till den politiska depresisonen

Det finns ingen kollektivitet som är anpassad till mig, säger du. Du är för mjuk, det finns en hård kantighet hos kvinnorna som du inte känner dig hemma i. De har kort hår och är mycket vackrare än du, fastän de anstränger sig för att ”komma förbi könet” genom olika typer av vägran till skönhet. Men de har en hårdhet som gör dem starka. Vackrare. De säger det till varandra ibland, att dom är snygga alltså, och när de får höra såna saker som borde göra dem glada så blir de ledsna istället, eftersom de inte tycker om att vara en en vacker kategori. De säger att man inte skall uppmärksamma varandras utseende men du tänker att djupt inne i deras kroppar ler dom i mjugg just för att dom har ett sådant utseende som aldrig har behövt uppmärksammas. Och du tänker att du kunde göra vad som helst för att få vara den bästa kategorin, att det bara är dåligt att vara en grupp om man är den som är sämst och att det hade varit fantastiskt med dualism om man hamnade i en annan kropp eller benämning. Och du funderar på hur ditt hår skulle passa i kort och om din hy skulle tåla vithet, men du vågar aldrig klippa det för tänk så ser du skallig ut, eller kanske som en bebis, och du är mjuk, svag och fumlig,precis som bebisar är, och ändå mycket mer otillräcklig.

Du är för mjuk, säger du, för att vara politisk. För om man är politisk måste man vara hårdare än samhället, och samhället är redan mycket hårt. Överallt är gatorna smutsiga och människorna försöker att ta sig över dem utan att ramla i leran. Du är en sån människa och varje dag när du går på gatan vinglar du över hårdheten med en gammal dansares misslyckande, ingen teknik i världen är nog för att överkomma din ryggvärk. Samhället är mycket hårt och de flesta kommer att misslyckas. Du är för mjuk för det här samhället och för mjuk för de politiskas hårdhet; självsäkerheten, moralen, rättfärdigheten men också för den våldsamma cynismen som ibland skymtar igenom de politiska männen, som att de såg igenom allt, vad ska det vara bra för? Du tycker om skimmer och blommor, saker som limmar ihop hål eller tystnader, som när någon säger hur är det med dig, fastän man måste svara bra, eller kanske tipex och smink som gömmer, du tycker om att gatorna glittrar på julafton och att människorna lyser förljuget när de tror på något som kärlek eller förändring.  Men det är enkelt att genomskåda sådana människors projekt, att sönderdela dem, och förvandla deras ljus till ett beskt ingemting, en genomskinlighet. Det gör dem svaga, och eftersom du är svag vill du inte beblanda dig med ännu ett nederlag.

Du säger att folk inte förstår hur utanför man kan känna sig när man är tillsammans. Du är en elefant i alla rum, eller en björn, en gång sa folk det och det gjorde dig ledsen, du hade velat vara en delfin, något smidigt som är inlemmad i den natur som bebor den. På demonstrationerna står alla i gäng, med liknande vindjackor och högljudda skratt. Du förstår inte hur de kan säga att allt är så allvarligt och samtidigt skratta så mycket. Eller så är det tvärtom, dom skapar en moralisk press om att allting måste vara så jobbigt hela jävla tiden. Du säger att du inte passar in i könet eller rasen som de säger sig företräda. Du är under eller över, på gränsen till någonting annat, och du säger att du förstår att alla är det men att det känns som att somliga är det mindre än andra.  Och allt det som de berättar är sant men ändå springer alla sanningar ifrån dig. På gatorna finns människor som hatar varandra och försöker överleva genom att spotta på varandra, det är den enda sanningen du känner. Livet handlar om att lära sig simma i ett hav när man är en björn, och för att göra det så måste man hålla någon nere så att den kanske kvävs eller drunknar.

