benämningar

en morbror vecklar ut en blomma av infekterat våld

och kysser den så som folket kysste martyrens kadaver

 

en morbror byter namn och far, språk och land, klass och minne

som att han är ingen mer än att han är två,

som att våld också är den formen av genomskinlighet,

människans förmåga till ombyte

 

en morbror klippte aldrig sitt hår i fel ögonblick, det var inte en politisk gest utan en sensuell

men på grund av det förvisades han till ett land utan rock och kvinnor

 

en morbror hostar upp en fängslad tystnad, En slags reumatism,

En kropp blir aldrig fri från det förvar som har besuttit den

 

en morbror gömmer sig på en flyktresas mellanlandning

så att han slipper åka till Israels ockupationsmakt,

så förlorar han en biljett och ett community och ett hemland

så döms han till den eviga namnlösa exilen

 

en morbror åker tillbaka för att dö för något, kanske för att när hela livet handlar om döden är det svårt att minnas hur kaffet egentligen ska smaka

 

en morbror berättar ingenting om vad som hände de 20 åren han satt fängslad och när jag träffar min kusin hittar jag själv på en saga så att han skall få ett svar,

 

en morbror åker aldrig mer tillbaka

 

Det var mina tios som gav mig min första rasidentifikation, inte mina föräldrar.

Mina tios talade till mig på spanska och blev besvikna när jag blint stirrade tillbaka med mina lockar. Mina tios lärde mig sången La luna esta comiendo tuna, och jag övade in varenda ord tills jag kunde den utantill, för dom lurade mig och sa att det var en dikt av Garcia Lorca, men nu när jag googlar texten ser jag att det bara är en ”vanlig” mexikansk barnsång, och kanske lyckades dem, för fortfarande minns jag varenda stavelse.

Mina tios berättade om sjöar i Cordoba och när Hon blev full grät hon och reciterade Pablo Nerudas mest blödiga kärlekdikter. Mina tios gav mig mitt första levande namn: Remedios la bella, på grund av min vana att inte använda kläder

…och sedan tuktade jag min kropp med konsekvenser och klänningar men någonstans i den framtid som är när barndomen kommer en nära skulle jag börja minas min avsky för allting som berörde mig utan att låta mig beröra.

Mina tios sa, det syns att hon är en rasblandning, så vacker hon är och det var något som alla blattar skulle säga till mig resten av mitt liv och fortfarande gör det mig barnsligt lyckligt, som om vi, med romantiseringen av hybriden har knäckt någon av alla deras jävla begärskoder.

När jag flyttade in i biblioteket kunde jag inte ta mina tios med mig, men jag tror det var deras andar som vägledde mig till George Amados böcker om klasskamp och om de vackra mulattkvinnorna,

 

och med hjälp av den litteraturen byggde jag ett hemlighetsfullt ljussken mitt i Lunds ödslighet, ett ljussken som var min första benämning, den hemligheten tog jag till mig och försökte göra min kropp till den.

Det tog lång tid innan jag förstod att detta namn också var en del av den koloniala

processen, andra saker förstod jag mycket enklare –

hur det vackra får en att fastna i patriarkatets våld,

hur det fula gör en till en individualist oförstående om mänsklig partikularitet,

hur världen är en labyrint av vatten där man måste simma utan att andas för att överleva bara några sekunder.

 

Det var det första namn som jag älskade, eller, som älskade mig och jag såg mig själv i varje kolonial tavla på nakna kvinnor, eftersom det var i deras målningar som min kropp först gestaltats som vacker. Innan jag ens hade bröst lärde jag mig att älska mina bröst, och utan att förstå vad sexualitet var kastade jag mig in i den formen som är flödande och översvämmande, för att det var så mitt namn hade blivit beskrivet i litteraturen. (då var jag ännu en liten nörd, ängslig, som alla läsande barn, med min brors tröjor och min mors handkrämer, som visste mer om ord än om kyssar. )

 

en moster röker med graciösiteten av en filmstjärna

medan hon berättar om hennes mor allt mer växande galenskap,

och frågar sig själv en fråga om skuld och avstånd

som varken jag eller min mor kan besvara

utan att bikta oss själva och befria oss men man kan ju tyvärr aldrig välsigna sig själv,

(det behövs alltid någon annan så därför besvarar askfatet frågan

och jag fastnar för bilden av hur hon väntar på att den döende fimpen

ska berätta för henne om livmoderns kostnad)

 

en moster delar förstulet på en tårtbit men äter ingenting av den

så jag äter upp allting och samtidigt som hon inte äter redogör hon för hennes systers ekonomi och varför vi har det så mycket bättre som är hääär…

…och sommaren kommer snart att komma hit till oss, och det var länge sen vi var där borta, det vi vet om där borta är döden, mormor och socker, det svenskarna vet om därborta är värme och tukaner, det finns inga tukaner i staden men jag köper skolklassen en för att ha någonting att ge som visar att man har varit på semester

nu undrar jag om de hänger kvar i Vårfruskolans fönster, alla de tukaner som vi köpte i olika färger och om alla blattar köpte något? kompenserade,

så föreställer jag mig ett fönster upp till bredden fyllt med döda blänkande färger,

så vackert med dom fastbundna fåglarna i snaror från taket.

