Kvinnorna brukar pratar om bantning när de äter dulce de leche.

De äter och planerar vad de inte skall äta och de funderar på sina kroppars övervikt i relation till de döda som tynger dem, de som bara är kroppslösa brister men ändå väger mer än ett helt decennier av fett, och vågar inte tänka det men undrar ändå, kanske hade det varit lite enklare om de själva var de utan kroppar.

Kvinnor har kroppar, så har det alltid varit.

Kroppar som päron, timglas eller äpplen, och männen dör kort efter att de har hunnit benämna kvinnornas former till ljuvliga metaforer.

Kanske är det därför dom alltid återkommer, älskarna alltså, för att han aldrig hann formulera ett ord för hennes fläck till vänster om bröstvårtan, den som av någon anledning gjorde honom galen av kåthet.

Det är så mycket tid som skall levas med de döda. Som barn var jag rädd, nu saknar jag dem när de inte kommer till mig.

Jag vet att det är deras namn jag heter, deras kroppar jag tar sönder när jag använder min, jag vet att om jag kastar bort mitt liv, så kastar jag också bort deras.

Det gör mig inte rädd längre, enbart ledsen, att någon så vacker som dom skall få bäras i mig.

Min mormor såg hennes första älskare hennes sista dag i livet, på ungdomscupsfinalen i fotbollen på tvn. Vi höll om henne och försäkrade henne att han inte var där, men vi visste mycket väl att det var sant, där stod han, ung och oåldrad, som om han hade sålt sin själ till djävulen för att bevaras i det där obehagligt vackra formatet som min mormor mindes honom. På våra platser, där man inte kan skilja på socker och skuld, är det många som har sålt sin själ till djävulen men ännu fler som har mördats av honom, och när vi äter dulce de leche skriver vi alltid listor på vilka som är kvar och vilka som har lämnat oss. En gång tog bläcket slut, för alla blad ur vilka bläcket utvanns hade torkat. Kvinnorna hade på en banderoll skrivit att ”dom inte kunde hindra våren från att komma” , och de, som aldrig förut hade tänkt på möjligheten i att också kontrollera vädret, tog poesin som en provokation, och hindrade kvinnorna från att komma till våren och i glasburar stora som Amerikas alla köpcenter gick vackra gudsförgätna kvinnor och män runt och luktade på rosorna, fascismen är så vacker, sa min mor då, och det fick mig att skämmas mindre över min kropp och min fulhet.

Kvinnor som lever skall för alltid skriva de dödas namn på papper och sedan vika dem till sockerpåsar.

Det var därför min mormor brukade stjäla sockerpåsarna när vi var på restaurang, vi trodde att hon var galen eller snål, och hon sa att det var på grund av hennes arbetarklassbakgrund, något vi aldrig skulle förstå, men när hon hade dött såg jag i hennes garderob en skål fylld med den söta tid som kunde vart vår, det vita pulvret band ihop de döda till namnlösa sötebrödsdagar, en ordlös tankeström om det som kunde ha varit.

När bläcket tar slut måste kvinnorna ändå fortsätta skriva.

En dag tar upp sina armar ur sina klänningar, utan att ens titta på gäddhänget och vecken, och skär ur sina kroppsvätskor med dulce de leche kniven. Efter det var namnen skrivna i en blandning av dulce de leche, blod och gallgångar, och förutom att kvinnorna nu blev smalare, men också gråare i ansiktet, så tänkte ingen så mycket mer på det förrän vi såg deras gamla älskare sitta i köket en dag med kuken lam, i sorg över deras döda kroppar.

Kvinnor äter, och repeterar namngivningar.

Männen döper men det är kvinnorna som kallar på människor, som ger dem deras riktiga namn. Kvinnor äter och repeterar namngivningar, på vilken plats i världen är det inte så.

Att alla är döda har aldrig hindrat kvinnor för att ropa efter dem. Att skriva är bara ett annat sätt att ropa, när man i ett helt liv, eller en hel historia, har skrikit så högt så att ingen hör vad man säger, och därför överför vargkvinnorna sina ylanden till pappret, kanske också för att de inte ville att namnen skulle komma och gå som de ville(de brukade komma till oss på småtimmarna, de brukade anklaga oss eller skrika av smärta, de brukade be oss berätta om varför de hade dött och tvinga oss att uttala händelseförloppen om och om igen, tills vi till slut somnade av utmattning), och med förhoppningen att papprets materialisering till skillnad från det fria ordets tomhet skulle få namnen att stanna, åtminstone till middag.

Min mormor skrev inte namn, hon samlade på sockerpåsar istället. Utan att vi kände till det verkade hon hela livet för att befria de om inte som kvinnorna fortfarande stirrade sig blinda på.

