Häxorna,flyg inte,
tala, om det där senaste ligget
avslagenhetens metanomi
medan könen inte brinner
dricker ni bärs
och varandra

Öl är elixir,
elixir är inget annat
än glödlampors livskamp
dömd att undergå
i metallsmak, avsaknad

(Yemanja dricker av
konsonanternas svaghet,
mateblad, kokablad
passkontroller flygresor
nedtecknandets vatten
allt är bara blad)

I den sekunden som är
häxornas stämma, kareoke,
vita brudar, svarta snubbar
nästan slagge och
han öpnnar sig
med bröstet, nej
bröstet öppnar honom
han är utslängd igen
axlarna högre upp
än turning torso men inga
kvastar finns för
häxorna talar
inte med snubbar som han

Jag fixar inte haff åt honom
häxornas röntgenögon
mot mina händer
(to be young gifted and black, billie
dina skavsår av manliga klor
din melankoli som spelas
för andra nu)

Söndriga regnsulor
över nerspydda golv
Ljus av dikotomier
Ljus av dikotomier
kysser mig,
femme
aldrig vart en sån tjej

Om metaforer är rörelse- är dikten då
dess motsats ”kom igen vi gittar, skit i honom
har hört nått om hans x” en station
till stan bara, den enorma cirkulationen
av pengar, förbi greken
och häxorna bränner utelivet
cash kareoke
mellan fallos
medan strimmor av fädrer
återuppstår i ösregnet
så att regnet liknar en översvämning
av instängdhet

och ett annat regn
behöver inte en liknelse
för att vara en översvämning
eller om man säger såhär
som att dricka tequila i rymden, eller i ljus
ja som att tequilan dricker ljuset
(nej ljusa människor
dricker tequila, vi ligger med
brösten på tåget
det är detta jag har väntat på
när jag skriker skrattar
hela jävla tåget är
mitt glitter,
äntligen)

och varje frö av blänkande
reformerar mig, gör mig liggbar,
det är detta som gör det sexuella till en abstraktion
av färger
blå, grön, rosa
regnig asfalt,
”vafan svimma han?”
men vi
har gittat nu

Tunneln har en rund framsida
rymd under jorden, den bakvända stjärnhimmeln
av elektroder som jag aldrig sett
där har någon annan
hoppat över, graffat
blödit, och blodet
blir stjärntecken
jag aldrig kommer
kunna tyda

Barnen begråts alltid
Mina bröst är sörjbara
Det finns bara en djävul, flyktingen
är en man (ah mina tjejer är som fucking militärer
dom krigar för å få mig längst fram på konserter)
fixar röka till vårt crew
samfällighetens sönderslagenheter
ord som är för många
himlakroppar, bara tecken
vid den här tiden på dygnet
anländer önskade
och oönskade
i europa, en stad (av ljus)
och glitter

Ligger han kvar
häxorna kollar facebook tinder insta
internet är en skugga
en ännu ljusare färg
än ett vitt barn,
det som de tog
från romerna… nej det finns inga färger
av taggtråd
men häxorna målar och skriver
han ligger på
marken, på nätet säger dom
det är bara en annan typ
av poesi

Vargarna
utanför babel
klor handklovar vakter
samma olika ord för metall

Det vita i mig har många namn
jag sjunger det på scenen
dessa nätter- vad jag tar
vad jag tar

Han ligger på marken
Klubbarna är palats, ingenting
är tyst, här finns det
inga snubbar
här är vi avbilder
av stjärnljus(lättåtkomliga och därför avlägsna)
kanske skulle
en metafor
vara vackrare, eller en negation
som om jag här lägger in
en journal från min sjukdom
och river sönder den
på krogen

han ligger på marken
för allt är bara blad
och i bladen sägs det
att vi ska hitta dikter
som att utandning
också var
intag
som att törst
inte också
var gränser

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s