Konsten att dränka sig själv i rengöringsmedel

Efter sjukdomen städar jag. Tre månaders trötthet skall städas ut ur en kropp, jag börjar med rengöringsmedlet, går bakvägen, tills jag hamnar vid minnena och liksom stannar upp, måste lägga mig ner igen. Festkläderna ser ut som begravningskläder, där de ligger under dammet, anpassade till njutningar för andra århundraden. Precis under den svarta klänningen som jag skulle ha haft på mig den kvällen jag skulle komma över henne finns hennes bok som jag då var förälskad i, den ser så tom ut, rak och vit, den besitter inga av de skamliga avkrokar och utbuktningar som vi brukade dela med varandra när vi haffade. Dikter som flyger, lätthet, en sådan var aldrig vår, var aldrig din och därför måste jag slänga den, minnas andra saker av henne istället. Här är min kropp, älska den hårt och varsamt, skulle jag ha varnat istället för att verka kontrollerad och obrydd när du närmade dig mig. Sånt där håller ändå inte i längden, det slutar alltid med att jag hjälper dig att gå. Jag har aldrig anklagat någon som lämnat mig, jag väntar bara på att de skall återvända. Hasse säger att jag är i min tredje astrologiska fas, vilket innebär att allting återkommer. Varje dag måste jag städa mitt rum, och jag vet inte om jag hellre hade önskat att dränka det med rengöringsmedel.

Min mosters liv slutade så, dränkt i rengöringsmedel alltså.

Hon lämnade sitt barndomshem och kom aldrig tillbaka. Arbetade och älskade i det här skitlandet, som aldrig egentligen har förtjänat oss. De brukade använda henne som exempel på fullständig integration, för varje dag skurade hon sig själv i rengöringsmedel, så de kunde knappt anklaga henne för att vara en kropp, hon saknade svett och könslukter. På kvällarna, efter jobbet, brukade hon komma till oss, allting brann i henne då, den frätande doften av glömska. För mig berättade hon om vackra saker, sådana som inte fanns där vi bodde. Män som skulle komma och ta henne härifrån, de var högresta och intellektuella, modiga, inte som idioterna här, som knappt hade kuk nog att våga lämna sina fruar. Hon läste dikter på engelska och spanska, med perfekta uttal som ingen här var intelligent nog att uppskatta. Dikterna. Det var första gången jag hörde något sånt, alltså inte något dramatiskt, det var jag van vid, hemma i köket pratade vi alltid vår sorgliga och makabra historia, det rörde mig inte vid på det här sättet längre. Hon läste lekfullt och stilla, som en mjuk mjuk pojke. Hans hud är som vatten. Jag vill kyssa den men måste dricka den och då försvinner han, men jag skall minnas honom. Ingen har tagit i mig sådär. Det var inte försiktigt. Det var inte storartat. Det var mjukt, som en vätska gjord på fjun av fåglar.

Jag drack honom i henne.

De var min första kärlek. Hon lovade mig att det fanns andra platser, viktigare platser, och trots att hennes kropp gjorde så ont att hon fick stilla den med sprit och cigaretter var hennes hållning alltid graciös och arrogant, så jag glömde aldrig bort att det var på sådana platser vi egentligen hörde hemma. Det var rengöringsmedlet som fick henne att börja med alkoholen, det tror vi i alla fall, fastän svenskarna aldrig skulle erkänna det. De förlade allt på vår gemensamma historia, som visserligen var våldsam och tyst, ett eko längst in i trumhinnan men som aldrig kan förklara hur hon tynade bort ifrån oss, resten av oss gick under tillsammans. Det hade börjat med hennes första svenska älskare, som hade sagt att hon hade en så spännande lägenhet, inte alls så rent och klinisk som hans fru, och till en början njöt hon av komplimangen, tänkte inte särskilt mycket mer på den men när det sedan visade sig att han skulle stanna med frun i deras rena lägenhet började hon städa och städa tills inga minnen längre  var kvar där hon bodde. Hon ägnade stora delar av sitt liv åt en sådan städning, men  jag tror ändå det var ett vackert liv, för varje gång, precis innan hon hade lyckats eliminera allt, så upplevde hon också några få sekunder där hon liksom kände sig själv, sin helhet.

De sekunderna var hon ett berg eller kanske en födande kvinna.

Och hur mycket av den resterande tiden hon än ägnade åt att förstöra den styrka som hon besatt så kunde den aldrig helt försvinna, hon var den vackraste människan jag sett och trots att hon försökte verka underkuvad så lyckades hon aldrig. Hon, som hade sagt att det var onödigt att gå ut och bråka den 30 november, blev plötsligt den som tog täten i motdemonstrationen, när alla svartklädda anarkister hade blivit gripna av polisen. Vi var inne på akademibokhandel, jag och hon, när det hände, för jag var för skraj för att demonstrera med resten av familjen. Hon försökte utbilda mig i klassisk litteratur, något som var svårt eftersom jag alltid fastnade vid fantasyböckerna och romantiken. Hon sa till mig, ingen man kommer ta dig i sina armar om det är sånt där skit du läser, och jag tror hon hade rätt, så jag lärde mig att gömma skräplitteraturen under sängen och ljuga, för jag visste nog redan då att min kropp aldrig skulle vara en stor del av mitt erotiska kapital. Kanske var det för att hon fick skuldkänslor efter den kommentaren som hon frågade efter Lawrence, som hon såg som en kompromiss mellan mitt begär och min uppfostran. Men när kassörskan sa att dom inte hade den poeten inne men att hon istället kunde erbjuda en bok med svenska för invandrare blev min moster så arg att hon köpte mig alla Harry Potter böcker i ren förvirring, och när vi sedan stormade ut sprang vi rakt in i nazisternas demonstration, glömska över vår omgivning.