Blinda kvinnor äter, de äter och de bjuder in mig till deras bord, och tillsammans skriver vi namnen och blir allt fetare(men tunnare i blodet) och det var så det gick till när jag gick från att vara barn till att vara kvinna.

Ett barn är bara sig själv och sin mors förhoppningar.

Det är tungt att bära så lite och ändå veta att den kommer att misslyckas.

En kvinna är alla historiens döda och de ändlösa fantasierna om hämnd.

När jag blev kvinna blev jag vackrare, trots att kroppen delvis gick mig i sönder.

En av alla de där ljumna dagarna när vi väntade på tiden, gick jag från middagsbordet, raskade av mig mardrömmarna och smulorna av medialunas(”som vackra månar i fett på din haka”, sa någon, kanske var det jag själv). Jag gick för att jag leta rätt på en klänning som jag kunde ha på mig, när jag skulle tillbaka till de levandes länder. (”bara för att det finns länder där du lever, betyder det inte att det finns levande länder”, sa någon då, kanske var det jag själv eller så var det någon på chatten, som uppdaterade mig om det våld som likt vatten bubblade i de sjuka och arbetslösas kroppar, som fick dem att dö tidigt av den kokheta ledan, de sjöds till döds.) Jag hittade en klänning som var kort och glansig, den fick mig att känna mig som om jag var i ett glashus utan döda. Det var en klänning som slöt så hårt åt min kropp att jag knappt kunde andas och ändå var luften lättare när jag hade den på mig, kanske för att jag utan att tänka på det hade gått mot havet.

Vid den vita bron som kallas kvinnornas, där de vita och rika bor och turisterna fotograferar sina brännor, var det helt stilla, trots att det var en solig dag, ja till och med duvorna var borta, och med dem även gubbarna som sålde majs som turisterna kunde mata dom med.

En gång när jag var barn kastade jag alla majsbitar upp i luften, för att se vad som hände, och jag var nära på att dö i det slagfält som blev mitt hår, där duvorna på min hjässa våldförde sig på varandra på jakt efter en liten majsbit.

Sedan dess har mitt hår alltid varit lite ruffsigt, som ett fågelbo, och hur de vita än försökte kamma det, ibland med mjukgörande krämer och ibland med örfilar och socialtjänsthot, så förblev mitt hår var det var, en konsekvens av ett fåglarnas krig, helt enkelt.

Det var algerna som väckte mig från mina reflektioner om hårvård och fåglar, de våta svarta algerna som till ljudet av forsande vatten guppade högre och högre upp i vattnet under bron.

De var som flygande fiskar, fast svarta och mögliga sådana, men de glänste av liv och ömhet, istället för fiskfjällens distanserade polering.

När ljudet blev högre ville jag försäkra mig om att allt stod rätt till, fråga någon om vad som hände, men förutom algernas guppande dånande var det tyst och stilla, och jag var helt ensam på denna bron som kallades för kvinnorna men som migrantmän hade byggt, underbetalda, och långt borta från deras älskare och älskarinnor.

Då såg jag honom, han var den första, deras gemensamma älskare, med det judiska namnet som hans mor måste ha gett honom, för att hålla sin döda älskare vid liv och med en söndrad kropp, ihoplimmad av blod, gallvätska och alger.

Efter honom gick många andra, de var sargade kroppar, men de levde, och för att hjälpa varandra upp till bron klibbade de ihop sig till kanten, med hjälp av den kondenserade mjölken som de gravida kvinnorna sprutade ur sina bröstvårtor.

Jag var inte rädd längre, för jag visste att vi kände varandra, att detta var mina mostrar och farbröder som förmanat mig och undervisat mig som barn, och att det var deras söner och döttrar som var de kusinerna jag aldrig fått älska.

Jag tog av mig klänningen och hoppade i havet, och tillsammans hjälpte vi varandra upp, till en död stad, gjord av kapital och sockerpåsar, för att kräva en svunnen tid tillbaka.

Men inte han, deras älskare alltså, för vid en korsning i närheten av plaza dorrego tog han istället vänster, och gick med kåta lyckliga steg till kvinnornas kök, det kök som gett honom liv i alla dessa år, som genom att repetera våldet och namnet som om det vore en magisk ramsa gjort honom till en kropp, men redan när hembiträdet vägrade att öppna köksdörren anade han oråd och hans kåthet förbyttes till oro, och sedan sorg och ömhet, när han kom in i köket och såg kvinnorna där vid bordet, uttömda på socker och galla, bleka och undernärda men lyckliga över att för en sekund ha haft kontroll över ödets alla livstrådar, de som inga kvinnor äger, att de trots sina kvinnokroppar, med alla till buds stående medel ändå hade lyckats, att ta historien tillbaka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s