…

Viljandet,

de korta mellanrummen innan

nästa avsnitt

hur du förnimms

i min ryggvärk

och i det ljumna

svävande, mellan sömn och rus

sträcker jag mig upp

 

Någon ligger

på min soffkant, där vid fönstrena

där blommorna numera

inte är

ljuset rinner in istället

ett regnigt ljus

och jag vet inte var jag är

för jag svävar fast jag inte vill

och om jag kunde skulle jag

hålla fast mig själv

tills mina fötter jordade

golvet

Klarheten, korta stormar

förlösande regn

mitt liv är inte storm

socker

som jag gömt mig i

som jag gömmer i trosorna

kubriska bitar av hårdhet

mot mitt tandkött

som ruttnar långsamt

av medicineringen

 

Jag säger

jag vill vilja

och när jag säger det

så tänker jag på dig

och på att om du kunde

och om jag viljde

skulle jag dela detta stilleben

med någon, ännu en hand

en kropp av socker

ännu mindre tid

att sörja

jorden vi aldrig haft

blommorna

är borta

nu

 

snart är alla saker

i perfekta lådor

slipade

ingenting som lever

kan slipas

så

det regnar

fortfarande

 

dagarna är mycket mindre

för jag vaknar sent

av missade samtal

varje telefon

är skakigt, jag hör

angivarens moder be

mig om förlåtelse

det var aldrig meningen

att ringa så hårt

 

Många människor

kommer till mig

jag ägnar min tid

åt att mäta deras kommanden

i skuld och kapital

jag skulle vilja skimra

men jag mäter

och hamrar, jag misslyckas

glasen vattnas över kanten

allting rinner

ut ur mig

repeterar

mig spelar så bra

kvinnorna repeterar också

de dör inte

männen halvdöda, de

är de som gör samtalen

till ett blodbad

 

Jag vill bada men

mitt avlopp är söndrigt

all smuts fastnar

varje morgon måste jag skura

för att duscha

för att sedan se

smutsen fastna igen

jag visste inte

hur mycket smuts en

människa bar

människorna är mycket vackra

jag älskar dem mer intensivt

när jag är i det här tillståndet

som kramperna

älskar

griper tag i

 

Hon säger

vi måste riva sönder allt

så vi kan komma nära

hon säger

när vi kom hit

hade vi inte råd att skriva dikter

hon säger kanske att vi

var rasförrädare ibland

men bara av

nödvändighet och jag vill

sola dig i mina glansiga ögon

hon säger de såg oss aldrig

vattna barnen

vattnet som göder blommorna

är giftigt, fyllt

med gödningsmedel

 

Hon säger

du vet inte vad du ger dig in på

hon säger inte längre saker

till mig utan

städar min kropp

skrubbar min hud

flätar mitt hår

putsar mina naglar

vackra cirklar

av arbeten gör hon

mig och kvinnorna

lever och besöker

mig

ger mig blommorna

slänger dom

vattnet vi

hör hemma i är långt

borta

här blommar vi inte

men vi repeterar

en blommning

 

Jag skulle vilja

höja dikten

kropparna

som sitter här

har andra kroppar

vi badar tillsammans

vi röker en svullnad

jag skulle vilja

höja dikten från denna position

att om jag sträckte mig

så skulle jag se

något annat

men mellanrummen

är korta

blommorna

är nya

människa

arbete

kroppslön

karma

jag säger du luktar gott,

som min tvserie

 

hon säger

jag tycker inte om

att du gör oss till samma

som om vi vore

en syster

och inte miljarder snäckor

som krypit över stranden

för att föda

jag tycker inte om

hur du binder ihop

våra trådar

som vi spunnit av silke

som om varje tyg

var samma sak

snäckorna
flyr från slagfälten
till haven
svarar jag

Någonstans måste
vårt vatten finnas
svarar jag

jag tystnar
endast i kvinnogörat

 

jag ser en spindel i badkaret

och sköljer den

ren