Jag föddes med tilltro till världen. Jag var ett glatt barn. Jag upplevde mig gemensam med mina omgivningar. Jag behövde aldrig leka titt-ut lekar. Jag visste att ingen skulle lämna mig.

Varje människa som blir omänniska måste se sin kärlek till andra i ett nytt ljus. Mitt var vitt, ljuset alltså.Tillståndet gjorde mig till materialist, på det värsta av sätten. Det kokade svart lava ur mig. Det var inte min stil. Jag hade alltid varit en mycket snäll och älskvärd flicka. Stanna här. Åk inte. Tvingades jag att säga. När någon åkte berättade jag sagor för mig själv:

En gång speglade jag mig och spegeln gick sönder. Jag satt där naken i flera år och försökte limma fast glaset i varandra. Jag kallade denna stjärningspunkt för kollektivitet. Jag blödde, men det var ett rusigt blod. Jag upplevde mig bygga något. När delarna inte passade varandra gick även jag i sönder. Jag har aldrig varit bra på pussel. Visst var jag ett snällt barn, men inte särskilt intelligent. Bitarna av olikhet omringade mig. Det var för sent att leka titt ut med ensamheten. Jag såg den, hela den, i ögonen. Den bländade mig. Ljuset är vitaktigt och våldsamt.

Där är scenen slut och berättaren tvingas möta sig själv igen.

En ickemänniska räknar vårdtimmar och kärleksförklaringar. En ickemänniska är omätt-bar, inte hungrig. En ickemänniska ställer sig utanför ideologin och tvingas att se individualiteten och egenintresset, som monster som lurar bakom dem. Jag ville aldrig titta. Ibland håller jag för ögonen, då tycker människor att jag är öm. En ickemänniska vill helst av allt bli en människa och näst helst vill den bli en människas kärleksobjekt. Ett kärleksobjekt är en pusselbit som saknas, jag var aldrig ett intelligent barn. Istället lärde jag mig att slipa mina kanter, böjliggjorde trät med maskiner och masker. En ickemänniska kan inte längre anpassa sig till världen omkring den, vilket gör att vissa saker ställs vid sin spets:

Spets mjukt vitt tyg darrar pennspets handen krampar duktigtjej och lägg allt det där på mig som en trigger och lägg

alla bortom

på mig

som en romantisk gest.

Vad som ställs till sin spets är enkla saker. Timmar. Tid. Prioriteringar. Det har aldrig funnits någon gränslös kärlek viskar omänniskan till människan som håller för ögonen och skriker högt för att den inte skall se eller höra. Fanns den någon så gick folk under i den fortsätter omänniskan att viska, nu till ingen alls för människan är sedan länge borta, människan gör sina människogrejer, den dricker kaffe med skum eller är på aktiviteter och events vad jag saknar Människan minns den när vi delade tidslighet

Omänniskans tid är återgångar. Människan skördar den stillsamma reproduktionen. Finner den kasualitet i mig. Perioditet och produktion.

Då skrev jag om blommor som vissnade i mig. Deras rödaktighet som försvann påminde mig så mycket om fostret jag aldrig fick. Håller barnen nära mitt sköte ge det liv igen. Då skrev jag om blommor som människor gav mig för att de skulle vissna tillsammans med mig, så att jag inte skulle vara så ensam. Vad jag saknar de vissnade nu. När kroppen blev en avart höll de mig sällskap, möglade i vattenglaset under min uppsyn.

Det vita ljuset återstår. Det genomskådande. Det mäter allt som inte blev. Hastigheten i förlusten mäter det. Värde och värdelöshet. Det är vitt och våldsamt – det lyser upp mig.

för mina fingrar mot det

ansiktet

har inte längre speglar,

Översätt:

att slumpmässigt röra sig

efter en mikrostruktur.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s