Om kärlek fortsättning

Bristen: Tvivlandet har aldrig varit kärlekens motsättning…Inte för mig.

Pragmatiken: Men för andra?

Bristen: Tvivlet är att erkänna att du har många begär, och att tvingas förhålla dig till kroppens begränsningar. Men det är aldrig att inte älska.

Pragmatiken: Du gjorde din deklaration va, lilla kattunge?… För mig har tvivlet mer att göra med alla människor som vi måste förstå för att vi skall kunna bygga någon form av gemenskap, fastän vi går sönder genom att älska dom.

Aktivisten: Enhet! Gemenskap! Solidaritet! Arbetarklassens kampenhet!

Bristen: Alla snubbar vi legat med som varit uppburna av patriarkatets hat mot våra kroppar.

Pragmatiken: En sa att mina bröst hade krympit. En annan att min fitta var för stor.

Aktivisten: KLIPP EN KUK OCH SLÄNG DEN PÅ EN SNUT!

Pragmatiken: Och alla var de feminister. Och alla var de människor som jag har tvingats att alliera mig med för att garantera en föreställningsförmåga om framtid. Det får mig att tvivla. Men det har ingenting med begär att göra.

Bristen: Jag älskade dem gränslöst. Som en mor.

Pragmatiken: Lilla kattunge, gränslöst, säger du. Men allting måste räknas. Vad väljer man mellan? Du valde dig själv i längden. Det är inte att vara varken gränslös eller oändlig. Tack och lov för det, föressten. För nu ska du ut och supa istället för att lyssna på deras föreläsningar.

Bristen: Om jag tvivlade på något så var det aldrig kärlek. Jag älskade mitt parti. Jag älskade de glada småpojkarnas normalitet och de förvuxna förbittrade männen. Jag älskar mitt parti. Jag älskar det gränslöst, för varje villkor för kärlek är också ett villkor för min självkärlek.

Pragmatiken: Du tvivlade på kärlekens materiella bas. Du tvivlade på kärlekens ojämlika fördelande av arbete. Du tvivlade på kärlekens maniska repetitioner. Du tvivlade på om kärleken någon gång kunde vara något annat än maktens identifiering och kollektivitet, en slags mermakt, aldrig motmakt.

Bristen: Jag älskade dem gränslöst. Som en mor. Jag förlät dem för att jag inte ville se mig själv bli som dem, gammal och bitter.

Pragmatiken: Du var en fegis, lilla kattunge. Att älska villkorslöst är inte modigt, det bygger på att man är rädd för att om man ställer krav så blir ma, ensam, utlämnad. Till den här fakking kroppen, till dess fantomsmärtor.

Fanonboken: Men hela mitt väsen revolterar mot denna amputering. Jag känner i mitt inre en själv lika vidsträckt mot världen, en själv med ett djup som den djupaste av floder, mitt bröst har förmåga att utvidgas gränslöst. Jag är herreman och får rådet att förhålla mig ödmjuk som en krympling…

Pragmatiken:Jaha…

Bristen: Det är något som saknas. En hand som knyter sig runt brösten utan att hindra dem från att växa.

Pragmatiken: Jag tycker om mina bröst.

Bristen: Och vad mer?

Pragmatiken: Min kropp, naken i spegeln, när jag håller in magen och inte ler. Jag ser vacker ut då, som någon jag borde ha älskat.

Bristen: Är det allt?

Pragmatiken: Nej, såklart det inte är. Det är bara en skitsak, som lösgodis och happy hour. Men dom gör mig glada.Dom skitsakerna. 

Bristen: Jag vill inte ha fler skitsaker. Jag vill inte ha lösgodis och ömhet. Jag vill ha allt och världen har utlovat mig det och sedan tagit det ifrån mig.

Pragmatiken: Nu låter du som en Ebba Grön låt, lilla katt.

Bristen: Jag har ingen musiksmak. Jag vet inte vad du pratar om…

Pragmatiken: Ska jag spela lite för dig? Den enda musiken jag kan är den mina pojkvänner lärde mig. Och sen latinamerikanska kampsånger och Abba som jag lyssnar på i smyg.

Aktivisten: De tu querida presencia coooooooomandaaaaanteeee che guevaaaaaaraaaa

Bristen: Jag vill inte ha någon musik. Jag vill ha allt. Jag saknar Alexandra Kollontaj…

Pragmatiken: Du måste deklarera, lilla katt. Andra maj är sista dan och du har sagt att du skall göra det i en vecka.

Bristen: Du är inte min mamma! Jag saknar henne så att det gör ont. Jag önskar att hon skall övertyga mig, för nu vet jag inte om jag längre tror på att något alls är möjligt, förutom ensamheten.

Pragmatiken: Är ensamheten så farlig då? Jag hade mest velat att hon skulle komma ut från sin utopiska piedestal och svara på Roland Paulsens debattartikel om tinder. Draaaaaamaaa!

Bristen: Jag orkar inte tindra mer. Jag vägrar formulera ett villkor. Jag längtar efter henne för att hon är den enda som lovat mig att tvivlet och lojaliteten inte behöver utesluta varandra. 

Pragmatiken: Du klagade inte över tinder efter att du hade haffat i fredags. Då var du tyst och lugn, för en gång skull….

Aktivisten: Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex!Vi vill ha sex! Vi vill ha sex!

Pragmatiken: Asså, det här slagordet är roligare om man hör det IRL. Efter sju shottar… Nu måste du deklarera, lilla katt. När du har gjort det är det första maj…Då ska vi äta glass till frukost! Och om vi har tur så kommer säkert Alexandra imorgon!

Bristen: Varje sliten kavaj, blir en mantel av strålande ljus…O du älskogens vår.
som befriande gåröver landen i segrarefärd,du är drömmens också,och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s