I filmens Carlas sång finns en sexuallek som jag repeterar mig vuxen till. Han är annorlunda nu än förra året; ömmare, mindre packad, inte så våldsam i sitt begär. Mig spelar det ingen roll, jag har alltid känt mig trygg med honom. Vi knullar i hallen köket i sängen utomhus i halsen i dom undre liven medan vi tänker på andra ibland på våra kroppar hur dom ser ut när man håller dom in på instruktionerna vi ger och utför på den totala närvaron en kravlöshet vi beter oss som om klockorna var våra dualismen bruten allt tre sängben som faller. I mellankropparnas andning frågar vi om vad som har hänt sen sist, ett märkligt sträckande, kropparna först, akrobatiken i viljan att veta. Han har träffat en guerilla utomlands. Vi pratar om utomlands. Jag antar att det är utomlands han tar på när han tar på mina bröst mina ben min rumpa lite långsamt nu han har en annan sorg i sina händer jag vågar inte fråga det är så skört med evighet inga kontrakt alla kroppsdelar utom munnen balanserar på hans hemligheter. Ska du inte flytta då? Bo i en sexig stad? Varje manlig meningslöshet skrämmer mig. Dom sexiga städerna har dom skitigaste jobben. Han skrattar. Han är svetsare. Han talar om murbruk. Röda.  Jag berättar om den där dagen på Cuba då jag först förstod att jag var vacker. Han har sett Carlas sång, han har varit på Cuba. Vi hatar medelklasskillar båda två. Annars är vi ideologiskt oeniga. Men vi delar kommunisternas barnsliga samlande av symboler som söndrar. Vi delar  de misslyckade könslekarna vi lämnat bakom oss. Vad vi borde ha varit. .Mindre kroppar. Mindre aspackade. Mindre händer som söker sig till könet har aldrig förstått det här med förspel alltid velat ha den största kakan.Vi leker tjej och kille. Han lotsas för min skull att han blir galen i sin blick på mig, så som jag sett på tv. Carlas sång.  Ett ömsesidigt approprierade,en kväljande romantik. Allt är klibbigt och förlorat.Sådana berättelser finns inte längre. Såna sociala rörelser finns inte längre. ingenting annat har jag kunnat. Ingen annan har älskat mig som han, och dom andra. Jag fumlar och tvekar så han skall kunna hålla mig fast hålla mig hårt låter honom känns friska vindar av maskulinitet den som dom stulit ifrån honom. Allt är klibbigt. Förlorat.  jag hostar upp hans sperma innan vi säger hej då, sköljer munhålan från avstånd vi kommer att ses igen för han är allt jag känner som sant.

måndag o ja rör på ord för kroppen som jag inte har inte vet för att han väckte något då som andra tystat..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s