omöjligheter/alger/tomrum

Jag minns när vi var mycket få och mycket rädda. Jag minns när bara foton och andar höll uppe blockadernas formationer.

 

Det finns människor och det finns

illusioner. Ännu är det enkelt så.

Men minnena tillåter inte

att placera sig, de

vägrar

 

Du har ett språk och dess vänner eller så har du en tystnad och dess ensamhet.

Du har ingetdera.

Du har ett icke ändligt mellanting. En omöjlighet. Några kallar det för drömtillstånd. Andra

har inga tillstånd att tillgå.

 

Vi som vuxit som celler ur havets monstrer och sjöjungrur. Ur detta hav

Där                 kastades. Vattenfärg Röd.

Vi blommar som alger ur

tomrum och stillatigenhet.

 

Det är inte för Eurydikes eller Marias skull.

Det har bara alltid varit så, att vi har älskat på gravplatser,

att vi har skändat avstånd.

 

Vissas ungdom kommer aldrig eller försvinner mycket snabbt.

Vi döptes i denna deras glans. Den fick oss att skimra och att

skiljas.

 

De döda kallas ännu för försvunna.

Det ger indikationer på att historien inte är avslutad, och kanske

är det också sant.

 

De döda bebor våra

mödrar

och

ju mer jag rör mig från min navelsträng

desto svagare skuggor

bildas i ljuset

från mina ansikten.

 

Jag lovade mig tidigt att inte glömma

men alla trådar binder sig fast vid varandra

och jag vet inte längre vilka

som är ursprungsfärgerna.

 

Vattenfärg röd.

 

Det är en omöjlighet att hon var död när jag föddes, eftersom jag känner henne mycket väl.

 

De levande bebor våra

systrar

och

just nu återsägs omöjligheter för barnen

om en kvinna vi heter

som var kraftig

och älskad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s