Min panna blir svart av hans svala

Våldet växte i lederna, på sidan av kroppens halvhet.

Hon smörjde det med salvor, ibland rörde hon sig också i panik, slog och hoppade urartat i sig själv, försökte skaka av sig det.

När hon skakade sig själv sådär ramlade namn och gammal hud från hennes kropp, och golvet fylldes av förmultningar.

Jorden var mjuk och svart, som min fars hand. Min fars hand är sval mot min varma panna. Den uttrycker ömhet.

Min panna blir svart av hans svala.

Pannbenet mjuknar och hjärnan väller ur.

Golvet förmultnat, återigen. Jordigheten är små små korn.

Kornen kan vara sminkavlagringar och hemligheter.

Men i deras yttersta, mest partikellaktiga form är det tvivelaktigt vad som skiljer dem åt. De är små och svarta och jag trampar på dem, badar i dem.

Så länge jag minns har hon alltid försökt att samla dem, hon plockar dem försiktigt och inlyssnade, ett finger och ett korn i taget, tills hon har flera stycken i handen och trycker ihop dem.

De bildar en lera. Jorden lever när den allierar sig. Den bildar formationer i hennes tryckningar.

Hon tvingar dem på ihophörandet. Men de skiljer sig åt igen.

Så har de varit sedan Sovjet och historiens begynnelse, säger hon trött men fortsätter plocka.

Utan varandra rör de inte på sig. Ibland brukade jag ta fram förstoringsglaset och ägna nätterna åt att betrakta deras stillhet. Självömkande korn, orörliga men självständiga.

Glaset har jag då i min hand, och fingrarna får det att stanna där.

Hon säger att hon drömmer om att skala av sig sina fingrar, vem av oss gör inte det.

Vi hade kunnat börja vid de slitna nagelbanden. Vi äter för lite frukt och grönt. Därför ligger de där, som små remsor, öppnar oss för destruktionen.

En gång hade hon velat ta tag i remsan och skala ut sig själv som en apelsin. Bli färdig med kärleksarbetet.

All denna omvårdnad skall hon gå sönder i. Jorden måste plockas, kramas ihop, separeras.

Kornen namnger varandra i det svarta mjuka marken.

Det finns korn som har svårt för att fästa, de avskyr hon, men hon ägnar dem den mesta tiden. Jag brukar titta beundransvärt på dem, hur de skiljer sig ifrån andra, skapar sin vackra olikhet genom att inte bli berörda.

Här hemma har vi alltid varit klumpar och händer. Mig har inga fingrar nått, fingrar följer teckningens kanter, säger måla inuti den utstakade formen, måla utanför.

Vi här hemma har alltid varit innanmäte och inga kanter, oss målar ingen men ibland tar de på oss, med vilje säger hon hoppfullt, och kanske är det sant.

Då lägger de sig intill och vi skakar av lättnad.

Han kalkylerar hur många självheter som är kvar därute.

Därute finns en lekplats, också den är sandig men vitbrun, inte mjuk och öm som vår och vi.

Lekplatser är rörliga platser. Sanden är av den flygande sorten, den yrar, den är inte tyst som vår.

Pojken fick den där sanden i ögonen en gång och sedan dess har han aldrig varit desamma. Han ser inte kornen under oss, detaljerna som tvistar dem och som gör att vi ägnar vårt liv åt deras kärlek.

Istället tar han dem med hela handen, som om de vore en oformlig massa, inte en levande lera, och lägger dem i gommen, säger att han måste fylla de hålen som ögonlocken annars garanterade.

Ändå blundar han. Det brusar av vatten, säger han. Han ser för mycket säger han. Alla döda i vattnet ser han och de har namn och kroppar och komplex.

När han borstar tänderna spottar han inte en utan fyra gånger, dricksvattnet är en anorektiker, förklarar han och duschvattnet manipulerar honom med skuld och föreställningsförmågor.

Värst av allt är hans eget vattnet, det som kokar i honom. Varje droppe känner han och ägnar sitt liv åt att glömma.

Så han dricker jorden och gråter döden, som de med hannamn gör.

Pojken vid vattnet är inte bräcklig. De bräckliga pojkarna är litteraturens allra heligaste begär. Inga av de pojkar jag älskar finns där. Därför hatar vi böcker, hon och jag och plockar sand istället.

Strör smärtan och strösslet. En tårta är allts hemvist, säger hon. Jag har lärt mig att göra en med svarta färger som vi, så att kornen skall ha en spegelbild att fylla sig själva med.

Mina pojkar är överviktiga och tatuerade och har sporter och tvprogram och favoritfärger. Som om inte dom kan stå och titta på vattnet. Som om det inte är dom som skadas hårdast av dess förledande vågor.

Dom är pojkar för att dom inte är män, för att dom inte är människor, säger hon. Det är därför vi älskar dom, förklarar hon, för att vi vill binda ihop denna negation till en lera.

Leran bränns och förstelnas och krossas. Det har jag märkt, och jag tror att hon vet det egentligen också.

Det är en sorglig sak att samla sprickor, säger hon, men inte sorgligare än att vara en. Åtminstone har vi ett helhetsperspektiv, det kan inte varje kropp hävda.

Helheten hostar och harklar sig.

Ibland när de sover försöker halsen vara tyst men misslyckas, väsnas.

Det som är bra med mjuk jord är att inga ljud finns i det mjuka.

Men ibland så lägger jag örat mot könet och hör jorden tala till varandra som delfiner.

Sjungande, vackert och förljuget.

Jag är så ledsen, tror jag dom säger, hon har lärt mig att det är det kroppar brukar säga till varann.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s