…(lööövpoem)

Vi klipper varandras hår.

Mitt är sjukt, därför vill jag att det skall avlägsna sig, men också det som jag inte säger: att han drog i det hårt, så hårt så att jag blev rädd.

Jag har aldrig varit skrämd av män tidigare och tänker inte börja hålla på med sånt nu när jag är vuxen. Så vi klipper varandras hår, hennes händer rör sig bland mitt döda lena.

Det som binder mitt huvud samman med andras rörelser skall lämna mig.

Det är bara hon och jag och när hon var liten var jag också liten. Då, när vi va små, rakade vi henne av ren uttråkning Hon fick 80 spänn, jag tror det var ett vad.

80 kronor är 160 tuggummin. Jag har aldrig kunnat blåsa några bubblor men ibland känns det som att det sjuder av smärta i kroppen och då tänker jag mig mitt innanmäte som blå-rosa tuggummibubblor som spricker.

Efteråt pratade alla om vad som hänt, så det var värt varenda krona. I skolan händer det annars aldrig någonting. Jag sitter bredvid dom duktiga tjejerna i klassen, det gör hon också, fastän vi inte är såna där, men vi kan inte sminka oss heller och någonstans måste vi sitta.

Dagarna var vita då. Det bästa jag visste var vägen hem, de gånger ingen skulle åt samma håll som jag. Jag övade på känslighet, bedrövad över andra människors bekväma likgiltighet, jag övade på att skratta åt fåglar, på att veta min hud, och kanske är det därför jag har så ont nu, för att jag hela barndomen ansträngde mig för att fylla kroppen till bredden med sensorer.Jag var så rädd för ingenting.

Ingenting lägger sig över vänstra bröstet. Ett lätt illamående och hjärtklappningarna. Vi slår i takt till ett gemensamt obehag. När vi var små ville vi göra alla friska. Vi delade ett tidigt misslyckande. Ett antal snabba hjärtslag.

Om jag inte var med henne så ville jag helst vara själv. Hon ville aldrig vara själv, alltid vara tillsammans med andra människor.

Andra människor är otillräckliga. Jag tyckte aldrig om dom.

Det var bara hon och jag men jag tänkte oftast på folk jag inte kände och hoppades dom skulle komma och rädda mig från den jag är, vilken vi har blivit.

Jag ville att han skulle gå över skolgården och hämta mig. Han hade en orange tröja, alla skulle se den från klassrummet. En kommunistisk organisation hade gjort den, min kommunistiska organisation, och jag hade fått bestämma trycket. Om han var smal och kysste mig så kunde jag bli smal, han kysste mig, jag har alltid fått det jag drömt om men för sent eller för kort,allting blommar och slår ut i mig, smärtan i alla rörelser, aldrig finns det någon stillhet förutom när vi stannar, hon och jag i förlusterna och klipper sönder dem och färgar dom tills de blir välformade och välutvecklade som mina bröst var då, innan asså, men det fattade jag först när det redan var sent.

Att vi har känt varandra så länge så att vi aldrig kan ljuga när den andra är närvaro. Att ljuga är att gå vidare, en öm skev längtan efter att få lämna våra familjer, våra kroppar,den tiden vi tillbringade i kvinnlighetens skuggljus.

Hennes ansikte var blött när vi åt gamla torra kex på skolgården. Vi hade cigg och smulor. Det raspade vackert i våra halsar, en föraning av förkylningen. Hon är oerhörd, hennes ansikte är öppet som en dörr och jag följer henne till festerna och killarna och tjejerna och snart drar vi härifrån.

Jag klippte hennes hår, det händer ingenting. Hon blev aldrig punkare men vi delar på hårrester och apati.

Hon klipper mitt hår, det hände ingenting, jag blir inte friskare men vi delar på ett mindre mellanrum, ett kroppsminne.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s