…Om kärlek Forts

 

1.

Pragmatiken:Bristen räknar facebookmemorys på morgnarna. Jag säger till henne att sluta, det är aldrig bra att återkomma.

Sjukdomen: Hon letar efter en tid när vi hade en annan funktion.

Pragmatiken: Människor är inte funktioner. Människor är blodomlopp. Hunger. Bröd och ost. Förgreningar.

Sjukdomen: Hon räknar outsagdheter. Hon multiplicerar dem med sängliggande timmar.

Pragmatiken: Vad kommer hon fram till för siffror?

Sjukdomen: En skiva av glas mellan henne och världen. Hur den växer i tum. Hur hon krymper fast stiger inuti. Får inte plats.

Gloria Anzaldua: Denna rörlighet är hennes kärlekskraft.

Pragmatiken: Det är ingen kraft om det står stilla.

2.

Bristen: Som en tillbakagång. Jag var fulare då, enklare också. Släppte in vem som helst. Sa, det här är min mor. Det här är min far. Gömde saker i andras munnar. En bok. Eller en vilja.

Medicinerna gjorde mig svullen. Det var så det började. Eller nej såhär. Jag hade ont och sa det bara till en person. Det blev vår hemlighet. Stackars liten. Han har förlåtit mig nu. Jag vet inte om det är för rätt sak. Men jag såg det på hans mungipa när han talade till mig. Den lutade, som ett åldrande. Man åldras när man förlåter folk. Jag tror det är därför jag känner mig så gammal. Titta på naglarna. Som trädringar spricker dom. Jag tycker om augusti. Man får en ny chans. Jag ska be henne måla mina.

3.

Pragmatiken: Hon oroar mig. Innan längtade hon. Efter otroliga saker. Det irriterade mig. Som ett barn, var hon då, hon ville bli filmstjärna och handbollsproffs. Nu blir hon tyst när jag frågar. Räknar. Återkommer.

Sjukdomen: Hon har fått för sig att jag har gjort henne illa. Att jag har tagit hennes längtan ifrån henne och minskat henne, på något sätt. Att alla dessa mätningar och klockslag har fått henne att glömma. Det stora.

Aktivisten: Revolutionen. Att bli oumbärlig.

Narcissisten: Att leva för evigt. En utekväll.

Pragmatiken: Att orka bara, igen.

Sjukdomen: Det har jag lärt henne, om inte annat.

Pragmatiken: Men du stängde in henne i ett hölje av ensamhet också. Nu hittar hon inte ut. På stan tycker folk att vi flackar med blicken. Svårt för att bli full. Dricker men tittar i mobilen och spegelbilden och ögonen. Önskar dom kunde vila på något. Drogerna gör henne vek och darrig. Är rädd för att ramla när hon går ut för första gången på länge. Alla människor som går förbi skrämmer henne. Vacklande verklighet. Var har du varit. Så nu när hon ville älska honom så gick det inte. Det var något maniskt över deras kärlek. Hon ville beskydda honom från allt det där. Och han ratade henne för det. Eller för någonting annat. Det är omöjligt att veta. Kanske är det för sent.

4.

Bristen: När det inte gick över så… ja då kom fler in i bilden. Det fanns en lägenhet, jag minns den med en kväljande dubbelhet, försöker blunda. Han bodde där med mig. Vi gjorde varandra galna av kärlek. Den självuppoffrande sorten. Lägenheten var vacker, murken. Den var varm, allting blev överhettat där. Vakna nätter då jag inte orkade. Ensamheten när en annan människa somnar bredvid. Vänder kudden till den kyligare sidan. Tv serierna. Blommorna. Människorna som kom med sina sorger. Jag hade inga att delge. Mitt liv var min kropp och den var orklös. Alla visste allt om mina kroppsvätskor men ingenting om mig. Inte ens jag själv. Det var en orolig tid, men jag märkte det knappt förrän den var över, varje dag gick så snabbt, som en eldsvåda. Människor pratar om sex och katastrofer. Kvinnorna försökte erövra männen utan att dom skulle märka det. Några blev lesbiska. Men allt det där tog sån tid. Vi växte upp långsamt. Vi var unga i försiktighetens tidsålder. Vi var verkligen inte modiga. Döttrarna försökte anklaga sina mödrar men kom tillbaka med förlåtelse och hembakta småkakor. För att exilen hade fått dem att fostra oss till försiktiga småkryp. Och för andra saker. Det otillräckliga i att inte vara omöjlig. Jag hade inga såna historier tillgängliga då, bara en söndervriden kropp. Jag svarade ja på allt. Det gjorde vi allihop.

