Bristen: Jag har ingen favoritglass. Eller favoritfärg. Jag har helt enkelt ingen personlighet alls. Det är det som skrämmer mig mest när jag inte blir älskad.

Pragmatiken: Min lilla kattunge… Har du betalat räkningen och skickat in ansökningarna?

Bristen: Om jag inte hade gått till den festen hade det haft en symbolisk innebörd, det hade varit en utsaga till mig själv att jag hade förändrats. Men nu gick jag dit och kände mig ensam, och det var mycket värre, nu är det bekräftat, jag har förändrats.

Pragmatiken: Dina nya kläder har gått dej åt huvudet

Bristen: Revolutionen är inget teparty. Jag var förberedd för ett allvar och en naken ensamhet som vi kunde förgöra med löften om alltings upplösning. Patriarkatet död och livet tillbaka!

Pragmatiken: Du vet mycket väl att det visst är ett teparty, mer än något annat. Någon måste koka kropparna. Och göra dem glada, så länge nederlaget är beständigt har människor behov av sagor och tekoppar.

Bristen: Jag kan inte längre säga att allt kommer att bli bra. Jag tror på det. Men jag kan inte längre säga det. Jag har inte rätt att säga det. Jag upplever en korruption och den njuter mig.

Pragmatiken: Detta är det enda du någonsin kunnat och det enda du någonsin blivit älskad för. Du har ingen favoritfärg. Du har ingen favoritglass. Lilla kattunge… Du måste inse dina begränsningar. En människa är inte partikulär utan fyller särskilda funktioner. Du hade en mening som gjorde dig vacker, ett namn.

Bristen: Jag ville hitta någon som hette samma. Jag ville att vi skulle älska och sjunga kampsånger efteråt. Jag ville att den skulle berätta om sin mors flykt och att jag skulle kunna lyssna utan att avbryta eftersom jag inte hade något att tillägga. Jag ville inte lära mig nya ord. Jag ville inte bli formulerad i ett annat språk för att kunna avmaskeras. Jag ville inte uppleva en skev känsla av att någon har stulit min kamp innan jag ens kände till den och sedan undervisar den för mig. Jag ville att någon skulle ha tålamod med min balansgång mellan skuldran och nyckelbenet, att den skulle vänta tillräckligt länge medan jag gömde min nos på den där namnlösa platsen, tills jag kände mig trygg nog att tala.

Pragmatiken: Älskade, lilla kattunge… Har du verkligen betalat räkningen? Och mig kan du inte ljuga för. Du har aldrig stått ut i gemenskapens helvete särskilt länge, du hittar på att du känner dig ensam och missförstådd men egentligen känner du dig menlös och ja, lite som vilken som helst.

Bristen: Jag vill känna mig som vilken som helst. Eller nej. Jag vill inte känna mej som vilken alls. Jag vill känna utan pronomen och bli känd med några händer utan språk. Jag vill uppgå och ingå i det där ögonblicket.

Pragmatiken: Vilket ögonblick menar du?

Bristen :Hennes lukt uppfyllde mig, jag visste att hon var här innan jag hade sett henne. Det var en särskild parfym. Den var inte söt, utan salt, som havsvatten och hud som katter slickar på.

Pragmatiken: Men du kunde inte stanna i den lukten. Du valde själv att gå därifrån.

Aktivisten: Känner du stanken, känner du stanken, känner du stanken från handelsbanken?

Bristen: Den upptog mig utan att veta vem jag var. Det är inte att älska.

Författaren :Vad har den berättelsen egentligen för inramning?

Brecht: Och vilka är textens inre materiella motsättningar?

Pragmatiken: Och vem är det som för protokollsanteckningarna?

Brecht: Den Tänkande använder inte ett ljus för mycket, inte en bit bröd för mycket, inte en tanke för mycket.

Pragmatiken: Gud vad du pratar

Brecht:Jag har observerat att vi skriver bort många i vår lära, genom att vi har svar på allt.

Författaren: Jag håller med. Estetik måste innehålla sanning, det vackra blå, och det är inte ett svar utan snarare en förnimning av en fråga.

Brecht: Vem har gett den här idioten tillgång till den här texten?

Pragmatiken: Fan va ni tjatar. Jag tror jag och bristen behöver vara ensamma en stund. Hon har verkat lite ledsen på sistone.

