I väntan på hoppets poetik

 

Ibland när jag har ont förställer jag mig

att det ska komma ett barn ur smärtorna

 

Är detta ideologins funktion, att ge mening åt våldet?

 

 

Men våldet har ingen mening. När en vän står nära uppgivenhetens rand berättar han för mig om sin mormoders sjukdom, hur hon glömmer och hur det gör henne lite mer lycklig, det är som att hon mot historiens förintelseläger fyller meningslösheten med mjölk och klister.

 

Är detta poesins funktion, glömska?

 

Jag vet ingenting om dikt.

Jag vet något om våld, som jag ännu inte kan formulera.

 

Våldet är inte det kommande.

Våldet är inte språk.

Kanske… Våldet är nuets totalitet

 

ett slag, en gräns är inte tätt sammaknuten med sin konsekvens

det är ihåligt på detta sätt, och ändå tar det med sig generationer av just kommande skitungar i fallet

 

Det sägs att dom inte kan hindra våren från att komma. Men dom kan hindra oss från att komma till den. Allt kan inte stängas ute, men alla kan stängas ute.

 

 

Tycker du att jag låter negativ. Som att mina uttalanden skulle ha någon påverkan, i relation till historiens repetetiva förestörelse av våra kroppar, som att mina språk skulle förskingra våra barnsliga förhoppning om blommor.

 

Du har fel, det är allt. Jag skriver vi för att lära känna människor. Det är ett våldsamt sätt att pröva sig fram, kanske är det också en desperat vilja att ha en gemensam historia, och det saknar vi ännu, den kan vi bara få, när historien själv tar slut.

 

Min mor säger att hoppfullhet är en plikt. Min mor är vacker, mycket vacker, det har hon aldrig förstått. Min mor lärde mig när jag var liten att människor aldrig förändrades, det har sin teori, pyskoanalysen, den hjälpte mig att acceptera mig själv, där jag stod framför spegeln och andades in magen och talet, ville räta mig renare. Min moster gav mig sången Volver a los diezysiete när jag fyllde sjutton, där sjunger Violetta Parra att allt kan förändras på ett ögonblick. Min mor fyllde hemmet med mostrar och socker. De smakade som vin jag ännu inte hade druckit. De smakade som hem som hade återuppstått efter det mest förnedrande våldet.

 

Violetta Parra dog. Mercedes kom aldrig tillbaka till sitt kära Tucuman, löften som förevigt är svåra att hålla. Hon sjunger: todo cambia, men hon har ett undantag i sången, kommer du ihåg det undantaget?

 

Något. Mitt folks lidande… Min mor säger att hoppets poetik ännu inte har skrivits i Sverige. Hon har rätt i att vi återupprepar att det aldrig har varit såhär dålig och att vi ljuger och talar sanning på samma gång. Hon har rätt i att det kommunistiska manifestet skrevs när allting var förjävligt. Hon har rätt i att killar som läser Adorno aldrig kommer att kunna bringa sig till att skriva sådana manifest.

 

Jag tar aldrig av mig mina smycken. Ett är av guld, det gör mig vacker. Ett är rött och fyllt med hår och tovor, det brändes in i mig i Argentina, med min syster och hennes dotter. Ett är det onda ögat, det skyddar mig från vita bödelstårar. Ett är vackert på riktigt, som en släktklenod, den har min moster givit mig när jag stod vid uppgivenhetens rand eller så att säga hade bekantat mig för väl med min tablettask.

 

Med varje smycke följer ett brev.

 

Jag vill skriva ett brev till dig som är parfymerat. Det skall dofta av saft och kött och manipulation, som jag. Jag vill skriva mig i ett brev och ge det till dig och påtvinga dig en hoppfullhet.

 

Det är andra flyktingar här nu. Tiden är obönhörlig, den lyssnar inte på oss, trots att vi skriver brev till den. I flera år satt våra mödrar och lyssnade efter lyckliga slumper, avskiljda från platsen de hade stridit för. Det är andra flyktingar här nu, vi demonstrerar för deras rätt att gråta här, att lyssna på en tid som inte svarar dem, det är lätt att glömma bort att denna rättighet är den allra minsta man kan ge en människa, dess överlevnad.

 

En människa består inte av halsband och violer.

En människa består inte av sin historia, man kan skilja ut den från människan, och människan kan leva vidare.

En människa består inte av sina barn eller mödrar, också de kan stjälas från kroppen, som är människan.

 

Vi demonstrerar för människan, men inte längre för halsband, violer, historia, barn och mödrar.

 

En människa består av ett ögonblick, som förändrar allt. Marxismen är ett märkligt möte mellan rationalitet och poesi. Allting avgörs i relationen mellan den kvantitativa utvecklingen och det kvalitativa språnget.

 

Men detta språng kan också vara våld. Där felade Marx, hans teorier var en hoppets poetik och han förberedde oss aldrig för de sprången som leder oss, vad han skulle kalla, tillbaka. Som kvinnan i artikeln som överlevt förintelsen och nu tigger i Stockholm säger.