Hon sa till mig att kasta böckerna på dem, eftersom att de var skräp, precis som dom, och så stod vi där, längst fram i motdemonstrationen, en kärring och en tjockis till skitunge, mot ett hundratal nazister och deras facklor.

Hon var både jude och flykting men såg sig trots det inte som svartskalle, utan trodde att det hade med dumhet att göra att dom hatade oss. Läs den här skiten, skrek hon och kastade Harry Potter och den flammande bägaren, som jag tack och lov precis hade läst färdigt, i ansiktet på någon av de enorma nazisterna. Han vacklade till, förvånad över smärtan och antifascisterna utnyttjade det ögonblicket till att försöka springa förbi polisens kedjor med stenar och smällare. Vi drog oss ur kaoset och gick och fikade istället, men just den 30 november kallades för alltid för bokupproret efter det vilket fick liberalerna att vekna, som om det skulle vara bättre att kasta böcker än att kasta flaskor muttrade vänstern, när deras funktion ändå var samma, att slå nån idiot i huvudet. Min moster tyckte inte om att vänstern gjorde henne till hjälte, hon var vänster av samma skjäl som Margarite Duras och Doris Lessing, eftersom högern var så korkad, och ägnade hela sitt vuxna liv åt att förtränga ungdomens aktivism som hade kostat så många i henne familj livet och fått henne att hamna i den här hålan. Min moster var stark och upprorisk i smyg, det var liksom aldrig något hon ville vara, utan vreden växte som en svettfläck av ilska vid nattlinnet, hur mycket hon än gjorde för att raka och skura sig.

Allt började med att hon skurade lägenheten, men i dess renhet såg hon själv smutsig ut, och därför började hon skära av förhårdningarna på hennes fötter och skrubba benen och armarna renare och ljusare.

Det var innan miljöförordningar och sånt där som man håller på med nu, så hur mycket hon än klarade smärtan gjorde doften av det starka medlet henne hög och utan att förstå det själv blev de där maniska städningarna hennes enda sätt att slappna av och bedövas. Svenskarna älskade henne, tyckte att hon var belevad och ren, och hon sa aldrig emot dem fastän hon alltid snackade skit om dem hos oss på kvällarna. Mest snackade hon skit om sina älskare, om deras små kukar och svullna magar, och vid de där tröstande köksborden lärde jag mig heterosexualitetens spel och förnekelse, hur den konstrueras av hundratals trånande kvinnor som hatar och ömkar tillsammans. Hon satt alltid och rökte vid köksfläkten, hur mycket mina föräldrar än bad henne att gå ut och röka och jag brukade sitta nära henne, på bänken bredvid spisplattan och läsa eller skriva men mest tjuvlyssna på de vuxnas berättelser. Egentligen föraktade hon barn, som varken var rationella eller humoristiska, men mig såg hon på som en student, och i utbildningens namn gav hon mig hela sig själv och all kärlek hon hade.

Jag tror hon var lycklig då, när vi satt där, jag, min mor och hon, jag och min mor åt ost och kakor, medan min moster drack upp vinet, och kökets gula värme skyddade oss från alla de historiens slut som kvinnorna redan genomlevt.

Vi vet inte varför hon söp ihjäl sig. Men jag tror att det började med rengöringsmedlet, och sen när den bedövningen inte längre räckte att hon tvingades ta till sig andra starkare saker. Hon dränkte sig i renhet, en arbetsdag i taget, och svenskarna älskade henne för det, för hon hade varken sorger eller traditioner som kunde göra dem obekväma. Det började med fötterna, och sedan könet, när han lämnade henne( det gjorde han många gånger). När det kom till hjärtat var hon redan gammal, och jag var vuxen och satt inte längre vid min mors köksbord, dyrkade andra människor istället. Hon blev vresig och otålig, som alla sjuka blir, men hennes systrar tog hand om henne på det sättet som bara kvinnor kan, utan att döma ut varken kroppens eller hjärtats sönderfall. Jag tror hon först drunknade när medlet kom till hjärnan, den hjärna som hade hållit hennes ensamhet sällskap i alla dessa år. Men innan medlet hade hunnit döda hjärnans celler hade hon en smärtfri timme, en timme då allting släppte, då hennes minnen försonades med hennes kropp och hon blev en pojke lika mjuk som ett vatten. Jag vet det för att jag själv kände den, när det hände, för trots att jag inte hade morfinplåstrena på mig så vecklade kroppen liksom ut sig, eller såhär, våra kroppar vecklade ut sig tillsammans.

När min bror fick ett pojkbarn kände jag igen henne i honom, och tänkte, precis som jag nu tänker med dig,fastän du aldrig hör av dig, att jag alltid har vetat att en sådan mjukhet måste återkomma. Jag slänger din bok, den är inte längre vår, den är allt för klar för det. Så ljuvliga blir aldrig mina dikter, tänker jag, och börjar moppa golvet som är trött efter all sjukdom.

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s