Pragmatiken: Vill du att vi åker in till Vällingby och äter daimtårta? Min morsa brukar alltid säga att socker är som gud för blodkropparna…Vilket ögonblick var det nu du tänkte på?

Bristen: Jag har aldrig haft såna ögonblick. Jag vill inte ha någon daimtårta. Jag vill inte ha någonting. Jag vill ha allt.

Pragmatiken: En gång älskade du någon som lärde dig ordet melerade ögon. Först efter att du hade lämnat honom kunde du förstå hans världsbild. Du visste att den färgen fanns, och den tvingade dig att se verkligheten i ett annat ljus. Så när du knullade andra efteråt så sökte du deras egentliga färger, du nöjde dig inte med något halvsant, förljuget.

Bristen: När han ville lära mig det ordet kunde jag inte ta emot det. Jag hade händerna fulla med stenar jag skulle kasta.

Pragmatiken: På vem kastade du dom?

Bristen: När männen lärde mig ord, då, kunde jag inte ta emot det. Det älskade dem mig för. Att jag vägrade dem. Nu är jag öppen för allt språk. Det skrämmer dem. Jag skall sluka, jag skall göra allt till mitt. Jag skall vara som ett sådant djur som bosätter mig i andra livsformer för att sedan uppgå i någonting mycket mer djupgående än symbios. Den totala upplösningen.

Pragmatiken: Patriakatets död och livet tillbaka!

Bristen: Jag hatar inte längre. Kvinnan som lärde mig att hata slutade älska mig. Och då förlorade jag den förmågan. Är vidöppen nu. På gränsen till en meningslöshet som alla kvinnor längtar efter.

Pragmatiken: Vi skrek saker då. Jag kommer ihåg den perioden. Och ölen kostade lite mindre också. Folk tyckte inte om oss men respekterade oss väldigt mycket. Vi skrek olika saker, vi drack samma öl. Har du betalat räkningen?

Bristen: Kanske var det den enda gången jag kunde nå en sådan enhet. När jag var beredd att lämna allting annat, för möjligheten att bli älskad av honom.

Pragmatiken: Du slutade duscha. Du slutade skriva.

Bristen: Hon förförde mig genom att lova att jag aldrig mer skulle behöva tveka.

Pragmatiken: Du blev så ful, min lilla kattunge, tack och lov att den tiden är över.

Aktivisten: Hycklare!

Bristen: Jag blev ful, för att jag var ihärdig. För det respekterade människor mig. Jag skulle ha riskerat allt för att få dricka en bärs med henne utan skuldkänslor. Men det var inte ett sådant ögonblick. Det var någonting annat.

Pragmatiken: Det var en dikt du skrivit, som du gjorde verklig och nu sörjde du den. Det var bara några fyllor. Det var bara en fantasi om en gemenskap och förräderiet från det. Ingenting var på riktigt. Hon vet inte ens vem du är.

Bristen: Jag är så rädd för att bli bortglömd.

Pragmatiken: Det är egentligen det enda du vill. Fast i en annan. Fästing-ömhet, det är inte ett sätt att älska revolutionärt.

Alexandra Kollontaj: Att vara exklusiv i sin kärlek, att vara ”helt uppslukad” av kärleken kan inte vara det önskvärda idealet för förhållandet mellan könen ur den proletära ideologins sätt att se det. Tvärtom, för proletariatet leder inte upptäckten av att den bevingade Eros på grund av den hycklande borgerliga moralen har många former och uttryck till någon stum avsky eller moralisk indignation. Proletariatet kommer i stället att sträva efter att kanalisera detta fenomen (som är ett resultat av invecklade sociala orsaker) in i en riktning som svarar mot dess uppgifter som klass i det givna ögonblicket av kampen, i det givna ögonblicket av uppbygget av det kommunistiska samhället.
Det faktum att kärleken tar sig många skepnader står i sig självt inte i motsättning till proletariatets intressen. Tvärtom gör det det lättare för det kärleksideal som redan är i färd med att ta form och utkristallisera sig i arbetarklassens mitt att bryta fram, nämligen kamratkärleken. 

Brecht: Hennes syfte är att medvetandegöra läsaren om att texten är en faktiskt text. Att distansera läsaren från karaktärernas känslotillstånd och därmed tvinga den till att helt förstå omständigheterna som ligger till grund för känslotillstånden. Bara genom detta kan läsaren förstå att textens motsättningar, inte är någonting annat än samhällets inneboende motsättningar, klasskampen. Bara genom detta kan läsaren organisera sig, ta ställning.

