Hinnan är den plats genom vilken nagellacket skyddas,

det vita genomskinliga som stänger in färgen,

som ditt ansiktes vägran att titta kroppen

i ögonen,

det är nagelns egen gräns

för smuts och grovarbete, hon lärde mig

att man alltid skulle använda baslack och överlack

men jag hade aldrig tålamod, allt för snabbt ville jag visa vad jag hade blivit och allt för ofta höll jag upp en kropp som var min egen avbild, det var en märklig manipulation, det var ett ömt och repetetivt misslyckande, människor svarar mig med brist, jag kan inte relatera till hur de blickar långt bortom, jag kan inte relatera till en annan längtan än att komma nära, jag är fortfarande ett mycket litet barn med ett narcissistisk behov att förstöra andras hinnor, vilja närma mig deras existens, kvinnorna sa att man skulle skydda sig själv och jag bjöd mig själv som vatten och vatten är någonting som dricks men som inte reflekterar andra saker än fantasier om någonting annat och

att vara vin är

att långsamt slå kroppen mot druvornas sötma

att avlagra och utsöndra,

dofta och lukta sött som flickhänder,

kvinnornas händer var torra de brukade smörja dem med gemenskapen av att inte vilja vara med kvinnor, de brukade avundas tillsammans och just detta var en av mina första former för kollektivitet,

från sängen

längtade jag ofta

efter det beständiga,

jag antar att det beständiga är avundsjukan och oviljan och hur vi älskar varandra i den, från sjuksängen imploderade min självbild och jag ville att någon skulle plocka upp smulorna av mig och äta dom, allt jag drack hade en unken eftersmak av individualitet, jag ville hitta hem och det jag kände som plats var viljan att tillsammans vilja vara på en annan plats, min kropp var aldrig ett tempel eller en konstruktion, bara en barnslig flickdröm och en feministisk reproduktionsanläggning,

befolkad av flyttkranar och mormödrar

som delade mig och fördjupade mig, jag vet inte riktigt vad som driver ett sådant typ av arbete, det är inte mervärde och det är inte kärlekskraft, vad än feminismen säger står jag kvar vid att det är mycket vackert, att deras plockande och pockande på mig gjorde mig till en kropp utan jag

och att denna avsaknad

är min mest älskade ägodel,

framför mig när jag ligger ner

sitter ofta min bror han knackar försiktigt på dörren och öppnar den med olika sötsaker, brickor, blommor, blemmor, han blev en kvinna mycket tidigt för att han älskade så mycket att han undergick, när han skall få barn är det denna kärlek han är rädd för,

Det finns ett solljus utanför och man kan tro att det är sommar, jag har för lite kläder och folk tycker om att påpeka det, människor älskar att anklaga avsaknad och naivitet, glädje ses som fördummande i det här landet sa hon och det

fick mig att drömma om andra länder

men jag hade inte språk till någon annan plats än den här och inte vilja att lära mig heller, att lära sig språk är att underordna sig någon annans kropp och följa den och jag har alltid varit för arrogant och ensam för att lära mig saker, men hasse tänker att jag kan fixa d isf kanske vi kunde dra på sommaren ringde jag honom mycket sent på natten ibland och bara andades, det lugnade mig att veta att någon annan lyssnade på min andning,

det lugnade mig att veta att jag således fanns,

och han svarade alltid men bara mig

det är den vackraste monogamin

jag aldrig haft

hon säger

man somnar aldrig tar en tablett så sover man för mycket tar man en halv så sover man inte alls,

drömlösa sömn,

hinnor av färger,

ljus som inte är varma,

alla dessa illusioner som vi aldrig blir stora nog att göra oss av med jag saknar henne som målade mina naglar jag saknar henne verkligen inte men jag saknar att ha en kropp att älta så som jag gjorde då, alltså jag saknar att fettischera henne tills hennes blickar definierade mitt varande,

min kropp

är en byggnadsarbetsplats

som den utanför folkets park vi trodde aldrig den skulle bli färdig dom bara byggde och byggde och vi pratade om gentrifieringen men den tog så lång tid så lång tid kan ingenting som är på riktigt ta tänkte vi skitungar tänkte bostäderna, dom e färdiga nu, några snubbar jag känner kissade på deras impregnering, ramlade, jag minns att jag då tyckte det var en vacker metafor för ungdom jag minns att jag då kände mig äldre än vad jag är nu, nu känner jag mest såhär nu: hur kan man leva som jag genom att spotta på folk som första interaktion och sedan studera deras blöthet och säga jag är också så blöt

så jävla blöt ser du hur jag rinner

jag hinner aldrig samla vattnet

och göra något vettigt av det, det bara faller bort från mig, det är ett vattenfall men det är inte vackert mer som ett bortfall en misslyckad kalkyl och om jag spottar eller häller så kanske vi kan enas i en minsta gemensam nämnare vi är både väldigt blöta och vi tycker inte om det och

hon lärde mig aldrig att lyckas skapa hinnor, fortfarande är dom enda platserna jag känner till dom som önskar att dom inte vore och

hon svar inte men jag ber till kvinnorna omvandla mig, fortsätt att vara i mig , fortsätt att tvinga mig, fortsätt att våldföra er på mina gränser jag vill att ni kommer till det som är färg och att ni hånskrattar när ni smetar ut mig,

jag vill

att det ska vara

en öm

och

aggressiv

gest.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s