om kärlek forts

Pragmatiken: På första maj hörde alla jag legat med av sig. Det var fint. Vi sa puss. Vi sa vi var aldrig tillräckliga för jag vet att det är någonting annat du älskar.

Den gamla aktivisten: Vad är det du älskar?

Pragmatiken: Att dom hör av sig allihopa. Det är respektfullt. Det är kamratkärlek.

Den gamla aktivisten: Hur mådde dom?

Pragmatiken: Dom lät glada, tycker jag. Men ensamma också.

Den gamla aktivisten: Ironiskt att vänstermänniskor alltid skall gå runt och känna sig ensamma. Dom som snackar så mycket om kollektivitet.

Pragmatiken: Ja. Kanske låter det elitistiskt, de här, men jag tror vi sörjer det vi hade kunnat vara.

Den gamla aktivisten: Eller bara ert eget misslyckande, och det är mycket mer banalt baby.

Pragmatiken: Det var fint, i alla fall. Att dom alla hörde av sig. Och att jag hade förträngt min bitterhet och kände att mer än hemligheter och intimitet så kunde vi i alla fall dela en röd fana. Hel och försonad, som om ingenting vi gjort egentligen hade haft någon annan meningen än att sedan få marschera tillsammans skamlöst och flinande över en ungdom vi aldrig skulle komma över.

Den gamla aktivisten: Minns du husockupationerna? Haha och polisen som ramlade ner i en grop. Det var årets skämt, också flera år senare.

Pragmatiken: Minns du de unga romernas kamp för sin fritidsgård och alla förräderier som följde? Minns du när vi var fulla fjortonåringar på valborg och ändå hade disciplinen att gå och handla fika för tusentals kronor inför demonstrationen som var dagen efter?

Den gamla aktivisten: Du var alltid full, olyckligt förälskad och försenad. Du var alltid pretantiös och lite, jag vet inte, gammeldags, lite töntig baby. Om det inte hade varit för alla kaxiga brudar som omringade dig så hade du fan aldrig klarat av att handla fika ens för du började gråta om en enda i demonstrationståget inte tyckte om dig.

Pragmatiken: inte tyckte om, älskade… men ja, annars har du nog rätt.

Den gamla aktivisten: Minns du hur det var att bygga upp en organisation tillsammans, trots att alla sa att vi inte skulle klara det? Första mötet var på Simpan, då var vi tre pers, och sen några gånger, asså lätt 40, minns du det, vi hade fan ingen aning vad vi skulle göra med dom som kom. Vi bjöd på kakor och skrattade nervöst, frågade vad de tyckte var problemen i deras liv som de ville förändra. Haha. Det hade vi lärt oss att säga i en organisationshandbok…Inte så många som kom tillbaka sen.

Pragmatiken: Som att det var enklare när vi pratade om teori, jag tror folk fattade att vi själva trodde på vad vi sa då, fastän alla i rörelsen tyckte vi var uteslutande när vi höll på med våra studiecirklar… jag tror att dom så stannade hade ett begär av sanning, att dom var trötta på formalitetens inneboende lögner.

Den gamla aktivisten: Äsch, dom som stannade gjorde det av terapeutiska och individualistiska skäl. Det enda vi gjorde på dom där cirklarna var att prata om våra föräldrar och vår uppväxt.

Pragmatiken: Men trots det så arbetade vi politiskt mellan mötena. Delade flygblad, skramlade pengar, organiserade 17 demonstrationer mot polisvåld.

Den gamla aktivisten: Haha, och du var så rolig, så ihärdig i din kåthet och uppmärksamhets behov. Du ville alltid hångla med någon av medarrangörerna baby!

Pragmatiken: Till slut fick jag också hångla med varenda än, det är den enda fördelen med att vi är så få, människor är ändliga, där vi verkar och då var vi utelämnade åt varandra. Man återkommer. Man manifesterar inte sina kränkningar genom heder eller styrka. Lite som organisationerna emellan. Vi lotsas att vi inte har hatat varandra.

Den gamla aktivisten: Och efteråt så var du alltid superkär, du hade aldrig vart såååå kär i hela ditt liv, och du skrev fyrahundra sms och ibland också kärleksbrev och dom flesta blev vettskrämda och dom som inte blev det blev du själv panikslagen inför.

Pragmatiken: Det var liksom fantasin att få hålla handen i demonstrationståget som lockade mig.

Den gamla aktivisten: Men sen kom du på att man inte vill hålla hand i demonstrationståget.

Pragmatiken: Nej, då vill man ha den fri så att den kan bära banderoller och barn.

Den gamla aktivisten: Var det dom du älskade?

Pragmatiken: Nej, jag älskade dom som bar dom. Det är fortfarande det finaste jag sett.

Folk håller dom högt, det blåser, folk är svaga men håller dom högre och högre.

Den gamla aktivisten: Man kan knappt mingla när man håller en banderoll. Det är den högsta formen av monogami, man kan verkligen inte röra sig från den där banderollpinnen, och i ögonvrån ser man alla andra som fnissar, och skriker. Jävla slampor, tänker man då ibland. De vet ingenting om livet

Pragmatiken: Handen blir en banderollhållare. Den blir till sin uppgift. Den blir meningsfull och lite mindre rastlös. Den väjer för det förgängliga…Den där handen….Det finns en dikt om en sån hand.

Den gamla aktivisten: Det finns många dikter om en sån hand.

Pragmatiken: Men samma hand som jag… så smekte jag dig…

Den gamla aktivisten: Det var den dikten du ville vara.

Pragmatiken: Det var fint att alla hörde av sig. Det var också en fin dikt, även om det inte var så romantisk. Hoppas du har en fin dag, sa vi. Puss, sa vi.

Den gamla aktivisten: Vi var aldrig tillräckliga för varandra för vi vet att det är något omöjligt som vi älskar, sa vi.

Pragmatiken: Ett år till. Ett år närmare socialismen. Ett år fulare och snällare, allt det där, sa vi..

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s