inte en poetik

Först av allt finns tröttheten.

Det är den som kroppen skall överkomma.

 

Vid nästan varje sekund

vill min redan mycket åldrade kropp

lägga mig ner

försjunka i fantasin eller drömtillståndet.

 

Sömnen eller bristen på sömnen är alltid ett närvarande materiellt villkor som måste trotsas. För att undfly sömnen finns rastlösheten. Den tvingar oss att flytta på oss innan vi har någon riktning.

 

För en poet eller kanske en människa är alltid avundsjukan smärtsamt närvarande. De timmar jag inte vill sova är det avundsjukan som håller mig vaken.

Varje rörelse eller tecken jag utför tar spjärn mot ett nej.

Texten tröstar mig

och påminner mig om världssorgen

och på det sättet slutar jag ömka mig själv, blir istället ännu mer ledsen.

 

Den vackra avundsjukan är som

en utsträckt hand

som slipats till

ett snäckskal

 

Det är den typ av avundsjuka som man har när man älskar en människa eller en text och samtidigt hatar den, för att kärleken gör en svag och viljandes, för att kärleken tvingar en att inse att det finns människor som är mer älskvärda än jag.

 

Den fula avundsjukan är

en hand som knyter

sig i underlivet

och där, förtvinar

så att ruttnande handflagor

omvandlas till apati och mensblod

 

Det är en avundsjuka jag har mot de som har det bättre än jag, eller snarare, vilkas kroppar äger en typ av lätthet som jag aldrig kommer att uppnå i varken kroppen eller skrivandet. Det har med pengar och ringar under ögonen att göra. Vita ringlösa människor. Jag vill slå dem så hårt att slaget ekar som blåklockor under deras ögon. Jag vill vara dom, såklart. Det vill vi alla vara.

 

En ful avundsjuka är inte nödvändigtvis oproduktiv. Den hjälper oss att bli ett oss, vi tittar med begär och avsmak på ögon och underliv utan ringar, vi kastar mörka ringögonkast till varandra och utan att ord behöver talas har vi bildat en kollektivitet. Och kollektiviten gör oss vackra – vi blir en trädgård av lidelse och maskrosor.

 

Men en gång kände jag en vän som på grund av exploatering och utnyttjande blev så ful av avundsjuka att hon förlorade sina snäckskal. Hon slutade att älska mig. Det är den enda förklaringen jag har, och ändå handlar allt jag skriver om honom. Han slutade att genomskåda människor och att dricka deras svaghet. Han slutade att reta dem, att placera honung mellan deras ögonfransar och tvinga dem att blinka. Han slutade att älska mig. Hon slutade att på fester fråga från vilken smärta människor härstammade. Hon slutade att intensivt kyssa dem, för att sedan backa och säga, jag vågar inte ge dig min mun för jag vet ännu inte vilket våld dina läppar kan uttala. Hon slutade att älska mig. Han glömde allt det vi hade lovat varandra att komma ihåg: att världssmärtan kan bindas ihop till en abstraktion som gör dig beroende av andra människor, att titta på ryggar på tunnelbanan och försöka översätta dom till våra egna slitna kotor, att förstå att vi finns genom våldet att andra inte finns, utan att bli galen av det förståndet.

 

Jag försvarar alltid hatet, och jag försvarar alltid henne också. Jag tror att det här är en tid då den fula avundsjukan måste fram, för dom hatar oss så, att vi inte ens kan drömma om att få dela med oss av våra ringar. Men jag har bara kunnat berätta kärlekshistorier. Djupt inne i mig finns en barnslig universalism som väntar på att bli sönderslagen till spillror. En gång hade jag en vän som hade kunnat sopa upp det dammoln av besvikelser som kommer att bli jag, men han blev sjuk av samhällets orättvisa, jag tror det var därför hon slutade älska mig.

 

När jag blir så avundsjuk att jag nästan förtvinar kommer sömnen och räddar mig, som en drog,

eller ett filter, genom vilket allt blir mindre skarpt, hur du

förlorar konturer.

