Ett nostalgiskt (kärleks)brev till Argentinas kommunistiska studentförbund

Jag vaknar till dig och det fuktiga duggregnet. Hålen i mina spetsstrumpbyxor släpper in det varma klibbiga, en erotisk känsla som inte har någonting med dig att göra. Du får gärna svara på det här brevet, om inte för att säga att du saknar mig så i alla fall för att berätta om vad som händer i Brasilien egentligen.

Vi oroar oss här, men om man skall säga sanningen som du tycker så mycket om, så har vi verkligen ingen koll, det här landet fördumma oss. Här skrivs det bara om svenska politiker som avgår och ingår, och då och då om några yankis som jag inte heller bryr mig om men som ändå förväntas utgöra min hoppfullhet. Om det inte hade varit för morsans tårar hade jag säkert glömt bort alltihop, Brasiliens statskupp, den Bolivarianska drömmen om ett annat Latinamerika, ja till och med ditt sätt att tugga på torkat gräs väcks när hon gråter, dom som du plockat från vägkanten, som om du var värsta hippien fastän du egentligen var leninist.

Nej jag är inte helt sjuk i huvudet, jag brukar inte tänka på dej och det vi aldrig hade. Men för några månader sen blev jag dumpad av någon som sa till mig att börja läsa tidningen, och igår snappade jag genom den upp något om vad som hade hänt, utan att förstå särskilt mycket. Ja, ja lyssnade på en mans råd, Nej jag har inte slutat med den privilegierade feminismen som du kallade det, bara förändrat min strategi till en mer erövrande karaktär. Min kropp är fortfarande ett klumpigt nja som harklar sig. Så ingenting är annorlunda egentligen älskade, förutom samtiden då. Av någon anledning vill jag att du ska förklara allt för mig, fastän Brasilien (pågrund av sin kartografi i mellanrummet mellan centrum i pereferi)inte ens var ett land som intresserade dig särskilt mycket.

De där dagarna i den torra heta solen som frammanade min astma.

Då du lotsades att jag var hemma, att du förstod vad jag sa, allt för att jag inte skulle gå sönder.

Leninistiska hippies är svåra att hitta i den här världen, mi amor, okej min kamrat, och jag letar som alltid efter en spegelbild som får mig att växa. I skolan säger de att litteratur skall vara överraskande, och jag håller såklart inte med, livet har redan bjudit oss på för allt för många förvåningar. Men om jag kommer tillbaka snart så kanske du kan ordna en liten överraskningsfest för mig? Det har jag aldrig haft, men jag har lärt mig om hur dom ser ut från filmerna som du bojkottar; ballongerna, viskningarna, orosmomenten. Blir det för mycket arbete kan jag hjälpa dig att organisera den, ja jag vet, du har alltid mycket att göra, jag skall inte kräva någonting av dig.

Är du färdig med din doktorandtjänst? Ska du verkligen skaffa två utbildningar, en för före, och en för efter revolutionen, i socialismens tjänst?Frågar du mig om jag tror att vi behöver poeter i kommunismen? Nej jag vet verkligen inte vad jag håller på med, jag vet inte ens vad jag ska göra i höst. Har du avslutat din resa genom Latinamerika i Che Guevaras fotspår?(darling jag hoppas i alla fall att det var ironiskt du sa det där sista)Hur går det med studentorganisationen?

Om du dejtar hon den där tjejen du presenterade mig för från centralledningen så blir jag inte särskilt svartsjuk, hon var så vacker, jag hade också velat dejta henne. Hon halsade öl snabbare än mig. Hon plockade ut nötkärnorna ur skalet med tungan samtidigt som hon försvarade partiets nya politiska linje vad gäller det trotskistiska övertagandet av den ockuperade fabriken. Men vi hade aldrig kunnat dejta, mig var hon helt ointresserad av, hon såg mig som en av alla jävla turister,

hur mycket jag än försökte förklara att det bara var arbetarklassens historiska nederlag som separerat mig från den här platsen, ölen, kampen.

Du däremot, var lite imponerad av vad jag kunde förstå, eller så spelade du, kanske var jag fortfarande ett så litet barn när jag blev kär i dig att jag gick så lätt att lura? Hur som helst var du den sötaste guiden jag någonsin haft, för du behandlade mig som om det var mitt eget hem du visade, du överförde kunskapen jag saknade i smyg, så så som duktiga personliga assistenter hanterar åldringar med alzheimers. Du tog hand om min exilerade glömska, det är därför jag skriver till dig nu, för det oroar mig att jag inte kommer ihåg någonting, och här nere undrar vi om vad som händer i Brasilien egentligen.

Okej, om jag skall formulera frågorna klarare till mötesprotokollet, om det här inte är ännu ett projicerande kärleksbrev jag skriver utan en vilja till en kamratuppforstran, så undrar jag i alla fall följande:

Är nederlaget slutgiltigt och offentliggjort?

Kan vi fortfarande räkna med att åka tillbaka om dom slänger ut oss härifrån?

Är du obevekligt övertygad om en socialism i vår livstid, och om ett Latinamerika bortom ras och nationsgränser?

