Jag känner inte för att borsta tänderna.

När jag vill gråta, då kan jag inte borsta tänderna.

När jag blir vuxen kommer jag att behöva betala dyra pengar för dom hålen jag skapar nu.

Jag investerar i min sorg, med smärta och kapital, genom att inte borsta tänderna när jag är ledsen.

Jag vet inte vad min sorg kommer bli när den blir stor. Kanske kommer den att se lat ut. Förslappad.

En sådan sorg är inte vacker.

Om jag blir sorglig, och dessutom har hål i tänderna, och behöver be morsan om pengar för att laga dom, då blir sorgen misslyckad, då blir det en misslyckad investering.

Jag tycker om vissa saker, några få saker, men de älskar jag. Jag tycker om att njuta, att sörja och att arbeta.

Jag tycker inte om att borsta tänderna.

Jag tycker inte om att upprätthålla min kropp, om att varje kväll påminna mig själv om att den, utan min hjälp, är nära sitt eget sönderfall.

Läkaren kommer säga vad var det jag sa. Mamma kommer bli orolig.

Mina vänner kommer inte kommentera något, de kommer inte att behöva det. Allt kommer ändå vara så tydligt på fotona, när min mun är ett gap, ett hål och deras är ett leende.

De kommer att vara lyckliga i smyg över min felinvestering. De kommer att tänka, jag vill inte sluta som Felicia, det är bäst att jag borstar tänderna. De kommer trösta sig, jag är i alla fall inte som Felicia, jag har i alla fall borstat tänderna.

Det finns ett avstånd i min glugg som gör alla leenden till glugg-leenden. Om jag hade haft min mun under uppsikt hade den kunnat bli vacker.

Om jag inte hade låtit den springa ifrån mig, om jag inte hade glömt att jag var den enda som hade ansvar för att den inte kom bort.

Jag vet inte hur jag blev en kropp utan kropp. Min mun är känslig för kyssar och fingrar som försiktigt stryker sig över dess konturer.

Men jag har ingen koll på den. Ibland går den iväg, speciellt när den borde borstas och jag har aldrig orkat skrika på den. Jag vill inte göra den ledsen.

Jag har så mycket förståelse för dens trötthet. Ni väljer att säga lathet men den har känt så många känslor idag, den orkar inte känna en tandborste till.

Den orkar inte ha något hårt och fräscht instoppad i sig. Något som skall upprätthålla dess vithet, dess emalj. Den vill upplösas i socker och söndring. Nej. Nu ljuger jag. Den vill bara gråta tror jag. Eller sova en stund.

Gråta, som man gör med ögonen kan munnen inte, den har inga ögon, bara ett glugg-leende och ett libido, som förbereder sig inför höstens dvala.

När libidot försvinner finns bara sorgen och gluggen kvar. Och det hårda redskap jag stoppar i min mun varje gång jag har disciplin att påtvinga den något, att kontrollera den så.

Alla mina kroppsdelar har en egen vilja.

På kvällen vill tänderna gråta.

De vill gråta för att de inte har ögon och för att de inte är mat.

De vill gråta för att de inte kan nöja sig med att sin funktion är att bita, att den fortfarande törstar efter en längtan bortom funktioner, ett varande som ändå hade existensberättigande.

De vill gråta för att de är ensamma, tätt tillsammans och oskiljaktiga, och ändå så ensamma, med hela världen som avstånd de emellan.

De emellan.

Mellan varje tand en Argentinaresa, tre mellanlandningar.

De sörjer över att tungan har makt att röra den, erövra den, kittla den och smärtas av den där kittlande rörelsen, mellan de bara har yta att ge som gensvar.

De sörjer att de inte är en tandrad.

De sörjer att de inte har makt att ta hand om sig själva, och att de därför ruttnar.

De sörjer över att det vackraste de vet är när sorgen tar överhanden

när den tar över tänderna

och tandköttet brinner av vägran.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s