 

Jag har aldrig haft problem med att ”komma på” något att skriva. Min kropp längtar efter att bli dissekerad…Någonstans i mig finns barnet kvar som väntar på att bli frågad till en tryckare. Jag är så mycket mer rädd för att aldrig bli tillfrågad än för att bli slagen. När jag skriver blir jag ibland en pojke, och den nästan osynliga mustaschen som markerar mina läppars böjningar växer fram till en potens, som förför min kartas blinda fläckar.

 

Pojkar som leker är vackra. Vackrast är pojkar som spelar fotboll. Det finns ingenting som är så fyllt av riktning som när de springer bort från oss som skall bli mödrar och applåder. Det är det vackraste och sorgligaste jag sett, jag såg det när jag valde att bli kvinna och började röra mig mer långsamt. Kvinnor är också vackra men deras rörelse är kluven. Jag älskar dom mer, just därför, men det är svårt att teckna en sådan rörelse till ett mästerverk. En kvinna kan inte fotograferas, det är att döda henne. (Här hör jag min lärares politiska kritik mot att jämföra språk med våld och blir lycklig över att det fortfarande finns en politisk litteraturkritik som inte härstammar från fascisterna.) En kvinna kan ta selfies eller beskrivas genom ett helt liv. När E är ledsen så tröstar han sig själv med att han är ett helt liv, en oändlighet och därför i sig är vackrare än dem han beundrar och avskyr. När han säger så blir han en kvinna och jag blir en kvinna med kvinnor till bröder.

 

När jag tänker på oändligheten blir jag ledsen, inte öm eller tröstad. Oändligheten i att vara en människa, i ett helt liv. En längtande människa, en tidsresenär, en ensamhet som försöker översätta sina lidelser till ett obefintligt språk, så att åtminstone den själv förstår.

 

Skrivandet och kommunismen har kanske inte något med varandra att göra. Jag vet inte än. Jag letar fortfarande efter ”limmet som binder ihop allting” som Erland skriver. Men formen är för mig desamma. Det är en permanent revolution. Det är en permanent dialektik. Det är att omvandla köttet till språk eller kamp, och att sedan se sig själv i spegeln och förstå att man trots det eller just därför, för varje sekund förvandlas allt mer till ett köttstycke. Det är att att äta blodsaften som droppar ur en. Det är att utvinna den, ansamla den, beskriva den, aldrig någonsin slösa den eller låta den vara stilla. Det är motsatsen till en stilla insjö. Det är en grekisk saga om en kunskapstörst och dess konsekvenser. Det är fåglar som hackar sönder ens inälvor. Det är nätter där kroppen läker för att sedan implodera nästa dag igen. Sträckande –

fallande, som ett koreograferat misslyckande,som

måste utföras.

Att sträcka sig mot mänskligheten, vara rak i ryggen

och ändå behålla fötterna på jorden, att röra på sig

i en rymd där polerna alltid

är föränderliga, möjliga att ätas

approprieras, förföras.

 

Kan man beskriva kampen så och ändå kräva att människan skall utföra den? Elina frågar mig, hon skriver till mig från Argentina med ett vykort skimrande av fyrverkerier. Hennes morfar är trotskist och det finns något tröstande i någon som fortsätter att vara kommunist efter ett otroligt nederlag men ju mer man tänker på det desto sorgligare blir det. Det är denna oändlighet jag är rädd för, och hon med, för hon skriver det och frågar mig, och hon svarar något vacker på sin egen fråga men jag kommer inte längre ihåg och jag hittar inte mitt vykort.

