farkost, rörelsemönster

motsols

 

i en källare

har jag upplevt evigheten

sjukdomens konsekvens

att jag inte är särskilt rädd

för någonting, bara ledsen

 

mödrarna kan inte längre skrämma mig med deras tystnad

lössen äcklar mig inte med deras ängsliga förtäring

 

i min källare flyger inga fåglar

men messengers vibration

gör lika märkliga läten

av blått och kyska kyssar

lärde mig ändå aldrig

killars eller fåglars namns

visste instinktivt

på något sätt

att de bara var ljud

och färger

 

(om den här dikten är ett svar till alicia som jag inte orkat skriva

hej allting står stilla men känns som tusen nålar i fittorna

jag hinner aldrig fatta eller stanna på en plats

jag tycker om dej, jag tror du har rätt

i att vi tror

vi underordnar oss

men att vi domderar tyst som whiskyrinn

jag vet inte om det är bra eller dåligt

men jag skyddas av ett rinnande skölje

av andra kvinnors infekterade tårar)

 

vad är det för klockslag som mjukt drar isär mina armar

hur många timmar i en säng är en nackskada värd

baby jag tar tillbaka

frågorna

om tiden finns det bara en sak att säga

vi räknar liv och ägande

och stänger in det

i kroppens stackars halveringsprocess

 

jag är inte rädd för någonting längre

jag vet ännu inte hur det här livet kommer bli, ganska ensamt

säger hasse

på dagarna pratar jag med honom

från hans ensamhet till min

vi minns de som försakat oss

tillsammans, det är skönt

att på så sätt veta

att vi funnits

lagar pasta

och telefoner

ligger fosterställning

eller ridandes på tunna lår

hur huden avtar men smaken

växer i munnen som röka eller

när ja inte borstat tänderna i flera dar

 

det är så konstigt att man bara bor

i en källare, en kropp

och att man inte kan komma ut eller in

när man är i såna tillstånd

så gäller det bara att bita ihop, säger pappa

det finns gröna planeter upphängda i taket

som ödlor, såna har jag sett, på en resa i ett barnpalats

vridna tungor, älskar lögnare har alltid hatat

ärliga människor och öppna samtal

 

här händer att jag sover och vaknar

en bubbelgumsrosa flicka i telefonen håller lov

för det jag som än gång kommer återfödas

 

 

här är ett vykort på när jag vrider mig

här är ett vykort på min rumskompis macka

detaljerat hade han lagt salladsbladen i ordning

dom glänste, det var den första fallos

jag såg i han

 

varannan vecka är ett kort tidsspann

att vara levande

men resten av tiden

är jag oändlig

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s