 

Papuşa Ciuraru…

 

Tiden är som vädret, det finns bra och det finns dåliga.

Våldet är som vädret. Våren kan komma säger vi, som om årstidernas upprepning skulle vara en hoppingivande solidaritetsförklaring, repetitionen är det största våldet av allt: lägrerna är lika i sin utformning, tortyren också. Den börjar som i Malmö, med att ljuset släcks och tänds, som vakterna gjorde mot romerna.

 

Sedan kommer det andra, den mer raffinerade tortyren, vatten, el, kroppsdelar, ”andrum”. Min mor berättade aldrig för mig om de delarna. De såg jag på teater. Jag är lycklig att hon skonade mig från det. Jag är lycklig att hon döpte mig till död och lycka, att hon tvingade mig en hoppets poetik som inte förträngde ur den död vi var komna.

 

Ur död är vi komna, i döden skall vi åter bli.

 

Nej. I marxismen möter det kvantitativa det kvalitativa. Död och liv är mätbart, blivande är det inte. Det är i syntesen, samtalet, som sanningen finns, inte i det cirkulära.

 

Du skriver ändå bara om det cirkulära just nu.

 

Ja. Jag tror att det är för att jag denna hösten drabbades av många människors tvekan. Jag tror att jag till slut, efter att jag hade sagt allt, inte kunde säga något annat än att vi måste fortsätta.

 

Och då… när du hade sagt det?

 

Då blev jag tom. Det gjorde inte ont men jag tappade bort en formulering om våldet som jag letar efter. Våldet kan komma att fortsätta länge, jag har en tid att leta efter det.

 

Jag minns när jag stod framför spegeln

 

Stod du också framför spegeln?

 

Alla kids står framför spegeln… Jag stod där och räknades de anletsdrag som påminde om historien, jag ville sminka bort dem alla.

 

Handlade det om att du ville bli vit?

 

Kanske. Jag vet inte. Jag ville inte bära hela mänsklighetens misslyckande i mina håriga ögonbryn.

 

Jag älskar att sminka mig

 

Jag gör det inte längre, för mig var det så tätt förknippat med att radera ut, ta bort.

 

Jag har aldrig kunnat ta bort någonting. Däri, det orala i mig, jag smakar och smaskar.

 

Du älskar och älskar.

 

Du börjar om, igen.

 

Det som slår mig mest är att vi inte vet särskilt mycket om de kamper, ur vilka människor nu flyr. Vi kan säga ord: Syrien, klimatkris, fascister, men vi är för upptagna att förstå vår egen historia ännu, kanske är det därför vi desperat misslyckas i att skapa en hoppets poetik, vi är ännu inte mogna för nuet.

 

Historien är ännu inte över, det är därför. I 30 år har vänstern i Sverige nu talat om nedmonteringen av välfärden. Och lika många år har blattar suttit i sina kök och talat om sina hemlands martyrer. För varje dag monteras ännu, något mer ner, och vi visste att det skulle hända, det gör oss hopplösa, att stå emot berättelsen om framtidens makt, varningarna. För varje dag, en ny martyr.

 

När jag säger vi, menar jag, jag, det är ett av mina största personliga och politiska problem. Andra problem jag innehar: vilja till bekräftelse, fear of missing out, att vältra sig i sår.

 

Tror du på hämndänglar?

 

Jag tror på alla änglar, fast jag tror inte så mycket på dem att jag slutar tro på oss. Vi har en stor möjlighet att hämnas. Tills hoppet finns, finns hämnden alltid, sen, en dag, kommer hoppet att komma tillbaka.

 

Hur ser hoppets ängel ut?

 

Hoppets ängel finns inte. Den är miljarder kroppar.

 

En gång demonstrerade jag med en miljon människor i Argentina. Min mor grät och min pojkvän fotograferade allt med en ödmjukhet som bara arbetarklassen kan ha inför den koloniala situationen. Två saker gjorde mig då hoppfull: min moders upprättelse, och tanken på att i den heteronormativa kärleken kunna överbrygga klass och rasmotsättningar. Det var en demonstration fylld av blåvitt konfetti. Jag hade haft ont i magen timmarna innan, men glömde bort det.

 

Min vän är nära uppgivenhetens rand. Jag säger till henne att titta på havet.

 

Har du någon gång sett någonting i havet?

 

När jag var yngre ville jag vara en sjöjungfru, det var innan jag visste att jag var vacker, det var innan jag hade knullat för första gången, men trots att jag upplevde mig som ful hade jag alltid en känsla att jag var menad för något större, kanske för att jag hade läst Harry Potter, (men hjältarna har sällan den känslan… kanske du tänker) när dom andra lekte vid strandkanten brukade jag dyka långt långt ut i havet, och hoppas att en civilisation av sjöjungfrur skulle expropriera mig och göra mig till drottning av det som rinner.