 

En dag/ som den i oktober

när vi delar samma säng

efter att vi båda har knullat

Och våra älskare är borta

det är bara vi jag hon och Felicia

och ändå är hela världen vår i den där sängen

då kanske hon säger till mig, hemligheten,

medan hon letar efter en telefonladdare

som jag kan ha för att bli lugnad

och ger Felicia en huvudvärkstablett

 

Jag hade velat fråga henne hur oändligheten ser ut

med vilken bild den skall beskrivas

om man vågar möta den, sensualitet

mot ansikte

Ser den ut som

ett förvar, där vi

är en överklagan, inget

mindre, inget mer

Ser den ut som

en tortyrcell, där vi

är ett armband(när vi besökte tortyrcentret ESMA 40 år senare

var vi några av dom första att se platsen efter att militärerna hade lämnat den,

och min morbror som suttit där inne, plockade sakta loss en blomma från trädet

alltmedan min moster försökte hålla stämningen uppe och fotade oss alla

och kvinnorna log, och i mungipan fans alla döda, de som bebor dem,

och delvis också den här texten, jag önskar jag kunde skriva en dikt där de var levande

istället… men i mungipan fanns också berättelsen om ett armband, som aktivisten/guiden

berättade om och jag trodde knappt på berättelsen, för den var så att säga, magisk realistisk, men min mor sa att den var sann och hon brukar aldrig ljuga, och på tal om det så är det svårt när man skriver för vita att berätta om hur det sannaste jag läst är när dom frågar Garcia Marques hur han kommer på allt och han svarar med att i latinamerika är vi så här galna, eller magiska, jag vet inte vad, egentligen har jag inte läst det, det var min mamma som berättade det, och vi skrattar ofta åt det och blir lyckliga av att veta att också vi förvaltar den magiska realismen. Jag minns inte hela berättelsen om armbandet. Men jag minns ett armband, och om en kvinna som var gravid. Som visste att hon skulle dö när hon hade fött. Som visste att hon på grund av våldets katolska form inte skulle bli mördad innan dess. Som lyckades stjäla lite tyg från arbetslägret. Som flätade tyget till ett armband. Som hann lägga ett armband runt barnets hand, och av någon anledning la vakterna inte märke till det, kanske hade deras fruar varit otrogna just den dagen, kanske var färgen på armbandet så förblindande fantastisk att de glömde, och när barnet sedan stals och adopterades bort lyckades barnets moster hitta tillbaka till det och modern kunde dö med vetskapen om att barnet inte skulle växa upp med fascister och mostern kunde i barnets liv återuppleva en mördad syster )….

 

Jag vill inte att oändligheten skall vara någon av de där bilderna.

Jag vill att du säger till mig att den ser ut som en halvnaken skitunge som från barnvagnen fascinerat pekar på duvorna på torget, trots att vet att den aldrig kommer att kunna röra dem.

 

Nu är jag vuxen och jag hade kunnat beröra en fågel, jag hade inte längre behövt nöja mig med fallna fjädrar. Men jag är en vuxen människa, jag skriver istället. Vi har påtvingats att förstå njutningen med att peka och inte få. Vi lär oss ord som begär och brist och vi vårdar dem ömt så att vi kan glömma att fåglar har tagits ifrån oss.

 

Det är märkligt att jag är så rädd för evigheten, för jag är minst lika rädd för att inte få leva för evigt. Jag vill att du gör den mindre skrämmande. Jag vill att du kopplar den till ögonblicket.

 

Jag tror att kommunismen och skrivandet är vackrast när man förstår dem som ett ögonblick. Men om man bara stirrar sig blind på den förståelsen, kan man också bli galen. Som alla de aktivister som tror att det är deras fel att fascismen kanske kommer att erövra landet. Jag ser hur vi smörjer varandra med skuld och kokoskräm som om det var just vår ork som avgjorde världens utfall. Som att inte världen strukturerades av materiella omständigheter, en miljard kamper och massa andra människor som har möjlighet att organisera sig.

 

Jag trodde jag var omnipotent när jag var yngre, det var en gåva som vänstern gav mig, en av de bästa presenterna jag fått, men som jag inte var gammal nog att hantera, jag lamslogs av handling och sedan dess har sömnen alltid stått mig mycket nära. Men sekunden är fortfarande det finaste jag vet och ibland slår jag inte omnipotensen med presentpapper och ger den till någon annan medan jag smeker mig själv till fantasin om min barndom.

