på natten räknar man banala saker tex

timmar innan man skall gå upp

män som inte hör av sig

andningsstillestånd hos barn

dagar kvar till partille cup

vänners väntan på avslag

paracetamolklockslagen

 

på natten tänkte jag: fan jag kommer aldrig kunna skriva kärleksbrev för min kärlek känner inga avstånd och då menar jag inte abstrakt utan rent diametralt det är mycket ingrott där jag har dyrkat våra kroppar som mögel svåra att avgränsa en unken lukt av söthet

 

dagarna åt upp varandra

det var olika typer av diagnoser

vi pratade om ”barndom”

vi åt bröd och ost, med smör

det var olika typer av fågelvingar

allt krasade sällsamt när vi svalde

 

och mamma och pappa e snälla dom säger att jag är starkare nu men jag tror att det inte finns vändpunkter bara vatten i olika former bubblorna som spricker och avtar kropparna som äter sina sorgebrev aldrig bliva stor blev sjukdom istället

 

myller av

gemenskapen

i att en gång ha

skulle ha varit

 

 

romcom på tv tillsammans såg vi tre stycken och en pizza alla förluster smälter det var det smältvattnet vi skulle amma i vi var ganska små men inte tillräckligt för att vara förlåtna vi väntade på den stora bomben det var oklart vilken men blattarna sa dom visste precis miljöaktivisterna oxå

 

det var som femtiotalet

ingenting hände

 

 

de skulle ta allt ifrån oss

innan vi haft barn

att ge det till

 

vi döpte dem som inte fanns

och väntade

på ingenting

 

vi hade kvar namn

efterrätter

en slags ömhet

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s