Älskade, eller just det, kamrat, du behöver inte bry dig om mina barnsliga brev, (ja det är den lilla prinsens rosor jag har ritat i marginalerna, ja, det är min egen billiga doft jag har parfymerat dem med), jag kommer över dig snabbt och jag kommer att minnas dig för alltid. Det är inte en erotisk kärlek jag känner för dig, det är bara regnet som droppar in i mitt underliv, stiger in i mitt våta genom värmen. Men kanske kan du ge mig några platonska svar åtminstone, för du lämnade mig ung och förälskad, med hundra oavslutade berättelser som jag kommer att slita sönder mina naglar, mitt tangentbord(mitt hjärta? äsch jag vet inte) för att försöka svara på. Det är så mycket som jag får hitta på själv när jag åker tunnelbana till skolan, och detaljerna blir så livliga att jag börjar höra röster, det är till och med några av mina polare som oroar sig för mina paranoida drag, för det är som att jag väntar att du och alla andra älskare skall sitta på sätet bredvid mig på tuben och jag blir alltid besviken och lättad av att det bara är en kaxig fjortistjej som tar selfies.

Hatar du fortfarande Buenos Aires och flyr till La plata så fort dina klassprivilegier tillåter det? Äcklas du, som då, av de gentrifierade områdena som jag och mina polare brukade åka till för att gå på queerklubbar? Trivs du bäst, som alltid, på en trappa upptill ett litet hus, i siestans sol, med en mate i handen, tittandes på studenterna som går förbi med sina radikalistiska fanor och inte ännu helt hopplösa ansikten. Hur är läget där borta nu? Vad hände på Obamas besök? Hit når oss inga nyheter, men jag är säker på att ni fortsätter att kravalla och intrigera, lika mycket som jag vet att jag aldrig helt kommer att överge fantasin om hur mycket jag kunde ha älskat dej.

Jag vet, du har rätt, jag hade kunnat bekämpa de koloniala kunskapsvillkoren som behärskar mig, men okunskap är en flod som jag drunknar i när jag väl träder in i den, och då väljer jag hellre att dricka en bärs på carmen och för femtioelfte gången diskutera poesins legitimitet eller den politiska depressionen.

När jag måste gå av tuben ser jag att tjejen som satt bredvid mig försöker slå tillbaka mot några vakter, och jag vill förena mig med henne men hon missförstår min vilja som en repressiv gest, skriker min morsa e fan döende? Vad kunde jag har gjort när de senare bar i väg henne i all hennes ungdoms panikångest? Jag önskar du var här och kunde visa mig, utan att moralisera över min individualistiska handlingsförlamning..

Jag är inte fisken i vattnet, älskade(kamrat). Fastän jag försöker. Alla simmar vi i våra egna blodomlopp, och försöker att inte drunkna i våra timblommor. Hur skulle hon känna igen min blodgrupp som bräcklig och solidarisk, när halva min kropp är ett försök att upprätthålla illusionen om något annat?

Om det hade varit annorlunda därborta? Det som är här för dig, alltså… Nej jag vet, såklart inte. Men jag saknar trummorna på demonstrationstågen, den märkliga men självklara kombinationen av gatuteater och försvarspåkar, den geniala iden att bränna upp en enorm julgran i protest mot reformismen, eller att till hivdagen sätta ihop en jättelik rosa kondom för att skydda obelisken. Här å andra sidan, finns det en uppdelning mellan mjukhet och hårdhet som jag inte känner mig hemma i, och så kanske jag är lite ensam, älskade, men jag vet, det gör ingen skillnad, det är narcissisterna överallt. Oavsett var jag än är kommer jag att stå en bit bort från trummorna och barnen, jag kommer att diskutera splittringarna medan de andra dansar. Någon kommer att kalla någon för förrädare(är det du?) Någon kommer att svara med ett hetsigt nyttiga idioter.

Och jag – som vanligt – kommer att tala i njaform, var jag än är kommer det alltid att vara det enda jag har att säga.

Nu regnar det inte längre här, och ingenting är heller ljummet. Min kåthet har övergått till en lugn feber, jag skakar vid spärren och tänker på dig, men det är en trygg frossa jag befinner mig i, omöjligheten håller om mig.

 

Jag köpte femton olika tidningar av femton olika grupperingar och packade ner dom i resväskan. Detta är de enda minnen jag äger, famlande tidningspapper från en kvav dag i solen med dig. Solen har blekt tidningarnas typsnitt och de har färgat av sig på mig, gjort mig het och tidlös, därför tänker jag på dig älskling, fastän det var hundra år sen vi skrattade åt ditt namn och jag retade dig för ditt till synes bortkomna ointresse för den hierarkiska världen.

Du behöver inte kyssa mig, men du får gärna svara. På ett annat språk, berätta om vem jag hade kunnat vara. Kanske låter det barnsligt men april väcker alla om som slumrat i mig, de överrumplar min päls som småkryp och bara din rationalitet kan hjälpa mig att skaka av mig det svarta sorgliga.

Jag vill i alla fall att du ska veta, att fastän vi inte förstår allt så bär vi er smärta, i alla fall med några självupptagna ringfingrar.

Från en tunnelbana och ett aprilväder

Din kamrat och din lilla skitunge

Felicia

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s