Mina svarta pappor(av silke)

Mina svarta pappor

bygger ett bo av silke

till min svaghet

 

De föder den hungrig

med förlåtelse och salt

 

Mina svarta pappor saknar en historia med vilken man hävdar ryggen lång

 

För dem

finns det inget tillbaka

att utvisas

 

Mina svarta pappor skrattar som jag. Med hela kroppen.

Och vi skakar jorden då, hur vågar vi

sätta allt i gungning

 

Skrattar bäst som skrattar sist,

säger de och pekar på den gräns

ur vilket deras namn härstammar

 

Mina svarta pappor kommer inte

ifrån krig och martyrskap,

bara långdragenheten

i avskiljandet

 

De är döpta efter det innanför

de aldrig skall besitta.

 

Mig namngav de ‘glädje’,

de önskade mig aldrig något storslaget,

bara den mjukhet

som hindrar ett fall

 

Mina svarta pappor har händer.

 

Med händerna vårdar de mig,

räknar på hoppet med fingrarna,

en två tre fyra fem sex sju åtta nio tio.

 

Mina svarta pappor är grova som jag

av dem ärvde jag rädslan

vilken vita människor möter oss

 

Mina svarta pappor har ansikten.

 

Med ansiktena ler de förtroligt, så att ingen ska rädsla.

Så har jag lärt mig att le,

med en sån böjlighet

så mungipan

överskrider sitt öde

 

Mina svarta pappors hår

har de vita kvinnorna tagit i

 

Vi delar dessa kvinnors fumliga beröring. Vi vande oss tidigt vid att ursäkta deras instinkter.

 

Mina svarta pappor ber till stjärnorna

där de döda vilar.

 

Är inte fäderna vackra

som förkolnade himlavalv

när de skyddar oss

från våra vita strimmor

och guldpengshud

 

Var inte stolt över det du fått för att andra bestulits

säger de till sig själva

och till oss, Men skäms inte heller!

 

Mina svarta pappor

lägger sin svala hand mot min panna,

viskar; önskar man sig allt är man lätt att förstöra,

be gudarna om mindre byten.

 

Ditt mod är betydelselöst, likt din styrka.

Det enda som räknas är all tid

och den är lång, säger dom som tröst

när jag har somnat

 

Mina svarta pappor karvar ut förlåtelsen

De röda såren efter vita tänder

blir till en rödvinsås vi dricker oss feta på

och skålar i grädde och blod

att tiden är lång, så mycket ursäktande

är möjlig, att

en gång skall de erkänna oss

med våra riktiga namn, vår härkomst

 

och vi skall avsäga oss den

när de har erkänt oss

 

för vi heter inte där borta

eller här

 

jag

och mina svara pappor

är bara silkestrådar

i ett stort spinneri,

en gemensam rustning

av en förvisad kropp

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s