När det är gränsernas tidevarv vi lever i

Vattnets vaktmästaren undrade

Hur skall de döda kropparna hinna förmultna

innan deras systrar hamnar bredvid dem

och tänk så var det så, som i hans familj

att systrarna inte talade med varandra

och nu, i massgravarnas tid

måste dela myllans evighet tillsammans

är det då verkligen frid, hur skall

han göra plats för alla döda

 

Vattnet vaktmästare märkte,

det är så mycket mer ogräs att kratta

när barnen inte längre blåser maskrosorna

och luften inte längre virvlar

av den

övervuxna pollineringen

 

Minns du

vi blåste pollen och önskade oss

fem barn och ett hjärta

vi visste inte

att man kan älska och bli bestulen

vi trodde kärleken

var säker där den satt,

ihopbunden av livstrådar,

att vi var oklyvbara

som atomers innanmäte

 

Poeten frågade sig

hur ska det vara möjligt att skriva om exilens vatten

när det är gränserna tidevarv vi lever i

Hur översättbara är berättelserna

om att våra namn uttalades som harklanden

när det ljudet ändå var ett sätt att heta

 

All den fredagsmys som socialen tog ifrån oss

känns som en annan tid, när varje kropp

ändå var sörjbar

 

Systerdottern vägrade

att hedra de

av integrationen dödade,

som nationalstatens martyrer

De duktiga blattarna

som dukade under

av flaskor och magsår

hon ville inte ha ett

föregångsexempel

hellre en moster då

som luktade rök

och brittiska parfymer

 

tonårens bölande

över att vi alltid

skulle vara bättre

än dom vita,

gånga deras betyg med hälften sa papporna

och vi kalkylerade alltid

med delbarhet sen dess, men inte visste vi då

vidden av hur en människa kan delas

 

Mödrarna, tysta

de födde barnen i tystnad

Inga krystade skrik,

inga heliga namn

allt språk hade de

lämnat kvar

på andra platser

med andra barn

 

vem ser efter dem nu

när mina ögon är tomrum

 

Fäderna oroade sig

vad skall vi döpa de levande i

när vi inte längre får minnas våra döda

 

Vem skall hämnas mina bödlar

Vem skall ärva min ryggvärk

 

och barnen föddes och hette ingenting

och vattnet dracks och smakade ingenting

och poeterna skrev och kände ingenting

 

nej så här var det

och barnen föddes och hette papper

eller  papperslös

 

och vattnet dracks och smakade hjältar

blod, sorg och metall

 

och poeterna skrev och frågade sig

hur är det möjligt att skriva om exilens längtande vatten

när det är gränserna tidevarv vi lever i

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s