Du säger att alla våra föräldrar dog eller överlevde, och att det måste finnas en kamp som bringar människor till någon annan form av avslut. Att alla strejker kommer att utmynna i strejkbrytare, att alla försök till att överrösta sverigedemokraterna kommer att leda till polisvåld. Kollektiv är för förlorare, och eftersom du är en själv har du inte råd att ingå i någonting sådant. Du säger att trodde en gång, när du var lite yngre eller var det på natten när du drömde, och du kände dig hemma men blev förrådd eller så vaknade du, och att du aldrig mer vill vara med om en sådan smärta. Du säger att människor inte respekterar din begäran att tro, att de förväntar sig att du skall acceptera ett motstånd som inte garanterat kommer leda till förändring. Du säger att du är för gammal för det där, att du gjorde det där förr, och att det inte ledde till någonting annat än att du smutsade ner dig. Gör man något så får man blod på sina händer, det vet varenda litet barn, och på nätterna vaknar du ibland och tror att du är ett barn vars händer har ruttnat av allting som kunde ha blödit.

Du säger att du väntar på rätt organisation, en plats bortom förräderiet och hyckleriet, ett gäng som inte skall få dig att känna dig ensam efter varje efterfest. Du säger det och du vet att den platsen inte finns, att det gänget aldrig skall finnas, och du längtar efter en försoning men det kommer ingen än, det är lång tid kvar tills den kommer än,

det är så mycket ryggvärk kvar

innan VI finns

Skulle jag varit din mor skulle jag sagt till dig att skärpa dig. När jag ser dig ligga där i sängen, tvekandes och liksom vältra dig i din egen tvekan, blir jag så provocerad av din narcissism att jag vill tortera dina anklar och visa dig vad våld kan vara. När jag ser dig ligga där i sängen, tvekandes och liksom vältra dig i din egen tvekan blir jag så uppgiven att jag vill föda dig, ge dig en omfödelse, en annan början och mig själv upprättelsen av att ha fött någonting som inte är sönder. När jag ser dig ligga där i sängen, tvekandes och liksom vältra dig i din egen tvekan blir jag så uppgiven att jag vill knulla dig så torrt att du börjar begära andra kroppar.

Men jag är inte din mor och inte din syster och inte din älskare. Jag är den kropp som bebor dig, den du avgör, den som håller dig uppe och nere. Jag är din avgränsning och ditt innanmäte, jag är den handen du släpper och den kropp som trampar på dig under vattengympan, den som tvingar dig att i sin tur förnedra någon annan.

Jag önskar att allt hade varit annorlunda, och att jag hade varit någon annan, så att du hade kunnat bli vackrare. Skulle jag varit din mor skulle jag skällt ut dig för att sedan överrösa dig med kyssar. Jag skulle gett dig mina ondaste ögon och svartaste blickar och på ett språk som bara vi talar försökt övertyga dig, kanske sagt; Som om organisationer eller gemenskaper var smink, som kunde konsumeras – Som att solidariteten var en foundation anpassad till torra eller mjuka hudar – Som om kollektivet är en religion, som skall lova dig framgång och lycka – Du är för gammal för att göra skalor där du själv hamnar i underläge, det finns ingen ensamhetens statistisk och om den skulle funnits hade du varken vunnit eller förlorat, du är medioker, som de flesta andra, och därför en fantastisk kategori att kollektivisera.

Jag hade velat trösta dig efteråt, som mödrar gör efter att de sagt sagt den allra mest obehagliga sanningen. Jag hade vela köpa ditt favoritgodis och hyra din favoritfilm, fastän det inte längre är så att man kan hyra filmer. Jag hade velat ligga där på soffan med dig och sörja allt vi aldrig haft, allt som lovats oss men som aldrig uppfylldes.

Och efter några dagar så skulle någon ha ringt på dörren och sagt att dom behövde hjälp med någonting, och filmen och lösgodiset och kroppsvärmen skulle ha tagit slut för länge sedan, och vi skulle inte behöva uttala någonting, vi skulle bara veta att det var dags nu, att skärpa oss, alltså

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s