Pragmatiken: Det var så vi blev vänner.

5.

Pragmatiken: Jag har gjort allting rätt för att hon skall prata med mig. Jag har träffat mina älskare och vi har druckit whisky på augustibalkonger efter söndagens orgasmer. Jag har gråtit för hennes sorger. Jag har örfilat henne när hon har börjat hulka, jag tror det är vid den tidpunkten gråten förvandlas till galenskap. Jag har bett andra om hjälp. Jag har ätit knäckebröd till frukost. Jag har försökt att få henne att tänka på världspolitiken och exploateringen. Jag har trugat henne med choklad och kärleksfilmer. Jag har berättat sagor. Hon pratar fortfarande inte med mig. Inte Alexandra Kollontaj heller.

Partiet: Kollontaj pratar visst med dig. Hon viskar från Sovjetunionen, det är svårt att höra vad hon säger.

Sjukdomen: Det är bara vi två. Hon och jag. Vi försöker lära oss av våra misstag. Det gör oss ensamma och oälskade. Jag hade velat ge upp ibland, men hon vägrar, säger att jag har gjort henne själv, att hon inte kan dela det här med någon.

Pragmatiken: Hon hade behövt en rörelse. En vind. Att överlämna sig till. Som en fylla. Som flyttar hennes bröst ifrån hennes axlar. Men jag är den jag är. Jag kan bara ge henne knäckebröd och uppmuntrande slogans.

6.

Bristen: Efter den närheten följde avstånd. Som det alltid gör. Jag är inte intresserad av att bli igenkänd, om det är det som är att älska. Jag vill inte bli synad eller öppnad, jag är inte en hård glasburk fylld med ett mjukt sötaktigt innehåll. Jag vill bara att någon skall vara mig. För en stund. Så att jag slipper vara själv med att vara jag. Det har jag varit länge, mig själv alltså, jag kan redan alla spelets möjligheter. Det finns inga skevheter i mig. Det är det som gör mig svår att närma sig. Inga hudgropar jag inte har omtalat. Inga självmotsägelser jag inte redan har gjort dem medvetna om. Snusförnuftig, och svinrädd. Som ett litet barn igen. Jag tänkte alltid att sjukdomen gjorde mig gammal. Men så var det inte. Det är så mycket jag inte kan förlåta med den. Så många timmar. Det gör mig barnslig och ensam. Ansiktet grått av morfin och bitterhet. Blommorna som blemmor på huden, sticker ut med sin sötma. Ett barn igen. Som räknar minnen. En gång var jag en annan, har jag för mig. Som älskade på andra sätt. Mindre behov av skydd och stängsel.

Pragmatiken: Så kommer det nog att bli igen. Imorgon. Om några timmar.

Bristen: Det är så lång tid kvar. Den enda tid jag känner är oändligheten. Det gör mig ledsen att jag inte är akut. Det gör mig ovillig att tala.

Partiet: Alexanda viskar till dig, att vi aldrig trodde på det akuta.

Pragmatiken: Varför viskar hon?

Partiet: Hon är rädd att Lenin skall höra vad hon säger. Han överröstar henne alltid med tal om mod, att det är nu det gäller.

Pragmatiken: Vad trodde vi på då?

Sjukdomen: På att gå under och somna om.

Bristen: På att förlora fotfästet i dansen.

Partiet: På andra människors sorger. På pasta med röd sås. På att aldrig glömma det vi aldrig blev, fastän det pirrar och värker i det som var våra kroppar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s