Aktivisten: Bam!

Författaren: Jag försöker jobba i en postmodern teatertradition som dekonstruerar jaget.

Pragmatiken: Blablabla

Alexandra Kollontaj: Ni snackar skit allihopa. Jag är här för att jag verkligen trodde på kärleken. Så flyttade dom mig till Sverige, dom jävlarna.

Aktivisten (skrattandes): Vi vill ha sex, vi vill ha sex, och ingen jävla arbetsdag.

Brecht: Jag förstår fortfarande inte vilken som är intressemotsättningarna i den här texten.

Bristen: Jag kommer ihåg varenda en. Och jag tror jag var lite kär i dom allihopa.

Pragmatiken: Du som inte ens hittar mellan mellan slussen och medborgarplatsen. Att komma ihåg vad du kände när du knullade dem är inte samma sak som att komma ihåg vem dom var.

Bristen:

  1. En som tuggade sönder ett äpple åt mig en gång när jag inte kunde ta in någon vätska.

  2. En sperma som smakade chili och vitlök för att han älskade champinjoner som var stekta med de kryddorna.

Pragmatiken: Men sådär kommer inte jag ihåg det. Du vet väl vad som hände egentligen?! Jag minns alltihop såhär.

  1. En som var helt ointresserad av någonting annat än hans jävla gitarr.

  2. En som kommenterade på dina orakade armhålor när du klädde av dig klänningen, och som sedan sa någonting om sverigedemokraternas klassbas samtidigt som du sög av honom och du var bara sexton och visste inte hur du skulle argumentera och runka av på samma gång.

Bristen: Vi kysstes i stadsparken, vi var nakna nästan hela tiden. En kärring kom fram till mig och sa att jag borde skämmas. Bara till mig. Han skrattade. Han var den första som tyckte att jag var vacker i hela mitt liv och jag skrev dikter som handlade om att jag inte förtjänade honom.

Pragmatiken: Du gjorde slut med varenda än.

Bristen: Ingen av dem älskade mig tillräckligt

Pragmatiken: Du var bara uttråkad, lilla kattunge. Du är en lite rastlös kaxig kille med attitydproblem, och tack och lov för det, för annars hade vi fortfarande behövt lyssna på det där gittarspelandet. Men han lärde dig att rida. För det är du honom evigt tacksam. Han lärde dig att komma och sen kunde du göra det lite när du ville, det gav dig ett syfte med sexualiteten som inte bara var att bekräfta att du var kvinna.

Bristen: När jag kommer. Det är skönt men det är inte allt. Det är mest ingenting, det också.

Pragmatiken: Det pirrar lite tycker jag

Bristen: På vilka platser?

Pragmatiken: Det finns inga platser när vi kommer. Och det är det som pirrar.

Bristen: Kanske är det egentligen allt.

Pragmatiken: Men vi vågar aldrig komma så lång tid som vi egentligen kan. Det är en gåvoekonomi, allt det där, ett komplicerat system av förhandlingar och roller.

Bristen: Jag vill inte ha några gåvor. Ingen ska va skyldig mig någonting. Jag ska ha gett dem allt. Om någon ger en något måste man våndas, man måste gå in i den, försöka förstå vad den vill ha tillbaka. Man kommer att misslyckas. Den kommer att tveka. Man får inte längre vara sig själv och inte heller någon annan. Man fastnar i mitten och tittar in i sina egna tomma ögon, som också är den andras blick.

Pragmatiken: Och så har du levt halva ditt liv, inte konstigt att du inte har någon favoritglass.

Bristen: Av en fick jag en Fanonbok. Eller jag stal den, kanske. Med ett vredesmod som jag nu saknar.

Fanonboken: Jag älskade honom för att han hade blå ögon, blont hår, vit hy. Jag kände att jag hade sminkat mig för mycket, att jag inte hade de rätta kläderna, att jag inte var honom till någon heder.

Pragmatiken: Vad sorgligt, lilla katt

Fanonboken: Det är för övrigt inte särskilt svårt att se vilken roll dialektiken mellan att vara och att ha skulle spela i en beskrivning av detta beteende.

Pragmatiken: Död åt patriarkatet och livet tillbaka!

