——-

en anatomi av fjädrar varje vinge en sömnad en nål som förts in i en kropp och avvecklat ett liv för att bli någonting annat färgerna rosaskimrande som en morgon när bara arbetare är vakna ingen annan vet färg och bögar som ännu inte har somnat och ändå är det inte samma färg för vissa är det natt för andra är det morgon vissa kroppar ligger vacklande i sina sängar eller fyllor vrider om sig tills oigenkännbara väntar på sömnen vill inte sömnen för sömnen är nästa dag och dag är bländade ljus som får allt att kännas sjukt och bakfullt och äckligt och ensamt att omvärdera sitt liv för det är det man skall men när man väl lagar pasta eller pyttipanna befinner sig en mjukhet där inte färdig eller överkokt smälter den i munnen som ett lår smälter vid midjan blir en sörja av böner sperma en avguda dyrkan det är i alla fall ett sätt att tro på någonting andra går till jobbet finns det ingen tystnad för kroppen skriker fötterna skriker det fötterna har inte rätt till samtycke de går de skriker nej kroppen tystar dem det är ett annat rosaskimrande som kan tas foto på för att det skall bli tyst håll käften kroppen mobilen koncentration allting sjunger av motivation och smärta men är det inte samma sak det finns också tåg eller såhär den rosa solen finns också för tågen där människor somnar och vaknar med musiken och tänker på den gången de var älskade och när de är älskade så tänker de på fester där någon såg på den på ett annat sätt ett mer galet sätt ett mer akut sätt ett argument för att de måste finnas just idag och inte imorgon eller senare på dagen när solen blivit gul och sedan röd och sedan svart av all färg och alla arbetare och bögars sorger när de är på facebookchatten och väntar på kroppen som är för tunn eller stor för att orka gå ut och leka par eller leka singel man måste leka i alla fall

Jag har redan listat ut de grundläggande förhållningssätten i min karaktär i rummet är det vitt och jag är utsträckt som ett väderstreck mina ben är solar och rymder som spänns fast för att inte röra på sig och kollidera alla övergrepp som sker i rum är mer obehagliga men det är idiotiskt att det är så för ingen bryr sig ändå utomhus heller

vid en olust hittar jag henne igen, nu i formen av en småflicka med skoluniform som tar av sig kläderna och kastar sig i soffan hela kroppen blir lång när den tillåter sig att vara det sappar som en katt vid tvn allting är lugnt ingen frågar om kompisar och lärare och våld och varför är du inte lyckligare för nu är tv o läsken och kroppen lång och utsträck inte som ett väderstreck utan som en raket precis som småflickor är och jag håller hennes hand och vi åker till rymden på en gunga som är en hopptävling med killarna i klassen och vi vinner nästan alltid för vi är långa och stora och prepubertala och har aldrig varit riktiga små flickor benen vecklades ut så tidigt i oss att skörheten kom från en annan erfarenhet en långdragenhet i rymden är allt svart på ett färgglatt sätt det blir svart om man blandar alla färger säger hon vi tar på stjärnorna med våra nyamålade naglar stjärnorna är så brinnande att vi filas och manipuleras till ännu vackrare av deras värme och när vi åker hem har vi gemenskapen av det vi lämnat och den gemenskapen lämnar oss aldrig helt fast vi slutar komma ihåg tv programmen och nagelfärgen och hur det var att ligga på soffan med hela kroppen rak äntligen

sömnen är lång och ständigt i förbindelse till omvärlden genom telefonen som skriker att ett x existerar fast inte ser en eller genom ett ❤ från någon man ska älska så fort man får ork men det är alltid enklare att älska baklänges fast man inte bryr sig och i sömnen har man så lite ork kan inte streta emot begäret att gå tillbaka i tiden alla rörelser av en mjukhet en haka en hand osv det är en hollywood film i kombination med alla olika medel och droger jag rör mig flygande mellan det fabricerande och när jag vaknar är jag trött över att jag levt mitt liv så många gånger att jag har lärt mig livets avkrokar och om

en avkrok är en trappa som blir till en stjärna i en historiematerialistisk föreläsning dvs avkrokar är det enda som kan befria oss men vi måste hitta dom i framtiden inte tillbaka vad vi borde ha gjort vad vi borde ha sett en avkrok är allt vi inte kan säga i rummet är det vitt och jag är tyst eller gråter det är mina enda ord jag har det är ingen som håller mig för munnen och jag kan gå när jag vill men någon håller för språket och jag blir blind och uppriven och glömmer att jag är vän med en häxa

Idag är hon en svart klump i min mage jag håller handen på magen så folk tror jag skall föda men jag känner bara saker som händer nu inte sen vi går tillsammans på en brittisk stig från ett fält där två människor har kysst varandra jag frågar henne om hon någonsin har kysst på en sån där plats och hur det kändes får man prestationsångest är det som att ha en uppläsning på en stor scen det har alltid varit en tröst för mig att jag är blind för jag får sällan mer eller mindre presationsångest ser inte om en plats eller människa är ful eller snygg bara misslyckas konsekvent och demokratiskt vackert autentiskt vad fan man nu vill kalla det hon har aldrig blivit kysst för hon är en svart klump i min mage men hon säger att hon tycker om att gå vid de här historiska stråna ändå och tänka på att här vid de brittiska fälten de som är romantikens stora institution skedde kapitalismens andra fördrivningar de som skulle kallas de första men de första var på en plats utan plats som hon en svart klump eller en karta utan en prick de andra kallades för den ursprungliga ackumulationen vi går i ett fält jorden och gräset sticker martyrerna talar ett annat språk än vi så vi kan inte göra oss förstådda men vi plockar hår från våra ben och virkar en blomma av testosteron som vi blåser ut i den blå himlen av förljugen monogami

objekt subjekt det brinner av vass fjädrar och våld en dag ska jag ta bort solen och allt ska bli färg och svart vi ska ligga utsträcka på en staty och titta på himlen och längta efter den som om den var en snubbe som vi haffat med hans haka fyller mig med ingenting de gör ont så vi håller våra händer i varandras och himlen är en skuldra och himlen är en hand och han har inget namn och vi vet va kärlek är för vi är varandra kroppens upplösning att dela en avsked det svarta längtan sköljer oss med sval söt lukt av rök

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s