 

Ordet strandkant har inte samma betydelse idag som för några månader sedan.

 

Berätta om strandkantens etymologi

 

Strandkant:

Ordet som beskriver förbindelsen mellan havet och stranden. Hav är alltså vatten och strand är sand. Ordet som beskriver förbindelsen mellan Europa och tredje världen. Europa är alltså innanför och tredje världen är utanför.

 

Nej. Det är just det som är det problematiska med ordet strandkant. Som de marxistiska begreppet centrum och periferi. Tredje världen är inte utanför. Tredje världen är innanför, Europa är utanför. I tredje världen sker arbetet, de grundläggande krigen. I Europa sker konsumtionen, och en produktion av överbyggnad för att förstå det som egentligen sker i innanför.

 

Nej. Arbetet sker överallt. Det intensifieras på vissa platser.

 

En gång sa min bror att revolutionen inte kunde komma härifrån.

 

En gång sa du Spräng hela skiten.

 

Ändå, fortsatte vi. Vi sprängde ingenting. Vi kokade kaffe, skaffade barn och demonstrerade för överlevandet.

 

Tillbaka till strandkanten….

 

Ordet har alltså en metaforisk funktion som både gräns och hopp. Ordet markerar skillnader, men eftersom det är ett ord som markerar skillnader markerar det också gränstillstånd, alltså, mellan tredje världen och Europa finns en strandkant. Detta går också att problematisera, som att lämnandet av tredje världen skedde i båtarna, båtarna där barn kastas ner i havet av smugglare för att gränskontrollerna har intensifierats, kastas ner, drunknar i Åsa Romsons tårar. Som att det var en fysisk process att lämna sin hudfärg. Som att omöjligheten var möjlighet.

 

Några lyckas, andra dör. Kompisar kompisar, kompisar från förr. Så sjunger latin kings om den nyliberala rasifierade ”hoppets poetik”. Det är verklighet och ideologi på samma gång.

 

Ordet strandkant… Efter bilden har det fått en kommersiell och politisk funktion. Ordet betyder död. Men också pengar och uppvigling. Och nu betyder ordet också hyckleri.

 

I lördags skrek vi HYCKLARE

 

Att skrika hycklare är ett skrik från någon som varit hoppfull, och frågan är om vi verkligen var hoppfulla i augusti. Andra saker som hände i augusti: bränderna, förföljelsen av romer, deportationer, den dagen på sverigedemokraterna stod på stortorget nästan oemotsagda och du var orolig för att din syster skulle hamna i slagge och samtidigt avundsjuk på hur modig och vacker hon var.

 

Andra saker som hände efter augusti: svärdmannen, mordbranden i olika vänsteraktivisters lägenhet i Göteborg, intensifierade inre gränskontroller… det var fler saker, jag kommer inte ihåg dom alla.

 

I lördags skrek vi KAAAAMPEEEEN FORTSÄÄÄÄÄTER- KROOOSSA RASISMEEEN

och vi rökte, skrek och grät. Vi letade efter varandra, vi tappade bort varandra, vi rökte skrek och grät, vi letade efter varandra.

 

kampen kommer att fortsätta. överlevandet kommer att fortsätta. Andra barn, kommer komma.

 

andra flyktingar kommer komma, med andra erfarenheter av våld, med andra förhoppningar om hopp.

 

de kommer skriva en sång

 

den kommer inte att vara på spanska eller svenska

 

den kommer att översättas till hundra olika internationaler

 

det kommer inte att kallas för internationaler

 

den kommer att sjungas i förbud och tystnader, i ett medvetande som försöker sträcka sig mot livet och motstånden och förtränga tortyren.

 

den kommer att sjungas på arbetsplatser, innan människor, omedvetna om varandras slumpmässigt instinktiva kvalitativa handlingar gemensamt lämnar arbetet

 

den kommer att sjungas som en kärlekssång, när två älskare möts och försöker överkomma sina privilegier och underordningar i det sexuella intima mötet som sker efter att båda har kommit

 

den kommer att sjungas vid gränserna, den kommer att sjungas innanför och utanför,

 

den kommer att för en sekund utplåna skillnaden mellan innanför och utanför

 

den kommer att sjungas av våra barn, som kommer att vara klasskamrater med de som kompositerade sångerna

 

den kommer att sjungas på lekplatser, och vid luskammningar

 

den kommer att sjungas på ålderdomshem och begravningar

 

ur död är vi komna, till blivande skall vi bli, kommer jag att säga när jag lyssnar, och det kommer att vara skönt att lyssna, och att tänka att: jag kan ställa mig längst fram, för att skydda sångerna och barnen, och vi kan lyssna tillsammans vi som är trötta nu och kanske kysser vi varandra också, först då, när barnen och hoppet har kommit, med den kyssen som jag alltid har längtat efter,

 

men den kyssen och det hoppet, det är en helt annan historia.

 

 

 

Annonser

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s