 

Sekunden är motsatsen till himmelriket,

det är sekunden, inte djävulen,

som kan komma att ta våra barn och det är sekunden som är allt vi älskar.

 

Jag minns dig som din rysning när jag förde mina fingertoppar mot din rygg utan att stödja min tyngd i min smekning.

 

Eller så här, bortom kampens oändlighet är varje kamp som leder till att en människa får uppehållstillstånd en ”seger” på liv och död.

 

Men jag vill också försvara de banala sekunderna… Som när jag valde en chokladbit på ICA igår, omedveten om att det var en välbehövlig gest i en duktig flick neuros som latent kokade i mig sedan några dagar, omedveten om att chokladens ljumna, slemmiga sötma i mötet med mina ovårdade tänder skulle få mig att börja gråta och frigöra min ryggvärk. Eller om vi skall göra partikulariteten ännu mer partikulär… tänk på tänder som tuggar choklad, tänk på den njutningen och säg mig sen att alla de där månaderna av min sjukdom och apati var ett tillstånd av ickemening.

Sjukdomen lärde mig något om sekunder som jag borde ha förstått redan genom skrivandet,

att en dikt eller en människas värdighet inte går att mäta endast i produktivitet eller syfte(ja det är självklart säger du som om det enbart var en antikapitalistisk kritik, som att det inte var lika riktat mot socialismens och feminismens människosyn) utan måste förstås genom en människans tänder när den äter choklad.

 

Det kladdiga. Det är det som är dikten.

 

Hur jag i mitt skrivande gör en obvious koppling mellan choklad och mensblod,

hur jag, utan att ha bett om det och utan att veta var landningsbanan finns, reser tillbaka till mitt tidiga mensblod, det slemmiga svarta som kommer i slutet på en blödningsperiod och återfår bilden av små klumpar i trosan, klumpar som man kunde fingra på och rulla till bollar,

beröra med fingertopparna, konsistensen var geléaktig och erotisk, det var på den tiden då min menstruation var mycket mer förknippad med sexualitet och begär än med smärta och apati.

 

För att översätta den banala sekunden till en politisk mening, att till och med en sådan liten seger som att Vänsterpartiet får igenom fria mediciner för barn är så enormt jävla meningsfullt, att vi vet att det kommer att göra det möjligt för fler vuxna att köpa leksaker till barnen

utan ögon fyllda av bitterhet…

och pirrigheten hos alla de barn som kan leka med sin första tamaguchi utan skuld,

ett fakking privilegie, att få pirra utan skuld alltså, att inte lära sig att förknippa fjärilarna med uppstötningar.

 

När de höjde priset för Sls månadskort skrattade vi för det var ett skämt att borgerligheten inte visste vad 2 chipspåsar kostade, men efter att jag hade skrattat grät jag för jag tänkte på sadismen i ett samhälle där arbetarklassen inte ens kan få ha njutningen av det salta som krasas sönder, hur överklassen till och med ville ta chipsen ifrån folk, jag blev fylld av någon märklig kamplust och tänkte att varje chips var värt att kämpa för, och någonstans i mitt medvetande spelades sången om bröd och rosor, och jag hörde Elina säga

att en påse chips också är en ros,

och jag hörde Erland säga något om bröd, våld och kamp, om vad som kan kännas som en oändlighet och det var något med sättet han formulerade det på som fick mig att ana historiens slut, en kvalitativ förändring, för hans ord när han talade om mänskligheten antydde  en kärlek utan herre och slavdialektik och den fick mig att tänka på allt det vi inte kan säga än men som någon någon gång kommer att kunna handa  på det som finns bortom

sömnen och avundsjuka,

 

på maskrosornas gula färg – så ömt, nästan fånigt

på en sådan blomning som inte kan förskingras

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s