Bortom motståndets genealogi

Berättelsens om motståndets genealogi

formuleras med mödrar

och döttrar

 

dess mödrar skall beskrivas som stolta

dess döttrar synonym skall vara framtid

 

barnen skall klippa sönder allt

som andas historia, matrester och hårrester

inte minst blod och slem, det politiska

och så sträcka

på sig, ur denna monstruösa gest

växer en hybrid, den skall berätta

en historia

 

ett sådant barn har jag aldrig varit

 

Mödrarna skall borsta kalufser till flätor

samtidigt som de förtäljer hemligheter

in i de svall som tyglats till tröst

 

en sådan mor har min mor aldrig varit

hon förtäljde mig allt och hon

borstade

aldrig ut mina lockar

 

(Det finns också andra sätt att formulera intrigen på.  I den tidiga arbetarlitteraturen är det Moa som är hoppet fastän hennes hår blir borstat med våldet hos en vacker mor som måste gifta sig med en fiende, och lämna Moa för en annan.

När modern arbetar blir moa socialist, det var en litteratur som skrevs på den tiden då moderniteten inte nödvändigtvis hade med hopplöshet att göra.)

 

Nuets form, hur Motståndets genealogi berättar om ett hopp  som fanns då och en modernitet/ skuld som framtiden skall bära. Det är en konstig uppfattning om tid, som att den var avslutad och inte pågick i våra hemländer…och hemklasser? kan

man säga så

 

jag vet, den pågår, där och här

jag vet, det är ett ord för hopplöshet

ingen här vill dö

för något,

än, vi har ännu inte kunnat översätta

våra syskonbarns små kroppsligheter(för dem kan ja dö!)

till andra männskligheter

vi är ännu inte redo(med min sjukdom?!)

att förstå

att andra är svagare än jag

 

 

Varför finns det en genealogi

för de som vill avskaffa blodsband

Varför har vi namn som är avslut

och inte kroppsöppningar?

Varför är den enda form

för framtid, den poesi

bödlarna tagit ifrån oss

 

(när de stal och mätte

hur vi rann, hur skulle vi kunna

göra något annat

än att försöka

hålla fast vid varje guldkorn av

småröda vattendroppe)

 

Vems mun har gomgap nog

att formulera såna frågor

 

utan att allting rinner ut

 

Inte den som måste vakta brodersblod med

guldhalsband /som också stjäls

och alla

(andra)

avbetalningar

 

makthavarna har historieberättare

vi har genealogin, det är den

enda historia som är vår

när våra mödrar flätar

så möts klassförtrycket, könsförtrycket

rasförtrycket i denna falska hemlighet

om blod, för att det är det enda

vi äger, och för att det alltid

vill skingras

och stjälas

ifrån oss

 

Finns det en queer berättelse om motstånd i genealogins namn? Eller i något annat namn…hur vi saknar ord för relationer utanför och därför liknar dem vid vid mensblodet… Kan min morfar som adopterades bort i en överklassfamilj förstås i en sådan berättelse? Kan adoptionsförtrycket läsas i en sådan berättelse…

 

vi är inte

 

”ett skallindex eller en plasma

eller en soma,

utan något

som mäts

på lidandets kompass”

 

Var är denna lidandets kompass?

I vems skattkista bor den? (eller finns den i exilens mormoder, hon som stannades hjärta, eller i plutande femmeläppar på en sån klubbkväll hen förstår vad ensamhet resten av livet kommer vara, eller i grova och fjällande restaurang händer, som skall bära och smeka andras fantasier utan att någonsin få ta en annan kropp i hand? Eller bor den i stängslet? Eller bor stängslet i hjärtat? Eller i de som korsar stängslet(i Europa ja) men också de som aldrig korsade? I våldet? eller i de kroppar som förebådar våldet – fläta, rak i ryggen – i fängelset, att ta någons tid och rum är det värsta efter dödstraff och tortyr sägs de, och alla fängslade, de som inte fänglades för hjältemod kanske är det där i fängelserna bland snattarna och våldsbrottens galler som lidandets kompass är inlåst och om alla dessa metaforer eller lidelser låter krystade är det inte vad alla debatter på sistone har handlat om och hur skall vi någonsin hitta denna kompassen? så att vi kan slänga blodet i sjön så att vi kan översätta våra sår till varandra kommer vi kunna det någonsin? utan att kyssas

en gång har det hänt mig, en sådan kyss,

kan väl inte vara stulen…

 

 

Mostrarna/tidsressenären/ nyckeln till allting

 

I berättelsen, när man föder barn

är ens era slut

 

när man inte föder, är man därför

mellan två tider, visst

 

är det inte dina mostrar

som mina dikter

borde handla om, är det inte

deras ensamma lidelse

som är nyckeln till att resa in

i genealogins förräderi

och lämna blodet där

få kroppen tillbaka

 

lämna historien där

få hoppet tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s