Någonstans här är mitt ansikte

Människans ensamhet är märklig. Den är kvävande och krävande på samma gång, den kräver så mycket utrymme för att tillintigöra, för att skapa intet. Detta intet finns nu i mig och gör mig främmande för de jag älskar. Detta intet iscensätts varje gång jag vaknar, jag längtar tillbaka till febern, drömmarma, kroppsligheten.

Så är det, att min kropp har tagit över mig, men den ger mig ingen kroppslighet. Jag hör inte ljuden av bilarna som åker förbi mig snabbt utanför på gatan. Många människor som går bredvid denna lägenheten skriker, inte heller dem hör jag. Människor skall till platser. Jag hör inte dem, har inga ögon som kan tänka mig varken platser eller fotsteg.

Kroppen förintade min kropp. Intet tog över alla ljudanden. Att ljuda utan språk.

När jag skriver det här är jag gammal, jag längtar tillbaka till ett görande. Människor är mycket rädda för att se andra människor ledsna. Jag är också människa. Jag arbetar för att inte höra skriken omkring mig.

Det är bara andras ansikstlöshet som ger mig vila.

Det är bara sömnen som ger mig feber. Värmen här är kvav, inte tropisk, inte febrig. Det är svårt att öppna ett fönster och samtidigt stänga in sig själv. Ibland undrar jag om det var här jag föddes, om detta varandet är främlingskapet som jag alltid känt, om detta är min egentlighet, detta rum, denna andningsbrist, denna lukt av ruttnande.

Hasse säger att jag är en gud, det tycker jag om att höra.

Kramperna kommer jämt, men när man koncentrerar sig på dem är det som att hela jag egentligen bara finns i magen. Egentligen är det mycket likt känslan innan orgasm. Intensiteten. Övergivandet. Går du in i smärtan förstår du att den är entoniga, inte rytmisk. Antagligen är det lika dant med sex, rytmiken är något vi skapar för att kontrollera njutningen, förstå att det verkligen är vi som njuter.

Vad är en synonym till smärtpunkt. Det jag inte tycker om med sjuka människor är deras narcissm, hur de låser in sig själva, betraktar. Att vara istället för görande blir alltid att se ner på, att titta på någon utan att handla kan aldrig vara att titta uppåt, att titta i ögonen.

Jag lyssnar på berättelser. Det är rytmiska sagor, mina kramper sätter takten för samtalet.

Andningspauser, vattenhål.

Att prata är att inte hänge sig åt det man känner. Det man känner är smärta och ensamhet, att prata är att försöka lura sig själv, att överkomma sig själv, att inte undergå i sig själv. Sjuka människor är narcisster, framförallt de känslosamma, som jag, som hela sitt liv har hängett sig åt sin empati, sina bristningar.

Sjuka människor är mycket trötta. Tröttheten överväldigar dem.

När jag sover drömmer jag mycket, det är ofta vackra drömmar men jag kommer inte ihåg dem. Det är en smak på tungan. Jag vaknar ofta lycklig, sen blir jag besviken. Att sova drömlöst kan bara hända när man inte längre lever sömnllöst. Det är för lite skillnad mellan soffan och mig. Det är för lite skillnad mellan vakenhet och avstängdehet.

Det finns ingen avskildhet, inget rum dit smärtan inte når, därför måste jag skydda mig själv från den, därför måste jag bli mindre jag, så att jag kan skydda det jaget jag egentligen älskar. Man börjar med att sluta älska andra, det är egentligen samma sak som att sluta älska sig själv.

Hasse säger att han alltid blir besviken på människan, och att det där någonstans i detta beteendet måste finnas ett självhat. Vi vill väcka människor till liv. Vi har en auktoritär förståelse av livet.

Ge oss inte luft, öppna bara ett litet fönster.

Smärtan är rytmisk, och ändå entonig. Hade jag lyssnat på den så hade jag inte kunnat höra något annat. Jag gråter bäst när människor har lämnat mig. Då gråter jag för att dom lämnar mig. Det är befriande, att gråta över att de lämnar mig, när jag har bett dem att gå.

Jag vill avsluta denna text med en mänsklighet. En gång när jag var sjuk lånade han jag älskade 30 fantasy böcker till mig, som jag skämdes över så mycket att jag aldrig visade dem för någon annan. Han gav mig allt jag ville och det var aldrig tillräckligt.

Ensamheten som vi bär är mycket tyngre än våra kroppsvikter. Jag vill kyssa dom sjuka människorna jag träffar, jag vill att dom skall gråta i min mun, jag vill att deras tårar och kukar skall blanda sig i mig.

Jag vet inte vad jag hoppas skall hända då. Kanske att jag blommar.

Kanske att jag hittar det ansiktet som jag har tappat bort, bland färdigrätter och töcken. Jag väljer detta töcken, jag väljer detta töcken och jag lägger mitt ansikte där, så att inte min sjukdom skall finna det.

Jag älskar verkligen mig själv, jag älskar verkligen människan, det är det fina med mig, det gör mig älskvärd. Den del av mig själv som är jag måste skyddas från intet, jag gömmer den bland papper och böcker, godisprassel, tablettaskar.

Sådant jag gömmer är hur jag skrattar på fyllan, med hela kroppen, osexigt och fantastiskt. Sådant jag gömmer är hur jag stryker under ett ord och ritar en hemväg med hjälp av dess skuggor. Sådan jag gömmer är naivitet, att varje morgon vakna med iden om att världen, idag, skall massera mina anklar.

Jag var en krigare, som älskade andra krigare. Vi hade missioner, att erövra världen och tvinga den att älska oss. Vår mission gjorde oss stark som plåt och varm som eld. Hur skulle vi veta att vi skulle drunkna i plåtens köldar.

Någonstans här är mitt ansikte.

Mellan himmel och helvete, vaaarmt kaaaallt- mitt i mellan. Det finns en stjärna på golvet. Det finns ett foster i alla kroppar. Det finns en död och en födelse i mig, och jag vet inte hur jag skall hitta den, den är mitt underlag för att fortsätta, det måste vara här någonstans, även om jag önskar att den fanns på någon plats som var snyggare.

Och ändå, om jag vågar, måste jag fortsätta leta efter mitt ansikte här, där på golvet någonstans, där finns mina läppar och rösten
också rösten, den som gör ljud till mening
där någonstans måste jag finnas,

på golvet,

bland allt

som är smutsigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s