håravfallens hemligheter

Hur gör man för att glömma, frågade hon mig en av alla de nätter vi la högarna av håravfall i sopsäckar på vinden. Inte ens ansiktena kommer jag ihåg, fortsatte hon, men blickarna av besvikelse och det är dom värsta och var jag än är så ser de där ögonen mig. När hon samlar hår är hennes mun öppen, precis som när hon sminkar sig, det är ett meningslöst arbete som kräver full koncentration och jag misslyckas ofta för att jag förhäxas av hennes särade läppar som försöker överkomma minnen och håravfall.

Kunderna kommer sällan in nu för tiden, ändå tycks mängden av överblivna hårrötter växa till abnorma högar på golvet. Vi arbetar snabbt, under tystnad, så när hon frågade mig var jag tvungen att släppa det gråröda hårstråt jag höll i min hand, för att försöka lyssna på vad hennes mun ville uttrycka.

-Bilderna av våld blixtrar varje gång man stannar i en rörelse. Det finns människor som springer i parker, hela deras liv springer de.För att slippa se och bli sedda.

-Men du är inte en sån?

– Nej, det är för sent för mig att vara. En gång valde jag att blunda när blixten kom. I det svarta blev våldet levande lemmar med röster. För varje gång jag blundar blir de starkare. Jag försöker att titta minnena rakt i ögonen och ljuga, som om jag berättade om mitt liv för en faster, leendes och lycklig.

När jag tänkte på den där gången jag blundade paralyserades jag av rädsla, hon blev tvungen att skaka mig till liv och när jag vaknade låg jag med huvudet på en sprucken svart sopsäck där svarta hår, likt hennes vackra strån av ungdom, läckte ut. Hon la sig bredvid mig och vi somnade tillsammans. Hennes hjässa var varm mot min, så varm att det frusna i mig kapitulerade en stund.

När vi sover tillsammans drömmer vi om hur vi kammar varandras hår i ljusa rum, så som vi gjorde tidigare. Mitt är brunt men hennes är mörkare, bär mer mening. Vi är mjuka detaljer i en helhet som vi upprätthåller till ingens glädje alls än oss själva. Hon är min syster och min älskade men mest är hon barnet jag aldrig fick, och i sömnen känner jag hur hon växer i min livmoder tills hon är så stor att jag kräks upp henne med det långa håret och allt, i en enda krystning.

Vad är det du vill glömma älskling skall en mor fråga men ingen mor vill nånsin veta. Älskare däremot söker sig till det mörkaste, det som ursäktar kärlekens misslyckande. Men hon är min syster och jag vet redan. Vill du berätta igen frågar jag henne när vi vaknar, samtidigt som jag tar fram utrustningen och sätter på kaffekokaren så att vi vet att det kanske är morgon.

-Honom. Han utlovade mig något men lämnade löftet här någonstans, på en lapp som han skrev med sina darrande händer, en förklaring. Jag måste få bort allt hår så jag kan hitta den.  Så jag kan hitta honom så han kan visa mig tiden som de andra människorna har. De har timmar, inte bara dagar och nätter. De fyller dem med namn och mening. De kysser varandra och planerar tiden ihop. Han berättade det för mig. Deras tid är så dyrbar att det är en kärleksförklaring att dela den, inte alls som vår. Varför ville han inte ta tiden ifrån mig? Varför kommer jag ihåg hans ögon när han slutade älska mig, men aldrig hans första blick? Varför minns jag allt av den där slutgiltigheten förutom var han lämnade lappen som han lovat mig att skriva.

Medan hon pratar sorterar jag sopsäckarna och öppnar dörren på glänt så att det bländande dagsljuset når oss. Det gör ont i mig, men jag vet att hon behöver det, så mycket älskar jag henne att jag öppnar dörren till det vita våldsljuset varje dag, hon hoppas han skall återkomma. Jag kan redan berättelsen utantill. Behöver inte lyssna. Tyckte aldrig om honom, eller han var väl som vem som helst. Men någon gång måste hon lämna mig och varför inte då. Kanske älskade han henne så mycket så att han inte ville ta henne ifrån evigheten, det är i alla fall vad jag intalar henne, gång efter gång, minne efter minne, och hon tror mig aldrig men blir glad för att jag försöker. De flesta vet inte vad kärlek är. De har ont om tid men miljarder av människor, för oss är det tvärtom. Kanske älskade han henne aldrig men fann henne intressant. Jag har aldrig förstått mig på dem eller varit intresserad av såna. Men någon gång måste hon lämna mig, det har jag alltid vetat och därför lämnar jag dörren halvöppen så att andra män skall kunna komma in och hävda hennes tidslighet.

Men idag protesterar hon när hon hör hur den gnisslar. Stäng dörren och ljuset skriker hon, som ett småbarn är hennes röst, gäll och stark, enorm.

-Du blir sjuk om jag stänger dörren på dagarna, förklarar jag, fast hon vet, som den mor jag måste vara när hennes röst är gäll och stark.

-Du är ju sjuk, det är ingenting att vara rädd för har du sagt.

-Men bara för att jag är det behöver inte du vara det. Du ska få välja, det vet du, det har jag lovat mig själv, och gud, om hon finns, om löften går att hålla överhuvudtaget.

Hon blir tyst. Vet att hon inte kan bråka mer och börjar samla håret med händerna, i färgkategorier för att sedan återigen överföra det till de svarta sovsäckarna på vinden.

– Vad gör vi om vi inte hittar lappen trots att vi har gått igenom alla hårstrån, frågar hon sen.

Då förstår jag varför golvet är fyllt med hårrester trots att ingen kommer in längre. Det måste vara hon som klipper sitt hår, jag visste inte att det fortfarande växte, det är därför golvet är svart av ungdom, för att hon är rädd för slutet, för att hon, som alla unga, fortfarande tror att avslut finns.

-Då öppnar vi sopsäckarna på vinden, en efter en, och börjar om igen. Kanske har vi missat lappen någonstans. Det är ingen fara. Vi har all tid i världen.

Hon blir lugn av min tröst. Resten av dagen arbetar hon nitiskt men avslappnad, inte lika rädd för resultatet som i morse. Jag tar kaffepauser, dricker lenheten och tänker på att jag längtar efter henne fastän hon är här. Jag vill att hon skall fråga och ändå inte. Om hon frågar måste jag svara. Och då kommer hon att se samma syner som jag. Såna syner kan man aldrig lämna eller gå vidare ifrån. Jag vill att hon skall veta och jag vill att hon skall leva, och dessa motstridigheter gör min kärlek omöjlig och ensam.

På kvällen låter hon mig röra vid hennes hår och hon frågar mig återigen hur man gör för att glömma. Jag svarar det jag alltid svarar. Paralyseras. Väcks. Somnar. Vår tid är oändlig men hon frågar aldrig vad jag aldrig glömt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s