 

Nej det var nog inte mina föräldrar som gav mig min första rasidentifikation.

Mina föräldrar var socialister – det är en egen ras, den är alltid på flykt.

 

Bortom hatet jag känner gentemot de socialister som tror sig kunna bli normativa i det här samhället känner jag ibland också några få ögonblick av ömhet, som när man ser på barn som kommer att ta i sönder en leksak, utan att förstå vad deras impulsiva dumma rörelse innebär, hur kan de inte förstå att de också befinner sig i exil, att något i dem kommer att gå i sönder?

 

Mina föräldrar bar världens nederlag som en svart sammetsklänning över deras kroppar och det var genom denna död de hittade varandra och började älska, och de älskar varandra fortfarande, med samma svarta tyger,

av oundviklighet och nödvändighet.

 

Ibland kallade min pappa sig själv för svartskalle, när han visste att han var i ett rum där han var en svartskalle, men det var inte ofta han lekte den namnleken.

Precis som jag trodde han mer på vad som kunde överkommas än vad som kunde begränsas, och han byggde organisationer och tågbanor och intellektuella irrvägar med den förhoppningen. Benämningen var ett sätt att erövra, inta, lämna, det var inte mer komplicerat än så. I min familj benämnde vi oss som något när det behövdes kompenseras eller när makt skulle tas ifrån människor som hade för mycket makt, men lika ofta benämnde vi oss som vita för att vi ansåg att det var vi som var de som hade makten.

 

Alla dessa namnlekar gjorde mig främmande för sanning och lögner och öppen för litteraturen och magin, och mycket länge trodde jag att jag kunde vara en häxa, eftersom jag också kunde vara vit. Jag väntade på hogwartsbrevet, som så många andra, med jag väntade aldrig rastlöst, utan bara hängivet, som för de barn och vuxna fantasin alltid är en närvarande verklighet,

jag väntar fortfarande på kärleksbrev från dig,

jag vet att dom kommer att komma.

 

Min far är vacker med hans pianohänder, jag tror inte att jag förstod att han var svart förrän jag också förstod att svarthet var vackert, det var långt senare-

 

först fanns havet, först fanns läpparna

Putande.

Puta som putas!, puta som en lutande rörelse snarlik fallet, puta som att putta en kille in i en drink tills han håller käften. Och hennes läppar skall vara putande, i en spegel eller en selfie, och det skall vara på lek och leken skall vara med det vackra våld vi fördrivits.

femme är något man är,det har jag aldrig varit, puta med läpparna är något man gör, så förlorade

jag mig själv i min spegelbild, jag började granska mina läppar och omforma dem, jag lärde mig något om manipulation,

hur en rörelse kan förvalta en kropp eller omfördela den, jag lärde mig att det fanns ett annat val än att balansera på den springa av liv och död som kallas för kön, jag gick från springan, jag hoppade i sjön, jag ramlade över isen, jag plockade ut mina bröst och la dom i handen,

som om de vore dödskallar fyllda med ljus och så vägledde de mig till havet, havet, åh denna plats för människor som rinner, inte det riktiga havet, nej det förkastar jag, det riktiga havet är till för fräscha människors medvetande och kontroll,

nej inte havet som vi har här, det är till för tystnad och vithet, det är kallt, det får mig att frysa, nej inte havet där borta, det är ägt och privatiserat, det är konsumerat och sexualiserat,

men darling ett annat hav, det måste ha varit ett annat hav, platsen du räddade mig på, du hjälpte mig att drunkna och väl under vatten fann jag min barndomsdröm, en civilisation av stjärtfenor.

 

en morbror ger mig en bok, en annan morbror lagar mig en asado och säger att han skall visa mig det som jag inte känner än, men som också är mitt hemland,

en morbror ger mig ett armband som min handled är för tjock för att bära så jag måste balansera det på mina tänders tacksamhet,

en morbror ger mig en politisk organisations telefonnummer och säger att dom är förrädare allihop,

en morbror ger mig en kärlekshistoria tyngd av virginia woolf alla stenar, det är någon som har lämnat men jag förstod aldrig vem för jag kunde inte så mycket spanska då,

en morbror ger mig ett ord jag inte visste att jag själv besatt och när jag säger det är det som att hela min kropp växer, det är en behaglig känsla först innan jag inser att språket också gör dig tung och kanske är det en sån dag som man slutar balansera på dammarnas is, man bara vet vad varje berättelse väger,

en morbror ger mig modet att tala på ett möte på cuba när jag bara är tretton år, han presenterar mig som representant för den ung kommunistiska rörelsen i Sverige trots att jag då inte är aktiv, och jag har ingenting att säga men talar ändå, och rodnar, och talar, och begär mitt eget tal och alla de morbröder som visat mig det.

