Det är något jag har gjort fel.

Min trötthet hjälper mig att inte minnas det, men det jagar mig, detta fel som gömt sig i min vilsenhet. Är man på en väg är man också på väg att lämna.

Jag måste komma vilse så att jag inte ser att jag är borttappad.

Hitta hem gör man med kartor, kompasser, hundar och livskamrater. Men för att komma vilse behöver man andra redskap, trots att det egentligen utgår ifrån samma begär.

Att komma hem är att vila på visarna. Att komma vilse är att kyssa dem sönder.

Jag skrev länge för att komma hem. Men det var innan jag insåg att såna som vi också bar temporalitetens utestängdhet, hemma var redan för sent. Eller kanske för tidigt. Vänta. Tålamod är inte för oss, men det är viktigt.

Vi för det feta långsamt till våra munnar. Som om det vore vigvatten eller djävulskap.

För att komma vilse kan man överge sig själv tillsammans med andra. Som hjälp tar man medicin, tv apparater, mat eller alkohol. Ruset är ett ickerus, ett tillstånd bortom dygnet, det får inte kallas skymning.

Bakom sig finns alltid en moder.

I varje kaka finns ett svar gjort av det söta. Allt socker har en gång skurits ifrån en älva. En gång var min mor en älva, nu äter jag istället hennes visdommar.

Kommer vi bli älskade frågar vi våra spåtanter.

Jag borde ha vecklat ut dig. Jag borde ha haft tålamod, jag borde inte ha krävt att du skulle vara mig själv fast med smulor.

Öpnnar henne som en kaka.

Allt som är fast förlyktigas. En docka. Om vi öppnar dockan ser den ut som oss själva innuti. Om vi undersöker den blir vi avundsjuka, så hade vi också kunnat se ut, som denna docka.

Avstånden är mycket långa, oumbärliga.

Om vi chattar nu så är det för att hålla oss vakna, för att vara beredda när stormarna kommer, för att hitta värde streck i våran självömkan.

Ett misslyckande går inte att mäta i värde men i värdelöshet.

Världens löshet är en nyckel. Den använder vi för att komma vilse. Vad finns i denna vilsenhet. Vi hade oturen att leva i en produktiv tid. Visarna visade inte hänsyn till våran kroppslighet. Visarna var cirkulära men döden var lång, oavbruten. Den försvann inte för att komma igen, den stannade i oss, byggde bo,

Det är något jag har gjort fel.

Accelererar i mig.

Accelerera i mig.

Annonser

One comment

  1. Felicia. Dina texter hjälper mig att andas, att förstå.Din upproriskhet ger mig kraft. Tack. Igen.
    Gabrielle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s