Fantomsmärtor och filmjölk

Det första jag minns av kvinnan var att jag störde mig på hennes hostningar och närgångna frågor. Ni kan kalla mig för svennig, men jag har aldrig tyckt om att diskutera varken mitt civilstånd eller underliv med främlingar, speciellt inte när jag ligger och stönar av smärta. Trots att jag lotsades sova fortsatte hon att prata med mig, så jag tvingades att berätta min sjukdomshistoria ännu en gång.

-Mina blödningar är rosa, dom är för korta men återkommer allt för snabbt,sa jag, nöjd med att jag fick det att låta kliniskt och objektivt.

När jag skulle förklara smärtan famlade jag med orden som vanligt. Det var så lätt att beskriva den i klyschiga termer, ord som inte alls fångade vad det handlade om. Man kunde säga ord som kramper. Man kunde fylla i siffror. Men smärtan var allt, den fångade varenda del av kroppen, den var min självkännedom och min antagonist, det räckte inte att säga att jag hade en brinnande känsla i underlivet, för sen var det låren, som var sprängfyllda av trötthet, och så fötterna som hade gett upp, ja hela kroppen var en enda smärtsymbios som inte gick att beskriva genom sjukhusväggarnas ordböcker.

Din smärta är mörkröd, sa hon när jag tystnade.

Det är min favoritfärg, svarade jag, försökte lätta upp stämningen.

En farlig favoritfärg, muttrade hon till sig själv och gick och la sig i sängen igen, tystnade sånär som på rökhostan.

Vi delade rum i tre dagar. Hon hade opererat bort livmodern, tror jag, eller någonting annat kanske, ärligt talat var jag inte särskilt intresserad. På morgnarna väckte de oss halv-sju för att äta frukost. De sa att det var viktigt att vi arbetade med att försöka anpassa oss till arbetslivet. Jag skrattade och sa att jag var student, att mina rutiner var att gå upp bakfull vid tiotiden, men ni vet, de har ingen humor på såna där platser så jag tvingades precis som dom andra att flytta min förlorare till kropp enda till matsalen för att dricka en överkokt kopp kaffe. Det var en deppig syn, den där matsalen på akuten. Ingen av oss mötte varandras blick utan vi höll istället ögonen stadigt fästa mot kaffekoppen, som om den var vår allians i den här skrämmande världen av sorger och sjukdomar. Vi försökte alla slippa att gå dit, men kvinnan var värst i sitt motstånd. Varje morgon klockan sex låste hon ute sig på balkongen med ett paket cigg och vägrade att komma ut därifrån, hur mycket vårdpersonalen än trugade eller hotade. Där satt hon och frös och hostade tills frukosten var över och man fick lägga sig i sin säng igen och vänta på nästa dos av smärtstillande. När morfinronden kom blev sjukhuset stilla. Den kollektiva melodin av skrik och stönanden försvann i ett brus, som inte var en tystnad utan snarare ett slags genomskinligt ljud.

Mitt underliv blev kallt, som en isglass. Det badade i falska upplösningar.

Till och med kvinnan slutade hosta för en stund och vi delade denna religiösa upplevelse av en frysande fördröjning tillsammans, en vacker falskhet. Efter den första utfrågningen hade hon inte pratat med mig något mer, men jag var fortfarande lite rädd för hennes brist på respekt inför privatliv. Hon var också blatte, jag vet inte varifrån hon kom, men på kvällarna ringde hon långa samtal på något språk jag inte förstod och och grät högljutt i telefonen. Jag sa aldrig till henne att vara tyst, tänkte att det var bäst att undvika att ha kontakt med henne överhuvudtaget, så i två dagar gick vår vistelse smärtfritt, förutom smärtan i kroppen då, som vi alla delade på den här skitplatsen. Den tredje morgonen vaknade jag av att hon kysste mig lätt på kinden. Och utan att förstå varför följde jag med henne ut på balkongen och delade på en cigg med henne medan solen gick upp över det runda sjukhuset. Två rundningar mötte varandra, men solen skulle aldrig lyckas att tränga sig igenom hit, vi fick nöja oss med att sträcka oss efter dess värme, längta.