Bristen: En låg jag med på hans arbetsplats. Han lämnade mig i ett inlåst rum med en matta över min nakna kropp. Han ville att jag skulle gå hem men jag stannade där, det gjorde mig lycklig, tanken på att det inte var dåligt sex utan ett äventyr.

Pragmatiken: Lilla kattunge… Han var för ful för dig och dubbelt så gammal. Använde du kondom åtminstone?

Bristen: Tanken på att sexualitet inte var en ekonomi utan ett flöde…

Pragmatiken: Först måste vi höja vårt värde, för att sedan kunna avskaffa det.

Bristen: Jag sa att jag tyckte det var skönt, jag skrattade, jag tyckte nog också att det var skönt, jag skrattade, han var tacksam och olycklig.

Pragmatiken: Var det ett ögonblick?

Bristen: Nej

Pragmatiken: För att hela din sexualitet är något som du har skapat för att ha en rolig historia att berätta för dina kompisar.

Bristen: Nej. För att det inte var ljuvligt. Det omfattades inte med kärlek….Parfymen… Den var salt. Hennes alltså. Och nu nyligen, en annan kille, som kanske var för fin för mig, jag vet inte. Jag ville bara få honom att känna sig lika vacker som jag själv upplevde mig.

Pragmatiken: Och du misslyckades?

Bristen: Ja jag tror det, han älskade ju aldrig mig, jag tror knappt han förstod alls vem jag var.

Pragmatiken: Men det är inte så konstigt. Du har ju inte ens en favoritglass, lilla kattunge. Du bara ljuger och leker och sörjer.

Fanonboken: Hos den färgade människan finns en strävan att fly från sin individualitet, att tillintetgöra sin egen därvaro.

Bristen: Han såg på mig med avundsjuka och oförståelse, som om han inte visste om jag spelade eller var dum.

Pragmatiken: Pojkarna är ledsna över att den vackraste tjejen i klassen aldrig älskade dem.

Bristen: Vi kommer alltid älska varandra med besvikelsen om att det inte någon annan vi fick, att det inte var någon annan vi blev.

Fanonboken: Jag kom till världen med en brinnande vilja att avtäcka mening hos tingen, med min själv uppfylld av längtan att nå fram till världens ursprung – och fann mig själv vara ett objekt bland andra objekt.

Bristen: Ja, precis sådär kändes det.

Pragmatiken: Du har väl aldrig velat vara den vackraste tjejen i klassen, lilla kattunge? Du valde tidigt att utöva manlighetens våld framför att framstå som vacker.

Bristen: Men det gör mig ledsen att vi inte kan möta varandra i något annat än det som har tagits från oss

Pragmatiken: Det är detta som är socialismens själva förutsättning. Det är ingenting att vara ledsen för.

Aktivisten: Hör du ropen från borgarnas salonger? Piskor, pigor, bomber och batonger!

Bristen: Varför gör det mig inte ledsen, att jag inte är vacker? När alla män jag känner fortfarande sörjer att det inte är någon vacker som älskar dem?

Pragmatiken: Ibland blir du ledsen över det, lilla katt, tro dig inte större.

Bristen: Vad gör jag då?

Pragmatiken: Du blir förälskad eller så äter du choklad och tittar på när seth cohen till slut får Summer, och hoppas att någon en dag skall titta på dig precis sådär.

Bristen: Och när någon tittar på mig sådär?

Pragmatiken: Då blir du rädd för att det inte är dig de ser. Då ljuger du och skrattar och ängslas. Då blir du en mjäkig bitch eller så blir du ingenting alls.

Bristen: Varför kunde männen inte se sig själva med mitt begär?

Alexandra Kollontaj: Glöm inte, unga väninna, att kärleken förändras och fördjupas obönhörligt i takt med mänsklighetens ekonomiska och kulturella grundval.

Pragmatiken: Är hon kvar än? Så hopplös optimistisk…För att när du ser dig i spegeln och tycker att du är vacker så är det för att alla dina älskare och vänner står bakom dig i spegeln, och kastar beundrande blickar, med ömhet.

Bristen: Ömhet låter så hårt. Ömhet är vad du känner för mig, när du gullar mig över att jag sörjer allt det som aldrig kunnats.

Pragmatiken: Detta är det enda som någonsin har gjort dig vacker. Att du har älskat många och förlåtit ännu fler.

Bristen:Jag saknade tiden när jag kunde hata dom istället

Fanonboken: Skriket har för länge sedan lämnat mitt liv.

