Om kärlek fortsättning

Bristen dansar

Pragmatiken: Har du satt på dig morfinplåstret? Har du tagit dina paracetamol? Har du svarat på de där mailen?

Bristen dansar

Pragmatiken: Det går aldrig att prata med henne när hon är i det här tillståndet. Hon bubblar och kokar, men hon vet inte om det.

Bristen dansar

Pragmatiken: Klart hon dansar, hennes blod är så varmt så att inget syre kommer till hjärnan. Min lilla kattunge, vi får se vad som händer när blodomloppet själv tar slut.

Bristen dansar

Pragmatiken: Hon är glad för att hon är befriad från heterosexualiteten. Hon är glad för att det luktar syrener och intorkat gräs. Min lilla skitunge. Sånt blir man inte befriad från.

Aktivisten: Ingen är fri förrän alla är fria!

De sociala rörelserna: Vilken funktion fyller feminismen förutom att hela den emotionella utsugningen i några av kvinnlighetens oändliga kött? Är det feminismen som organiserar asylstafetten? Är det feminismen som strejkar?

Bristen dansar

Pragmatiken: Hon är glad för att hon har förstått att allt hon gör i relation till män bara handlar om att bli erkänd som en riktig kvinna. Hon är glad för att hon vet att hon inte vill bli erkänd som en riktigt kvinna. Men ändå vill. Hon omfamnar tvivlet. Hon dansar med det.

Alexandra Kollontaj: De kvinnliga kämparna, i synnerhet de som fått ett namn på historiens blad, följs av ett långt tåg av ”namnlösa”. De gick under liksom bin i den förstörda bikupan. Deras lik täcker klippstigen till den heliga, åtrådda, väntade framtiden. Deras antal växte och ökades med varje år. Men författarna och diktarna gick förbi dem med en tät bindel för ögonen. Som om den varit absolut inställd på den traditionella kvinnobilden, var diktarens blick inte i stånd att fatta, tillägna sig och inprägla denna nya bild. Litteraturen, som fullkomnades och utvecklades, när den sökte sig alldeles nya vägar, nya färger och ord, fortfor hårdnackat att återge de bedragna, övergivna, lidande varelserna, rovlystna kvinnor, bedårande rovdjur, viljelösa, ”oförstådda” naturer, rena, färglösa, älskliga flickor.

De sociala rörelsernas pragmatik: Jag vill hellre vara ett oförstått rovdjur än en apa. Om jag skall skrivas. Fascismens estetik är inte främst intresserad av kvinnorna. Kvinnorna finns för att försvaras. Fascismens estetik kommer inte att mörda kvinnorna. Men alla oss apor. Om feminismen väljer att vara en mänsklig kamp så har den redan förlorat slaget. Då talar jag inte om djur. De bekommer mig inte. Men fascismens sista och första slag kommer att handla om vem som är en människa. All ideologi som omfamnar mänskligheten har därmed redan ställt sig på fel sida.

Bristen dansar

Emma Goldman: If I cant dance its not my revolution

Aktivisten: Det slagordet tar vi till stödfesten!!

De sociala rörelsernas pragmatik: Jävla narcisst! Jävla skitnarcisst! Dekonstruera det slagordet och se var vi hamnar. I queerrörelsens och feminismens vacklande inför det oerhörda nederlag vi nu står inför. Varje revolution som för de mest exploaterade framåt måste förstås som en revolution. Ta era jävla dansgolv och… Nu säger jag inte det här högt, men egentligen så känner jag ibland att varje människa som dansar är ett förräderi.

Bristen dansar

Pragmatiken: Har du tagit ditt paracetamol? Du skall ta två var fjärde timme. Det borde du verkligen veta om vid det här laget. Hon kommer bli så ledsen när syrebristen når hennes fötter och hon står handlingslös och förlamad inför tvivlet. Hon tror att hon är befriad bara för att hon rör på sig.

Aktivisten: Ingen är fri förrän alla är fria!

Alexandra Kollontaj: De självständiga kvinnorna är miljoner gråklädda figurer, som kommer i ett ändlöst tåg ur arbetarkvarteren och i daggryningens timmar, då morgonrodnaden ännu kämpar med nattmörkret, går till verkstäderna och fabrikerna, till järnvägs- och spårvägsstationema. De självständiga kvinnorna är dessa tiotusentals unga eller redan vissnande flickor, som i de stora städerna låser in sig i ensamma kamrar och förökar statistiken över ”självständiga” hushåll. Det är de flickor och kvinnor, som oavlåtligt kämpar den tunga kampen för tillvaron, som tillbringar sina dagar på kontorsstolen, knackar på telegrafapparaterna och står bakom bod-disken. De självständiga kvinnorna är de flickor med friska själar och kroppar, fulla av djärva fantasier och planer, som tränger sig in i vetenskapens och konstens tempel och med brådskande manliga steg befolkar trottoarerna på jakt efter tillfällen till, lågt betalade, lektioner och tillfälligt skrivarbete. De självständiga kvinnorna ser man sitta vid arbetsbordet, experimentera i laboratoriet, rota i arkivmaterialet, skynda till sjukhuspraktiken, förbereda ett politiskt tal.