– Dom kommer slänga ut mig idag, sa hon, efter att vi hade sett solen försvinna ifrån oss. Dom vill att jag ska hem och vila. Jag har fyra barn förstår du. Vila hemma. Med fyra stycken. En är sex år, hennes lockar ser ut precis som dina. Jag smörjer in henne varje dag i mjölkprodukter, hoppas att hon inte skall bli som oss. All den vita färgen skyddar oss ifrån dem, förstår du.

Då tänkte jag att hon smörjde henne för att håret skulle bli rakare. Jag visste inte vad av allt hon hade sagt som jag skulle invända emot.

– Det är ohygieniskt. Och jag har inte lockigt hår, jag skulle hellre beskriva det som vågigt.

Hon lyssnade inte på mig, började istället fila hennes naglar. Det var ett under att hon lyckades se så kvinnlig ut i den där säcken till klädsel som vi skulle ha på oss här men hon klarade det ändå på något sätt. Hon höll huvudet högt och ögonbrynen högre, och när hon koncentrerade sig på naglarnas former särade hon på läpparna så att gapet dem emellan bildade en öppning till hennes ansikte.

– Med två av dem är det redan för sent. De följde med mig till gravarna där hemma och min döda syster grep tag i deras smalben när de skulle lägga blommorna i jorden. Nu klagar de och säger att de har växtvärk, det är alltid så det börjar. Dom döda vill aldrig att vi ska växa ifrån dem, självupptagna jävlar. Dom håller fast så hårt i mina änglar, så att det gör ont i dem, bara att bli längre gör ont i dem. Det var deras lillasyster som fick tag i mig, hon som aldrig kom ut, det är därför jag opererar bort livmodern, så att hon skall sluta knipa tag i den. Hon är så liten, det är inte hennes fel att hon inte kan acceptera att hon inte är vid liv. Jag önskar att jag hade fått hålla henne en gång, förklara för henne att jag inte kunde följa med henne. Det var en polis som puttade mig när jag bar henne i magen. jag skulle bara kolla hur det var med mina pojkar, dom hade ställt dem mot väggen där vid folkets park, dom hade smällt några smällare eller nått, jag skulle bara kolla hur det var med dom och så puttade han mig. Det var ju kallt då så jag halkade, och sen dess har hon aldrig kunnat släppa taget.

Hennes berättelse avbröts av sjukhuspersonalen, som precis som hon hade sagt kom för att säga till henne att hon var tvungen att lämna platsen åt någon annan. Hon hade ju redan opererats och det fanns inte mer för dem att göra sa dom, trots att hon försökte förklara att hon med hennes smärtor inte kunde vara hemma. Mig slängde de ut en dag senare, de hade ont om platser och de hittade ingenting i mig som vanligt. Jag fick en karta med genomskinliga morfintabletter, några tips om att ta mig ur sängen hur svårt det än kändes och sen tog jag en taxi hem, trött av smärtan men glad över att slippa sjukhusmatsalen på morgnarna. Väl hemma väntade familjen, med massa mat och lekande barn och jag fylldes av en sådan ömhet som man bara kan känna när man har varit riktigt frånvarande, som om de där fem minuterna mellan sjukhuset och lägenheten egentligen var abnorma avstånd, som hade separerat oss ifrån varandra. Jag började gråta, vilket fick min systerdotter att gråta, vilket fick min storebror att gråta, och så satt vi där en stund tillsammans, och grät allihop, över olika saker men förenade i fallet.

När jag skulle somna den kvällen var det som att jag hörde kvinnans röst och berättelse intill mig. Precis som förut följde jag henne viljelöst,utan att kunna förklara varför så rörde jag vid mitt underliv(eller var det hon) och sa försiktigt till ingen alls: hej älskling, jag saknar dig också, varje dag.

Kanske var det bara en slump, jag vet faktiskt inte vad som hände sen eller varför, men efter min viskning blev branden jag känt istället till ett kokande hav inuti mig. Det som hade varit aska förvandlades till ett flöde.

När jag drog ur fingrarna från de heta läpparna var dom äntligen mörkröda av blod.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s