Brecht: Om jag är överens med tingen, förstår jag inte tingen, utan tingen förstår mig.

Författaren: Den här texten har för länge sedan övergivit mig. Jag skall påbörja ett performencekoncept om färgen blå, den skall vara en dialog mellan Adorno och mina uppskjutna orgasmer.

Aktivisten: Gå härifrån! Går härifrån!

Pragmatiken: I din tunga kropp bär du dom alla, och därmed måste den som älskar med dig bli en slampa, som också förlåter. Det är inte alla som vill eller kan bli det.

Bristen: Är det detta jag har längtat efter? Denna spegelbild som förklarar historiens alla oförätter?

Pragmatiken: Sovjetunionen bebor dina hudflagor. Du ömkar och skäller ut dom vartannat.

Bristen: Jag önskar att jag kunde upplösa dom istället för att älta dem. Jag önskar att det fanns ett sätt att komma nära som inte handlade om att upplösas.

Pragmatiken: Du blev förälskad för att genom ensamheten som förälskelsen skapar, uppgå i kvinnornas heteronormativa gemenskap. Du blev förälskad för att du inte hade någon favoritglass men ändå ville kunna hitta någonting att enas över.

Bristen: Jag blev förälskad för att jag verkligen ville tro på socialismens möjlighet, jag ville hitta ett praktiskt sätt att genomföra den, jag ville underordna mina egna berättelser i någon annans.

Pragmatiken: Och det är det du aldrig kunnat, lilla katt. Det är ditt största misslyckande. Identitetspolitikens ensamhet.

Bristen: Den fick mig att känna mig mindre ensam. Identitetspolitiken alltså.

Pragmatiken: Då kanske det aldrig fanns någon berättelse överhuvudtaget

Bristen: Men det fanns kamp?

Pragmatiken: Ja. Men kampen är ensam, lilla katt. Den är en matematik av skuld och oförätter. Den är en ständig vågskål med människorna och tiden. Den är… också ett ögonblick, men såna skall man inte drömma om, lilla kattunge, dom kommer när dom kommer.

Alexandra Kollontaj: I stället för kärlekens blinda, allt uppslukande och krävande lidelse, i stället för äganderättskänslan och det egoistiska begäret att binda den älskade till sig ”for alltid”, i stället för maskulin inbilskhet och kvinnans skrämmande självutplåning kommer vi att få se kärleken utveckla andra, ovärderliga, drag. Vi kommer att få se respekten för den andra personen stärkas liksom strävan efter att ta hänsyn till den andres rättigheter. En inbördes själslig förmåga till inlevelse kommer att mogna, och en vilja att uttrycka kärleken inte bara genom kyssar och ömhetsbetygelser utan även i gemensam handling, enhetlig vilja, gemensamt arbete. Den proletära ideologins uppgift är inte att jaga bort Eros från de samhälleliga sammanhangen, utan att fylla hans koger med pilar av ett nytt märke; att fostra kärlekskänslan mellan könen till att harmoniera med den nya stora psykiska kraften: kamratkärleken. Jag hoppas att det nu står klart för dig, unga väninna, att det ökade intresse som arbetarungdomen visar för kärieksfrågor inte är ett tecken på ”dekadens”. Nu kommer du själv att kunna avgöra vilken plats kärleken ska inta, inte bara i proletariatets ideologi utan också i de levande förbindelserna mellan de unga arbetarna.

Aktivisten: Organisera dig!

Bristen: Jaja. Jag måste bara förlora mig själv först. Hur känner jag igen dom där ögonblicken?

Pragmatiken: Precis som en orgasm upplöser de platser och kroppar. Och efteråt blir du melankolisk över att det är en hel verklighet som du redan har förlorat.

Bristen: Har jag upplevt dem?

Pragmatiken: Ja, och de skrämde dig. Du skakade av åtrå, du ville inte lämna den intensitet som är livet bortom autonomin och riktningar.

Bristen: På en demonstration, när vi sprang, åt olika håll, efter nassarna.

Pragmatiken: En gång när vi rökte en cigg efter ett dåligt möte

Bristen: När jag kysste dem, utan att göra det för varken mina eller deras begär. Som för att undersöka vad som är munnens gränser.

Pragmatiken: När du kysste dem och förstod att en mun inte har ett slut, utan bara är en haka som börjar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s