förstå att även det njutbara ger oss cancer.

Vi saknar omdöme, vi undrar varför vi släpptes fria här, vi undrar om det finns en ansiktslöshet som är en lika stor avgrund som vår och om vi då kan enas i den.

Vi krymper. Vi förstoras och förtunnas. Våran hud sträcks. Våra hjärtslag viskar inte.

Vi glömmer bort vad våra vänner heter, vi väntar på att de skall höra av sig och när de gör det så orkar vi verkligen inte svara.

Vi har inte kontroll på vår åtrå längre. Den kommer otidsenlig, när vi skall sova eller gråta. På klubbarna blir vi likgiltiga, hundra tusen kroppar passerar men vi letar bara efter deras smärtpunkter. Vi ställer oss utanför. Vi ställer oss nakna i mitten och skriker men allt detta är bara ett sätt att studera människans reaktioner.

Vi lär oss ordet den elfte timmen.

Vi krossar alla klockor,vi krossar räkningar, badkar, elledningar tabletter och allting som låter rytmiskt mot vår hud som inga vilor har.

Vi letar i myllret av döende kontrollmekanismer och döende kroppar(en falsk motsättning) vi vet precis vad vi letar efter men vi vet inte hur det ska se ut, så som vi inte vet om denna process är ett stigande eller fallande.

I trängseln eller det vi kallar småtimmar letar vi efter timmarna som skulle komma före. Vi letar efter de som stal dem och vi letar en nagelsax med vilken vi ska klippa sönder varje livstråd, vi längtar efter slemmet som skal svämma över golvet, vi längtar efter ljudet när dom sjunker.Vi längtar efter den smak av hallon och rabarber som kommer att rinna ut från de som spinner och äger. Att dricka livets källa. Att dricka deras kroppsligheter, för en gångs skull.

Timmarna före den elfte timmen eller hur vi klipper sönder allt för att sedan binda oss fast i varandra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s