Hon är alltid besviken på mig

kvinnan jag borde ha älskat,

när hon ser mig med ängslig vithet på stela cafer

trodde du skulle kommit längre in i dina drömmars innanmäte”

(hon ser ut som ett stjärnfall)

hur kan du vara polare med folk som aldrig kommer ens tycka du e snygg”

(nej hon ser ut som ett hårsvall)

varför omringar du dig med tomburkar och renhet”

var är din mors dotter”

(som klär ut sig till stjärnfall)

var är min älskarinna”

Hon jag borde ha älskat borde se sig själv i spegeln

(MAN SKA INTE KASTA FANON I GLASHUS)

min vackra blatteprinsessa ruttnar med bleka kukar och universitet som förgör dig med maktspråk våra kroppar ändå aldrig kommer att få formulera

…jag flydde sjukdomen, inte dig och mig skulle du aldrig ändå valt det var du för vettskrämd för, men inte när vi knulla då var du ett lejon, intersektionen mellan hårdhet och ömhet är det viljande? enda långt in som jag tycker om det, hur grym du var, du sa det var tredje gången med mitt kön men du manövrerade mig varm och ditt sätt att falla in i mig, lukten av din rakade fitta, jag var så rädd för att se mina egna avgrunder i den för när jag låg med killar kunde jag liksom alltid komma undan med manipulationer: bröst, smink, en vacker illusion av en kvinna men det måste du ha genomskådat, du ser min kropp som systrar, så nära jag vill ha ett avstånd,

kvinnan jag borde ha älskat är ett lejon

och det är det läskigaste jag varit med om

när hon äter upp mig och tar av mig alla kläder och

lämnar mig könlös kvar

vi pratade om det som vita inte förstod, det var en inövad berättelse som vi aldrig hade fått uttrycka, vi svarade med synteser och igenkännande skratt som vi längtat efter hela jävla livet, internskämt kanske, är det så det heter det där vi aldrig hade haft, och sen det som var svårare att säga, att vita inte såg kön när de sett på oss som kids, aldrig inte fattat att vi var brudar förrän det var för sent att gå tillbaka, fjorton femton kanske, men hon var jättesnygg och hade normaliteten insydd i bhbanden så att hon inte skulle brista (inte som jag brösten halsbanden öppen), OCH HON DYRKADE MIG asså jag har aldrig blivit dyrkad så,

asså jag dyrkade dig, jag följde dig överallt medan du hällde sprit på folk och anklagade dem för feghet…och du var som en feg jävla liten råtta i en labyrint av pengar och språk ”…

kom ut”säger kvinnan jag borde ha älskat, ”kom ut och lek med snöbollarna och huden mot isen som gör så ont att jag blir kåt, vi leker men den också”

vad gör du här, du som hatade den här stan? jag tror till och med du skrek det medan du kastade dina blommiga klackskor genom fönstret uti trädgården och dagen efter så letade vi efter dem bland all sprit och besvikelse och ditt äckliga och jag hjälpte dig fastän du inte ville men du gav mig en förstulen kyss med sopsäckar i varje hand(men dina bröst var större) och utan skor som var som blommor försökte du gömma dina fötter för det var din fulaste hemlighet det hade du sagt igår och därför kollade jag på dem när du kysste mig… alla sprickor som påminde om min mors, och jag visste att du var allt jag någonsin älskat redan då och för alltid men också att jag inte var redo än, när jag precis gittat att komma tillbaka hem, inte än….liksom”

varför har du inte hittat ett annat crew?”…”där du är vackrare, det finns andra här, aktivister, såna du kallade änglar och där du kunde ha svävat, varför ser jag dig på dom här platserna, på dom här festerna, och med dom där hundögonen, vart ska dom ta dig, sträck på dig, du var en drottning när du drack mig, sträck på dig, en drottning är inte tacksam för smulor av intimitet, det är som att du har stannat vid den hundliknande känslan av att ba få vara, få vara med, men när du drack mig då var du ingen hund då var du en drottning, minns du inte det???”

(och hon var ett lejon)

(varför ser jag henne då

på platser vi kvoterat in oss till

hon kan bara se mitt misslyckande

för att hon bebor det själv)

det är så mycket vi aldrig kunde, bara en natt eller två, det där bhbandet och berättelserna om hur det är att vilja vara kvinna, honungshud, som en klyscha som blev sann, om att bli förstådd och det var farligt,

aldrig min lejoninna,

hon ställer sig utanför men varför står hon ens och tittar på den där platsen

jag står här innanför och förgås över att jag gör henne besviken, jag är så besviken

på kvinnan jag borde ha älskat

jag hade hoppats att vi aldrig skulle se varandra mer

så mycket älskade jag henne, att jag hoppades att hon aldrig skulle återkomma,

att vi skulle hitta hem, och så mycket kände jag mig själv att jag visste, att hemma för mig var lång tid kvar

eller för länge sen…

 

Hon blir alltid besviken på mig

kvinnan jag borde ha älskat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s