 

Svartskalle sa min farsa ibland om sig själv och då rätades alla förkrympta ryggar i hans vackert linjerade händer, ingen vet hur ofta eller sällan han har blivit kallad för det,

vi bär våra egna stenar

jag vet bara mina egna våldståg

som ordminnen, jag räknar sexuella övergrepp och rashat och dividerar det med skönhet och framgång som att jag letade efter en matematik där jag inte kommer fram som ett offer eller en förlorare.

 

Så erövrade vi det vi blivit kallade för, det var ett intåg och ett lämnande på samma gång, att benämna sig som ett namn är på något sätt alltid att lämna kroppen, jag längtar ofta tillbaka

 

Min mor sa att vi var blattar, ibland skrek hon det, förvirrad och ledsen över min och min fars ovilja att förstå de materiella villkoren för våra kroppar.

 

Jag trodde på det, det här var långt senare, tror jag, det är svårt att hitta en linje av tid eftersom alla våra namn har med död och avslut att göra…

flickorna i skolan tyckte att det luktade konstigt hemma hos mig och log med en liksom föraktfull doft när de sa det, som en grön linje mellan näsborren och mungipan,

då förstod jag att det var min hudfärg de menade, det hjälpte mig att inte skämmas så som jag kunde ha skämmit om det bara hade handlat om lukt, men jag slog aldrig till deras näsa och vi slutade att hänga hemma hos mig.

På utflykterna skickade morsan med oss en grillad kyckling som jag åt med begär och skam när jag såg de andra flickornas mackor, den ljuva plasten, och de sa alltid att de önskade att vi kunde byta matlådor eller hårfärg,

de sa visst är det häääärligt att man alltid vill ha det man inte har, men jag visste att de inte menade det,  så jag slutade svara och le och en gång när de tog på mina lockar med självklarheten i att kunna ta utan att begära skrek jag,

jag vill aldrig i livet byta hår med erat fula jävla råtthår! men

då fick jag prata med läraren om asocialt beteende och sen slutade jag att umgås med flickor.

 

Jag förstod inte då att jag sköt upp en gemenskap som egentligen var både våldsam och vacker, den kvinnliga gemenskapen i att inte vilja vara med varandra och att inte vilja vara sig själv och att hitta varandra i det, men jag vägrade skriva på det kontraktet och det tog lång tid innan jag kände ömhet för kvinnligheten igen.

och med blattigheten då?

 

det började en blatte i klassen som var vacker och städad, hon var coolast i klassen och hennes ögon förlorade jag mig och efter det

var jag namnlös

mycket länge.

det var en av mina största desillusioner,

jag önskade så att min bödel varit blond

 

Mulattska som överdådig och öppen,

med särade ben och bröst som rann neråt av överflöd och övermognad.

Mulattska som att jag såg ordet i litteraturen, och att det var en berättelse om vackra människor jag läste, och att orden rasisterna skrikit på mig länkade mig till dem.

Det var ord skapade av skam och övergrepp men det var de enda ord jag hade.

Det var ord som vita män närmat sig mig med när jag var alldeles för ung och det var alldeles för gamla, de hade tagit på mig på grund av det jag hette och jag hade svårt att göra ett mostånd som inte skulle göra mig namnlös igen,

det var ord som hade förpassat mig till en liten strimma av idoler och identifikatione,

det var ord som innebar förväntningar, med vilka de vita erotiska kvinnorna brukade krama mig som om jag var en öppning som alla kunde ta på –

jag stängde aldrig min kropps gränser, jag gjorde andra saker, jag antog andra stridsåtgärder, men jag stängde aldrig mig själv, jag byggde aldrig upp ett försvar…(jag väntar fortfarande på ditt brev)

Mulattska som att min kropp aldrig varit feminismens och därför blev feminismens levnadsregler aldrig mina, mulattska som för mycket,

som gränslöshet och gräns på samma gång,

som blodets skämt med raslagarna,

som förräderiets praktik,

som att vänja sig vid att också alla blattegubbar tänkte att de hade tillträde till just mina kroppar men aldrig till mina vita vänners, nej det skulle de aldrig våga.

Mulattskan lyssnar inte på popmusik eller går på rejvklubb i berlin,

men hon valde mig, och länge var hon min enda spegelbild

tills jag fann ens rörelse som krossade alla speglar

och fick nöja mig med

glasbitarnas vilja att finnas i relation

till en form

en vas, ett namn, en reflektion

som ännu inte finns.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s