De sociala rörelsernas pragmatik: Kollontaj viskar från gravar som sjuder av liv. Men avståndet mellan oss och gravarna är närmare än oss och liven. Hade vi älskat henne så om hon stod som en kropp idag och hyllade kvinnans självständighet? Vilken kvinnlig självständighet? Att återuppväcka henne kommer att göra ont, det kräver en annan typ av dans, en tvivlets koregrafi. Men vi får inte stå stilla. Inte avstå. Vi måste vara i en vacklande rörelse, vi måste våga riktningen och vändningen och fallet.

Bristen dansar

Pragmatiken: Hon samlar på avgudadyrkan från sexuella experiment. En klämma som hans förra tjej hade burit. En kalender från en irländsk guerilla som en kk hade och tyckte var galen. En anteckning en kvinna skrev på fyllan över sitt känslotillstånd ” 25 procent begär 25 procent trötthet 25 procent full 25 procent osäker.” En Fanonbok som hon stal från en älskare för väldigt länge sedan. Ett tempel av avstånd och trevande händer.

Bristen dansar

Fanonboken: Han behöver hämnande band och finner dem i de skräckinjagande myter som är så yppiga i underutvecklade samhällen, i onda andar som ingriper så fort man gör något galet.

(Ingen): Vi brukade samla på tändare, vi tänkte att om vi hade tändare i varje ficka så skulle inte någon sätta eld på våra lokaler. Om vi tände och släckte lamporna två gånger innan vi lämnade rummet så skulle vi förvandla lasermannens våldsamma ljus till vårt. Vi brukade tänka att om vi viskade människors namn innan vi somnade så skulle ingen kunna ta dem ifrån oss.

Bristen dansar

Fanonboken: På ett annat plan ser vi hur den koloniserade människans känslouppladdning uttömmer sig i mer eller mindre extatiska danser. Man förstår inte den koloniala världen förrän man satt sig in i dansen och besattheten som fenomen. Den koloniserade människan finner paradoxalt avspänning just i denna orgie av muskelanspänningar, under vilken de våldsammaste aggressioner kanaliseras, omvandlas och uttömmes. Dansen tillåter allt detta… Hatet och raseriet strömmar ut som glödande lava.

Författaren: Handlar den här texten verkligen om kärlek längre? Vilken är dess produktiva begränsning? Vad är det som skiljer den från en tonårings vittnesmål?

Pragmatiken: Jag har ingen aning. Det är ju Bristen som skriven den…Men om du skulle sluta igga mig och svara när jag frågar… Sluta med den där jävla dansen!

Bristen dansar

Alexandra Kollontaj: Den här texten handlar om sensualitet… Den sensualitet jag aldrig fick ta med mig till segern. Och varför ni sörjer det så mycket? Det har jag ingen aning om. Det finns så mycket annat att sörja.

Den sociala rörelsernas pragmatik: Den här texten handlar om kvinnosaksfrågan och om det fortfarande är aktuell. Och frågan jag inte vågar uttala, för att min vän pragmatiken är allt för beroende av svaret, har det någonsin varit aktuellt?

Hon är arg: Hon är arg för att adopterade koreaner uppfyller ett känslomässigt behovs hos sina adoptivföräldrarna precis som thailändska postorderfruar uppfyller ett känslomässigt behov hos sina vita danska män. Det upprättas en byteshandel, där adopterade koreaner och thailändska postorder fruar får ekonomisk trygghet och materiellt välstånd som ersättning för sin affektiva arbetskraft.

Den sociala rörelsernas pragmatik: Exakt. Även om det handlar om förtrycket mot ensamstående och fattiga kvinnor och det koloniala utnyttjandet är det inte en kvinnofråga. Det är en fråga om känslor, ras och konsumtion. Och om inte konsumtion så utsugning.

Pragmatiken: Men hur påverkar en sådan marknad oss?

Den sociala rörelsernas pragmatik: Vilka är oss?

(Ingen): Oss var något jag letade efter.

Alexandra Kollontaj: Men fortfarande kan vi inte helt skilja kvinnorna från reproduktionen. Och så länge det sambandet finns så är kvinnorna relevanta att tala om, då också alla kvinnor, som försvinner i separationsångest och förintning av självet.

De sociala rörelsernas pragmatik: Det enda jag tror på är förinting av självet.

Aktivisten: Vi måste ha en social grupp att skriva in på det här flygbladet.

Bristen dansar

Pragmatiken: Kan alla bara hålla käften en stund så jag kan försöka få kontakt med henne. Hon måste ta sina tabletter om hon inte skall ramla och slå sig.

Hon är arg: Hon är arg över att hon har en asiatisk kropp. / Hon är arg över att hon har en kvinnas kropp. / Hon är arg över att hon har en kropp.

(Ingen): Skriv att vi var ingen och att vi ville ha allt.

De sociala rörelsernas pragmatik: poetjävel

Bristen dansar

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s